”Vi tränade varje dag, på nyårsafton också”
Niva möter familjerna Ahmedhodžić och Bojanić
Publicerad 2020-07-04
I dagens svenska elitfotboll skulle spelarna med rötter i det forna Jugoslavien själva kunna bilda sex hela lag.
De har sina arv, sina ärr – och sina slitstarka, sammansvetsade familjeband.
Bakom så gott som varje framstående svensk spelare från Balkan står det en drivande, närvarande och engagerad fotbollspappa.
Det finns siffror och det finns siffror, och de flesta av dem passerar förbi innan man ens har brytt sig om att notera eller värdera dem.
Se bara här: När herrallsvenskan till sist kom igång gjordes mer än en tredjedel av målen i den första omgången – prick 35,3 procent – av spelare med rötterna i det forna Jugoslavien.
Jaha. En tredjedel, se där.
Under 2000-talet har vi blivit så vana vid att den svenska fotbollen har ett stort inslag från Balkan att vi numera tar det för givet, att vi inte reflekterar över hur hisnande hög siffran verkligen är.
Och visserligen har just den siffran kommit lite närmare proportionaliteten i takt med att allsvenskan rullat vidare – 5 hela omgångar in ligger den på alltjämt extraordinära 14,1 procent – men för den som vill häpna lite mer så finns det andra.
Vad sägs till exempel om detta: Tre veckor in på säsongen har 64 olika herrspelare med rötterna i ex-Jugoslavien spelat elitfotboll i Sverige, jämnt fördelade mellan Allsvenskan och Superettan.
Det är nästan sex hela lag, sex kompletta startelvor.
När den allsvenska matchen mellan Hammarby och AFC Eskilstuna blåstes igång förra sommaren hade 13 av de 22 spelarna på planen rötter i det forna Jugoslavien.
Och naturligtvis kommer den här typen av kategoriseringar alltid att bli skeva i en mångfacetterad värld – Sead Hakšabanović är både svensk, montenegrin, kosovoalban, smålänning, hallänning och europé – men helhetsbilden är ändå entydig.
Hur man än räknar och summerar är de här spelarna överrepresenterade på ett fullständigt exceptionellt sätt. Balkan är numera en klart större del av den svenska elitfotbollen än vad till exempel Norrland är.
Allt det här är både nytt och välkänt på en och samma gång.
Sett till sin storlek och sin befolkning var Jugoslavien alltid en nation som överpresterade i idrott, och det är ett faktum som snarast förstärkts sedan federationen föll sönder. Vi är många som ägnat både artikelserier och årtionden till att nysta i vad som egentligen är förklaringarna bakom ”Balkans bollunder”.
Beror det på att gymnastiklektionerna prioriterades så högt inom det jugoslaviska skolsystemet att flera generationer växte upp med en idrottsförståelse, kroppskontroll och bollkänsla som till sist nästan blev arvegods? Eller bottnar det i den instinktiva kampviljan och den sorgstänkta hårdheten som kan byggas upp under ett liv på flykt?
Själv tror jag att det finns kärnor av sanning i båda de tankespåren – men när jag letar efter mönster bland dagens svensk-balkanesiska fotbollsgrabbar slås jag av att det finns ännu en tydlig gemensam nämnare som är svår att blunda för.
Så gott som alla betonar de eftertryckligen betydelsen av sina familjer. Och så gott som alla refererar de till sin pappa som den allra viktigaste personen i deras fotbollskarriärer.
Som barn spelade inte Muamer Tanković organiserad fotboll i något lag, utan körde med sin pappa Senaid istället. När Alexander Kačaniklić flyttade till Liverpool som 15-åring så flyttade hans pappa Zoran helt enkelt med. Sead Hakšabanović har alltid haft sin pappa Senad som en sorts kombination av personlig tränare, rådgivare, agent och följeslagare. Astrit Ajdarevićs pappa Agim var själv professionell fotbollsspelare, och kom att föra över yrket till alla sina tre söner. Almir Gigović var också proffs, och idag tackar hans son Armin honom för vägvisningen, mentaliteten och disciplinen.
