Fotbollen har blivit som hockeyn – girig och själlös
Tillbringade midsommaraftonen med fru Magnusson och med att skriva om skidor och titta på dansen kring Turkiet–Kroatien.
Medan ni andra dansade drog jag mig undan och funderade på frågan:
Vad är egentligen fotbollens själ?
Den heliga fotbollen har lagt sig som en våt yllefilt över Sverige.
Jag tillbringade helgen med fru Magnusson.
Hon ville ha svar på en enda sak:
Hur fan gick det till när sporten blev en religion i Sverige?
För några år sen var det nördar som var sportfånar.
–Nu kan man inte delta i fikasnacket på min arbetsplats om man inte ser en jävla massa sport hela tiden. Vad är det som hänt, sa fru Magnusson.
Bra fråga, sa jag.
På mindre än tio år har sporten expanderat som en egen liten it-bubbla. TV4 byggs kring ett fundament av sport. Viasat/TV3 försöker hänga på. SVT gråter floder för att de inte har råd.
Tv och tidningar driver utvecklingen.
Sportbladet var först och dominerar fortfarande. Till och med en lerfotskoloss som DN försöker krysta fram en sportbilaga. På nätet produceras briljant sportjournalistik. Konkurrensen är mördande. Fru Magnusson håller på att inse att hon inte bara kan nöja sig med Bank och Wegerup – hon måste kolla in Birro och Fjäll och allt vad de heter på svenskafans.
Men var och vad är själen?
Ser förundrad på sändningarna från EM. Det talas om att det är 15 000 svenskar på matcherna. Jag får inte ihop det med siffran på att förbundet bara fick 5 000 biljetter att sälja till svenska folket.
Det är något som inte stämmer.
Men så träffar jag några som kommit hem från EM och de berättar om vad de upplevt.
Förundrat har de sett alla svenskar som sålt biljetter. Märkliga män har haft buntar av biljetter som de försökt sälja. 8 000 spänn för Sverige–Ryssland. 10 000 för Sverige–Spanien.
De vanliga svartabörskillarna från Globen var också där. Buntar av biljetter. 8 000 spänn.
Mina vänner frågade runt lite och en bild växte fram:
– Det var sponsorbiljetter. Biljetter som förbundet gett till olika sponsorer för att ha för att kunna bjuda ner kunder till EM. Marknadschefer på ett företag bjuder marknadschefen på ett annat. Försäljningschefen bjuder en annan försäjningschef. Vd:n bjuder en annan vd på fotboll och affärssnack.
Och det är klart: förbundet delar ju ut rätt feta buntar biljetter till sina trogna, dyrt betalande sponsorer, så det blir en del över i buntarna – scratch scratch – och försäljningscheferna är ju inte mer än människor så att de vill ju bli av med sina buntar och antingen säljer man själv dyrt eller också får svartbörsnissarna köpa för en lägre summa.
Lundh var så bitter
Fotbollens själ är marknadschefer som säljer förbundets sponsorbiljetter på piazzan i Innsbruck.
Fotbollens själ är en reklamchef som kommer hem från EM med hundra tusen svart i fickan.
Fotbollens själ är... girig och själlös.
Så mina vänner. Om det är sant? Klart det är. Jag har själv sett det. Jag har sett flera vd sälja sitt eget företags biljetter. De skämdes hela vägen till banken.
Fotbollens själ.
Överhuvudtaget har fotbollen blivit som hockeyn med sin överproduktion. Andelen köpta privatbiljetter sjunker drastiskt. Andelen hardcorefans blir lägre – andelen tjommar som dricker öl och ser sporten som en stund nöjesförströelse ökar. Party, typ. Affärer, typ.
Dansen kring Turkiet–Tyskland var en riksangelägenhet. För tio år sen hade en match av den typen dragit hundra tittare. Nu sitter nån miljon där och fru Magnusson sliter som ett djur för att ha något att säga om djupled och ytor i morgon på fikat.
Media då – hur gick EM för dem?
Jag måste nog erkänna att jag inte fattar media längre. Försnacket handlade om att media inte skulle vara hejaklacksledare. Bra, media ska inte vara cheerleaders.
Men sen jublade ju media högst av alla när Sverige vann... för att dagen efter förlusten mot Ryssland ta fram de långa knivarna och tycka att det inte fanns någon framtid för Lagerbäck.
Jag hänger inte med.
Det går för fort för min smak. En match kan inte utgöra skillnaden mellan bäst nånsin och mellan att sakna en framtid.
Hejaklacksjournalister? Knappast. Möjligen medgångssupportrar.
Men det kanske också är fotbollens själ.
Källström vs Ljungberg var årets tv.
Märkligaste statistiken: Markus Rosenberg spelade 45 minuter mot Spanien och kom upp i en topphastighet på 19 km/tim.
Hammarby bandys aktier kostar tio spänn på börsen medan AIK fotboll kostar 9.80.
Kan nån förklara skillnaden?
Min krönika förra veckan om Lundh & Ekwall gjorde inte dessa herrar så glada:
”Du har sannerligen noll koll om du påstår att Långe Lundh har Landskrona-dialekt o dessutom vräker iväg det som ett ärkehån över ett