Det går att fortsätta hur länge som helst, egentligen ner genom hela den 65 namn långa listan på dagens svenska elitspelare med rötterna på Balkan. Visserligen finns där några unga män som förlorat sina fäder i förtid – någon togs av kriget, någon annan av sjukdom – men därutöver har jag faktiskt knappt stött på någon enda som valt att prata om en ungdomstränare, en granne eller en lagkompis innan han pratat om sin pappa.
Efter att Malmö FF spelat 2–2 mot AIK på Friends förra helgen var MFF-supportern Hans Österman – för vissa känd som journalist på Aftonbladet, för andra känd som världsmästare i bordshockey – ute och knorrade i kommentarsfältet under sajten Fotboll Skånes spelarbetyg:
”Hur kan Anel inte få underkänt? Orsakar 0–2 med virrigt positionsspel och borde varit smartare än att orsaka frisparken vid 0–1”.
Det dröjde inte särskilt många minuter innan han fick en replik i samma kommentarsfält: ”Var länge första halvlekens gigant med konstruktiva brytningar. Andra halvlek lugnare för Anel. Bra spelat stabil”. Och så en starkarmsemoji på det.
Mannen som svarat heter Mirsad Ahmedhodžić, och det var inte första gången han ridit ut till försvar för sin son i sociala medier. Efter att Anel Ahmedhodžić debuterat i det svenska a-landslaget under årets januariturné publicerades ett glatt segerinlägg på Blågults officiella Instagram-konto. En av kommentarerna under inlägget särskiljde sig:
”Anel Ahmedhodžić Best planen stabill försvar spel”.
Grammatiken och stavningen må ha varit lite ryckig, men eftersom författaren publicerade under sitt eget namn gick budskapet tveklöst fram ändå. När Mirsad Ahmedhodžić istället skriver på supporterforumet Himmelriket går han visserligen under en lättdechiffrerad pseudonym, men hans ihärdigt konsekventa plussande för sin son har ändå gjort honom till en kultprofil i MFF-leden.
När jag ringer upp Mirsad Ahmedhodžić skrattar han bara sitt bullriga skratt när jag frågar om det där med hans närvaro på sociala medier.
– Titta på min egen Facebook! Bara fotboll där, bara Anel.
Beskrivningen är ingen överdrift. När jag senare scrollar igenom Facebook-sidan är det som att gå en rundtur på ett virtuellt museum tillägnat Anel Ahmedhodžićs fotbollskarriär, och för den delen ett liv som far och son levt sida vid sida.
Där finns bilder på memorabilian – diplomen, bucklorna, medaljerna och matchtröjorna – men där finns även filmerna som visar hur en liten fotbollsgrabb gradvis förvandlas till yrkesspelare. Där är en 11-åring som avgör Eskilscupen, en 12-åring som jonglerar fram bolltricks i Paraguays landslagströja, en 15-åring som gör sin första pojklandskamp – och där finns hela tiden en pappa med den fasta armen runt de späda axlarna.
En av de äldsta filmsnuttarna visar en meterhög knatte som virvlar fram på ett inomhusgolv, och avslutar aktionen med att försöka glidtackla in både bollen och motståndarmålvakten i mål. På de bilderna är Anel Ahmedhodžić bara 4 år gammal.
– Han fick en boll med detsamma. Redan när Anel var 3 år så tränade jag honom. Och direkt när han började i skolan så hittade Malmö FF honom, så då började han i deras fotbollsskola direkt. Men under alla år så i Malmö FF så tränade vi alltid extra efter att han hade haft sina vanliga träningar. Extra, extra, extra...
• Det sägs att ni till och med tränade på nyårsafton.
– Ja, det var innan han skulle flytta till Nottingham. Vi tränade varje, varje dag. På nyårsafton också. Alla andra var ute och sköt raketer och festade – men vi tränade. Ända till klockan 12 så sprang vi.
…och nu har pappan börjat lära upp barnbarnet också
Egentligen skulle Mirsad Ahmedhodžić själv ha blivit fotbollsspelare. Han hade kämpat sig fram längs hela den långa utvecklingsvägen och till sist hunnit fram till målet – men precis då förändrades allt. Precis då kom kriget till hemstaden Sarajevo.
– Jag har spelat fotboll hela mitt liv, från det att jag var 5 år gammal. Jag var defensiv mittfältare, gjorde det bra i den jugoslaviska andraligan och fick därför chansen på högsta nivå. När jag var 20 år så kom jag till FK Sarajevo, den största klubben i Bosnien. Jag testade med dem – spelade några träningsmatcher – och de var nöjda. Det var en söndag då jag skulle spela min första riktiga match med FK Sarajevos a-lag – men då kom kriget till Bosnien. Hela världen stannade. Det blev ingen mer fotboll, min karriär tog slut då.
Det här var 1992, då Sarajevo bombades sönder och familjer splittrades. Mirsad Ahmedhodžićs mamma och bror hann ut ur staden innan belägringen blev total – tog sig till Sverige – och tanken var att han själv och hans pappa skulle följa efter strax därefter.
Det blev inte så. Sarajevo skars av och isolerades. Ingen in, ingen ut. Belägringen skulle komma att pågå i nästan fyra långa, blodiga år.
– Ett år efter att min mamma och min bror åkt till Sverige fick jag också uppehållstillstånd. Men då var det för sent. Då var det 1993, och då kunde jag inte komma ut ur Sarajevo.
• Du och din pappa blev kvar i Sarajevo under hela belägringen...?
– Inte min pappa. Han dog. De sköt granater från bergen runt Sarajevo, och min pappa blev träffad.
• Då var du ensam kvar i Sarajevo?
– Då var jag ensam.
När granaterna till sist slutade regna ner över Sarajevo kunde Mirsad Ahmedhodžić återförenas med det som återstod av familjen. Då hade han inte sett sin mamma och sin bror på fyra år, och då hade han knappt rört en fotboll under samma tid.
Från det nya hemmet på Rosengård i Malmö gjorde han ett försök att återuppta karriären, men för lång tid hade gått, för mycket hade hunnit hända. Det blev inte mer än en vända i Division III med FBK Balkan innan skadorna hann ikapp och kroppen sa ifrån.
– Det här var när Zlatan Ibrahimović var ungdomsspelare. Vi brukade spela inomhus på Rosengård – i det som kallas ”Tältet” – och då kom Zlatan ibland och ville vara med oss stora från Balkan. Han gillade att spela med oss. Redan då var han mycket, mycket stark.
Året efter att Mirsad Ahmedhodžić definitivt avslutat sin egen seniorkarriär föddes hans son, Anel. Det ena livet krokade i det andra, det som skulle komma utgick från det som redan varit.
I Sverige brukar det ibland pratas lite misstänksamt om fotbollspappor som lever ut sina egna drömmar genom sina söner. För Mirsad Ahmedhodžić är inte det något att problematisera, utan en typ av självklarhet.
– Jag tänkte: ”När inte jag kunde få min karriär som fotbollsproffs så ska min son få det istället”. Jag började satsa mycket på honom. Och jag sa till honom: ”Om du vill bli något så måste du lyssna”.
• Du har aldrig varit orolig för att det ska bli för mycket fotboll för honom, att han ska tröttna?
– Han har aldrig sagt till mig att han varit trött på fotboll. Efter jag kom hem från jobbet så frågade han alltid: ”Ska vi träna?”. ”Jaja, vi ska träna”. Han har alltid velat bli proffs. När han var 10-11 år så spelade han också tillsammans med oss som var vuxna. Jag har sagt till honom: ”När jag inte kunde bli proffs så ska du bli proffs – 100 procent”.
Som 16-åring flyttade Anel Ahmedhodžić till England för att fortsätta sin utveckling i Nottingham Forest. Mindre än ett år senare gjorde han a-lagsdebut mot Newcastle borta på St James' Park.
När han återvände till Malmö FF ifjol var han fortfarande bara tonåring, även om han både såg ut och förde sig som en äldre och mer erfaren spelare.
Från början blev ändå inte återkomsten vad någon hade hoppats på. Det var lite lurigt att byta spelsätt, att vänja sig vid konstgräset, att förhålla sig till Uwe Rösler. Men sedan var det också något annat som tyngde honom, något både större och viktigare.
– Min mamma dog förra året. Det var därför Anel hade problem när han kom tillbaka från England. De stod mycket nära varandra. Han träffade aldrig sin farfar, så därför var farmor extra viktig. Han var mycket ledsen, han grät i två dagar.
• Det påverkade hans fotboll också?
– Det påverkade hans spel mycket, hela hans fotboll. Det tog en månad innan han kunde fokusera riktigt på fotbollen igen. Familjen är allt för Anel, precis som den är allt för oss andra.
När jag ska prata familj med Hammarbys mittfältsdirigent Darijan Bojanić inser jag snabbt att jag behöver vidga begreppet. Även om han själv är uppväxt i en klassisk kärnfamilj – mamma, pappa, lillasyster – så tar det inte slut där.
I vissa delar av Gislaved är det som att det funnits en egen by, Bojanić-byn.
– Pappa har 5, 6 syskon där, som alla har familj och barn. Totalt ligger vi nästan på 30-40 pers. Jag har alltid haft en tajt grupp runt omkring mig. Alla föräldrar har hjälpt till att uppfostra alla oss barn, och vi kusiner har vuxit upp väldigt nära varandra. Vi är väldigt sammansvetsade, väldigt tajta.
• Hur många kusiner pratar vi om?
– Hur många kan vi vara...? 2 där, 2 där... 3... 3 till... Vi är nog 16-17 kusiner, alla i mer eller mindre samma ålder. Vi har snackat om att bilda ett eget 11-mannalag.
Runt alla samband finns det både likheter och skillnader, och Darijan Bojanić är på många sätt undantaget som bekräftar regeln. Precis som de andra fotbollssönerna från Balkan pratar även han om sin pappa Anto som sin allra största förebild, men det låter ändå annorlunda när han gör det jämfört med när exempelvis Anel Ahmedhodžić gör det.
– Du vet, jag tycker att han är cool och grym. Han är jävligt soft, en chill pappa.
Anto Bojanić har också varit den där pappan som först skjutsat till träningarna, och som sedan följt med till England när Premier League-klubben bjudit in till provspel. Han har också kommit med tips, och de stämmer fortfarande av varje match i telefon kort efter slutsignal.
Ändå är det inte övertygelsen och målmedvetenheten som Darijan Bojanić främst säger sig uppskatta hos sin pappa, hos sina föräldrar. Snarare är det förmågan att ibland backa undan och dra sig tillbaka, att våga ge honom det utrymme han själv känner att han behövt.
Alla människor är olika, alla har sina behov. Darijan Bojanic har aldrig spelat sin fotboll med sammanbitna käkar, utan är snarast en arvtagare till de lynnigt eleganta jugoslaviska playmakers som tycktes kunna kontrollera matcherna med en utbuktning på tröjan och en cigarett i mungipan; Sušić, Savićević, Prosinečki. Han har vuxit av svängrum, inte av rigida ramar.
– Det är inte så att min pappa har pushat mig, utan mer så att han givit mig råd. Annars har han ändå försökt låta mig leva mitt eget liv, ta mina egna beslut och göra mina egna misstag. Och det är något jag uppskattar väldigt mycket – att mina föräldrar inte varit såna som bara bestämt vad jag fått göra och inte fått göra. Alla måste få göra sina egna misstag. Man lär sig. Vissa lär sig tidigare, andra lär sig senare – men man lär sig.
Senare i år ska Darijan Bojanić fylla 26. Han har kommit upp i åldern då kusinerna runt honom börjat få egna barn, och har hunnit reflektera över vilken sorts förälder han själv skulle vilja vara en dag.
– När jag och min morsa tjafsar säger hon alltid: ”Vänta tills du får dina egna barn”. Oftast har föräldrarna nerifrån Balkan den här grejen om att visa respekt och lyssna på allt de äldre säger. Och det är väl bra – men det kan också gå till en jävla överdrift. Ibland när vi yngre pratar och berättar så försöker de inte ens förstå vad vi säger. Om jag blir förälder framöver så kommer jag försöka vara mycket mer förstående, verkligen lyssna på vad barnen säger och vad de försöker förklara. Jag tror verkligen på att barn kan lära vuxna mycket om världen också.
Egentligen är det sagt att jag ska prata med Darijan Bojanićs pappa, men när telefonen väl kväker är det hans mamma Ernada som ringer upp nerifrån Gislaved. Pappa Anto är lite krasslig och så är hans svenska kanske inte helt exakt och så var det väl ändå så att det egentligen inte var fotboll jag ville prata om – utan familj?! Då är det ju bäst att prata med mamma.
– Fotbollen fick ju Darijan att flytta hemifrån redan när han var 15 år, och jag ska erkänna hur det var... Under de två första åren var det ingen av hans kusiner eller hans kompisar som ens vågade fråga mig hur det var med Darijan – eftersom jag började gråta direkt då. Vi kommer inte från en tradition där barnen flyttar tidigt hemifrån, utan hos oss bor barnen hemma tills de gifter sig. I början sa min man till mig: ”Ta det lugnt, Ernada! Han kommer snart tillbaka, för jag tror inte att han klarar det här”. Men jag visste att han skulle göra det. Jag svär, det var bara jag som trodde att han skulle klara det. Det var en mammas instinkt, 100 procent.
Alla som haft minsta intresse för Darijan Bojanićs karriär har ju hört historierna från de tidiga åren av hans karriär – det svajiga fokuset, den dåliga strukturen, det ganska riktningslösa vaskandet av en unik begåvning.
Givetvis kände hans föräldrar också till allt det här, och det innebar att de behövde fundera en hel del över sin relation till sina barn. Och även om en sorts instinkt kanske sa åt dem att reagera med disciplin, krav och begränsningar så fanns det andra känslor som var ännu starkare.
– När han bodde i Växjö så var vi där varje helg i början. Jag brukade laga mat som han kunde lägga in i frysen och värma. Men under den tiden så fattade jag också att jag behövde låta honom leva sitt liv. Ibland tror jag att vi föräldrar från Balkan kanske stoppar våra barn, bromsar dem. Tidigare var mentaliteten sådan att föräldrarna bestämde väldigt mycket, och att barnen inte vågade ha sina egna liv i sina händer. Men man måste tro på sina barn. När de växer så lär de oss vuxna saker också. Efter några år så märkte jag en skillnad på Darijan när han kom hem och hälsade på, en stor skillnad jämfört med hans gamla skolkompisar. Min son var mycket mer mogen än dem.
• Han behövde den där frigörelsen, han behövde lära sig att ta eget ansvar...?
– Ja. Och han ville ju det. Han ville vara med kompisar, han ville göra sina saker – han ville inte bara vara med mamma och pappa. Och när jag tänkte efter så förstod jag ju honom. Men när människor blir vuxna så brukar de glömma hur de själva var när de var unga.
• Hur var du själv i den åldern?
– Jag spelade handboll länge. Ganska duktig, men inte som Darijans pappa. Anto var jätteduktig på alla sporter; basket, handboll, volleyboll... Men jag spelade ändå handboll tills jag var 18 år. Sedan började jag med killar istället.
Ernada Bojanić skrattar sitt hjärtliga, smittande skratt. Själv var hon ung i den lilla bosniska staden Jajce, ett av alla de etniskt blandade samhällen som drabbades nästan obegripligt hårt när grannar och vänner plötsligt förvandlades till dödsfiender.
Det är både onödigt och omöjligt att rangordna lidande, men kanske var det ändå allra svårast för de etniskt mixade familjerna, de som inte kunde välja sida.
– Jag är bosnisk muslim, medan min man är bosnisk kroat. För dem som inte var med är det nästan omöjligt att förklara för vad det betydde där nere, men för oss räcker det att säga ”kriget” så förstår alla. Min man förlorade sin lillebror till kriget när bosniska och kroatiska styrkor gick emot varandra.
Ernada och Anto hade känt varandra hela livet, men var fortfarande väldigt unga när de först blev tillsammans. Från början visste de inte ens själva ifall det de hade bara var en ungdomsromans, eller om det var något mer och större. Egentligen var de inte i den fas av livet där man tar definitiva beslut, men nu kunde inte framtiden vänta längre.
– När kriget kom behövde vi bestämma oss – och det gjorde vi. Vi bestämde oss för att det var på allvar med oss, att vi skulle leva tillsammans. Och sedan flydde vi ihop. Vi gifte oss precis innan vi skulle lämna Bosnien och korsa gränsen till Kroatien. När vi sedan kom in i Kroatien så fick jag reda på att jag var gravid med Darijan.
I det här läget var Ernada Bojanić bara 23 år gammal, yngre än hennes son är nu. Hennes egen familj hade stannat kvar i Bosnien, medan hon var på väg norrut mot det som skulle bli hennes nya liv.
– Kanske hade vi stannat kvar i Kroatien om jag inte hade blivit gravid. Men min man hade redan sina syskon i Sverige, och de försökte förklara för oss att det bästa livet vi kunde ha tillsammans fanns här. Det var i det landet som vi kunde ge våra barn ett liv där de faktiskt fick vara barn, utan att bry sig om vem som var vem och vem som var vad. Redan när vi kom så hade Sverige börjat utvisa flyktingar från Balkan, det var inte alla som fick stanna. Men i våra migrationsförhör förklarade vi sanningen – att vi hade två olika nationaliteter, och därför inte hade någon framtid alls där nere. Sedan vet jag inte vad som hände, men jag tror att någon god människa någonstans förstod vår situation.
• Ni återförenades med din brors syskon i Gislaved – men kriget hade tagit en av dem. Innebar det att familjebanden på något sätt blev ännu starkare bland er som blev kvar?
– Faktiskt, det är sant. Vi kom alla ännu närmare varandra. Det är när man förlorar någon nära som man förstår att inget annat egentligen är värt något. Det enda som betyder något är att hålla ihop och stötta varandra. Nu är inte Darijan här, men behöver vi hjälp vet vi att vi kan ringa någon av hans kusiner mitt i natten – och att de kommer. Det kan vara svårt att förklara för många i Sverige, men vi ser dem också som våra barn.
Lite fler siffror.
Bland spelarna med Balkan-koppling i svensk elitfotboll har nästan 75 procent ursprung i antingen Bosnien-Hercegovina eller Kosovo. Det var därifrån de flesta flyktingarna kom till Sverige.
Både Bosnien-Hercegovina och Kosovo tillhör även de europeiska länder där det idag är allra mest ovanligt med skilsmässor. Nuförtiden heter det att ungefär vartannat svenskt giftermål slutar med skilsmässa, och enligt EU:s statistikorgan Eurostat är den senaste siffran 46,1 procent.
Motsvarande siffra i Bosnien är 12,6 procent. I Kosovo är den 6,3 procent.
Det redogörandet utgör ingen recension av äktenskapet som institution, men det påvisar absolut en tydlig kulturskillnad.
– Både jag och Anto kommer från familjer där vi barn stod föräldrarna väldigt nära, familjer där man lever för att älska varandra. Och har man själv levt i en sådan familj vill man föra det vidare. Vi ska vara som ett batteri för varandra, alla fyra. Vi ska ge varandra extra energi. På ett sätt har jag varit ensam här i Sverige, eftersom hela min egen sida av släkten är kvar i Bosnien. Så hela mitt liv – hela min värld – har varit Darijan och hans lillasyster Dora. Och det jag är allra mest lycklig över är att de två är så nära varandra, även om det skiljer sju år i ålder mellan dem. Jag menar, visst är jag glad för fotbollen också – glad för att Darijan har hittat ett jobb som han verkligen tycker om – men jag är mycket mer stolt över honom för den människa han har blivit. Varje gång Darijan ska komma till Gislaved är det första han frågar: ”Vilken dag passar det att vi samlar alla?”. Det är nummer ett, alla måste träffas. Och när han kommer hem och kramar mig och sin syster... Det är det som gör hela mitt liv.
Exakt vad Ernada Bojanić själv drömde om när hon var tonåring hemma i Jajce med livet framför sig kommer hon knappt ens ihåg. Inte var det en gummifabrik i Gislaved i alla fall – men nu var det ändå så det blev.
– Sedan vi kom till Sverige har vi alltid jobbat inom industrin. Vi är väldigt tacksamma för att vi har kunnat göra det – men det vi har fått därifrån har ju inte räckt till allt. Skulle vi ge lite extra till barnen så behövde vi ta det från vårt eget liv, då hade vi inte råd att gå ut och äta på restaurang och såna saker. Så det har varit upp till oss att välja. Men vad behövde vi egentligen? Jag hade min man bredvid mig som jag älskade, och han hade både mig och sina syskon. Vi behövde inget annat. Det var väldigt lätt för oss att bestämma att allt skulle gå till barnen, och det har vi såklart inte ångrat en enda sekund.
• Ända sedan du lämnade din hemstad är det mycket du offrat och försakat för dina barn.
– Nej, inte någon uppoffring, utan bara... normalt. Alla föräldrar hade gjort samma sak för sina barn. Väl? För mig är det bara något som är vanligt. Det har hänt eftersom det behövde hända.
När Darijan Bojanić var liten brukade Anto och Ernada till och med gå och titta på hans träningar tillsammans. De gjorde inget väsen av sig, smög nästan lite med sin närvaro. Lite var de ju där för sin sons skull, men samtidigt även mycket för sin egen.
– Nu håller vi på att bli galna när läktarna är stängda och vi aldrig kan åka och titta...
Mitt i meningen avbryter Ernada Bojanić sig själv,
– Jag måste erkänna att min man sitter här bredvid medan vi pratar och skriver saker han vill att jag ska säga. Vissa grejer med fotbollen glömmer jag annars. Men vet du vad han skriver nu? ”Säg att jag aldrig är nöjd, att Darijan fortfarande kan mycket bättre”. Otroligt! Det är det enda vi bråkar om, och det brukar vara så efter varje match. Du vet, när han säger så till en mamma blir det ju krig. Men såklart... Jag tittar med mammas ögon, han tittar med fotbollens ögon.
• Vad blir skillnaden?
– I mina ögon är han bäst i varje match. Messi är Messi – men Darijan är bättre. Men hans pappa... För Anto skulle det inte spela någon roll om Darijan verkligen växte över Messi. Han skulle ändå säga: ”Han kan mer”.
• När han var 15 flyttade Darijan från Gislaved till Växjö. När han nu är 25 är det rimligt att tro att han snart kommer att flytta från Sverige till ett helt annat land.
– Du vill att jag ska gråta i två år till...?
Ernada Bojanić skrattar ofta och innerligt. Nu gör hon det med ett slags inbyggd självmedvetenhet, som rymmer både mycket glädje och lite oro på en och samma gång.
– Hoppas bara att han blir lycklig. Hoppas bara att han får följa sina drömma hela vägen till slutet. Och vi kommer alltid att finnas med honom på den vägen, så länge vi andas. Oavsett vart han flyttar, oavsett vad han gör. Ibland går vi bredvid honom, ibland går vi bakom honom – ibland kanske han inte vill se oss. Men det har varit väldigt viktigt för oss att få dem att förstå att vi kommer att finnas där både i bra och i dåliga situationer. Nu tror jag att han vet att han kan räkna med oss, att vi alltid finns där. Och så fort han behöver oss så kliver vi fram.
Den första fotbollsspelaren med rötterna på Balkan som gjorde en a-landskamp för Sverige spelade faktiskt inte för herrlandslaget. Så värst många damspelare med den här bakgrunden har vi fortfarande inte – Asllani, Banušić och Mazreku utomlands; Mušović, Kullashi och Smajić i Allsvenskan – men i april 1995 debuterade Värnamo-kroatiskan Anika Božičević för Sverige i en träningsmatch mot Kina.
Det skulle dröja ytterligare halvannan månad innan Teddy Lučić fick möjlighet att bryta Balkan-barriären på herrsidan.
Nästan exakt 25 år senare har vi nu etablerat en sorts löpande kompetensutbyte som gynnar fotbollen både här och där. I takt med att dussintals och åter dussintals spelare med band till det forna Jugoslavien bidragit till Blågult har även svenskfödda och svenskfostrade fotbollsgrabbar återknutit till sina ursprung för att representera de olika landslagen på Balkan.
Sead Hakšabanović valde Montenegro, Zlatan Muslimović återvände till Bosnien. Leonard Zuta och David Mitov Nilsson har spelat för det som idag heter Nordmakedonien, Astrit Ajdarević, Agon Mehmeti och Egzon Binaku för Albanien. Och så har vi en rätt lång rad spelare – Rashkaj, Sadiku, Zeneli, Rexhepi, Fejzullahu, Drešević, Lushaku – som bidragit till uppbyggnaden av Kosovos landslag.
I detta nu pågår ju en följetong där det bosniska landslaget uppvaktar en trio unga spelare födda i Sverige: Dennis Hadžikadunić, Ali Nalić och – framförallt – Anel Ahmedhodžić.
Under våren och sommaren har MFF-mittbacken löpande uppdaterat medier både i Stockholm och Sarajevo om sina grubblerier och sitt dilemma. Själv vet han inte. Men hans mamma hoppas att han ska välja Sverige – medan hans pappa vill att han ska välja Bosnien.
Där står vi fortfarande, och Mirsad Ahmedhodžić medger utan omsvep att det är precis så det ligger till.
– Ja, det stämmer. Jag vill att han spela tillsammans med Pjanić och Džeko. Jag känner Pjanić, vi har träffats några gånger. Och Džeko också, Anel träffade honom i Dubai i vintras... Nu ringer de till mig nerifrån Bosnien hela tiden. Medierna, landslaget... För två veckor sedan ringde Zvjezdan Misimović, som är teknisk direktör för det bosniska landslaget. Han pratade med både mig och Anel. De vill kalla honom direkt nu, redan till nästa landskamp. Han ska spela från start och allt – Anel behöver bara säga ”ja”. De har inga mittbackar just nu, bara Bičakčić från Hoffenheim och Šunjić från Dynamo Moskva.
• Hur tror du att det blir då?
– Jag vet inte. Sverige behöver också mittbackar när Granqvist slutar, och Janne Andersson har också ringt. Det är mycket svårt för Anel att bestämma sig – men det är ändå han som måste bestämma. Det är inte så att han kommer att välja Bosnien bara för att han vet att det är min dröm. Jag har sagt till honom: ”Min son – om du vill spela för Sverige, så spela för Sverige”.
Det är skillnad på svåra situationer och svåra situationer. För en generation sedan var Mirsad Ahmedhodžić ensam i en belägrad stad som det ständigt singlade ner granater över. Varje gång han gick utanför dörren visste han att det fanns en ganska stor risk att han aldrig skulle komma hem igen. Han var nästan exakt lika gammal då som hans son är nu.
– Vet du, 1994 såg jag det svenska landslaget spela. Det var mitt under kriget, men det fanns en tv där vi kunde se VM i USA. Då såg jag Sverige, samtidigt som mitt eget land förstördes. Sverige spelade mycket bra. Brolin... Jag visste ju att jag hade uppehållstillstånd i Sverige, men jag visste inte om jag någonsin skulle kunna komma dit. Tänk om jag visste då att min son en dag antingen skulle kunna spela för Bosnien – landet som då slogs för sin frihet – eller i samma landslag som Brolin... Otroligt.
Själv har Mirsad Ahmedhodžić hunnit bli 48 år. På dagarna jobbar han för byggföretaget Peab, men kvällarna och helgerna består fortfarande nästan enbart av fotboll.
Han är med och driver både Rosengårds FF – så länge inte kroppen strejkar så spelar han själv för deras old boys-lag – och en klubb som heter FC Sandžak. Och så är det ju Malmö FF och elitfotbollen.
– Efter varje match som Anel har spelat så diskuterar vi fortfarande. Jag tittar bara på hans spel, inte på matchen. Och jag säger inte att allt har varit bra, utan mer vad han gjort fel, så att han kan rätta till det. Passningsspel, positionsspel – allt. Men det är det enda jag gör idag. Han är stor nu, han är däruppe. Nu bestämmer han själv. Jag har sagt det till honom: ”Nu kommenterar jag bara ditt spel på matcherna, inte mer”.
Men även om den 21-åriga landslagsbacken inte behöver extraträning längre så finns det tydligen andra i familjen som gör det.
Den som scrollar runt på Mirsad Ahmedhodžićs väluppdaterade Facebook-sida hittar snabbt ett knippe filmer som både ser ut och låter som ekon från förr. Bildkvaliteten är lite bättre och tränaren lite skäggigare – men allt annat ser väldigt välbekant ut. Det är den grå Malmö-himlen och de luggslitna Rosengårds-planerna, det är konerna, häckarna och den lilla killen med den stora bollen.
Om det inte är lite väl tidigt? Mirsad Ahmedhodžić ser det inte så. För honom existerar inte för tidigt, utan för honom finns bara för sent.
– Jag är klar med Anel nu. Den resan är slut för mig – men nu har hans syster fått en son. Han är tre år, så jag har redan börjat träna honom. Grabben är vänsterfotad – och han älskar bollen. Han brukar vilja ha Anels tröja, sedan vill han att vi ska gå och spela. Han kommer också att bli proffs, men han ska bli anfallare, en riktig anfallare. Tro mig!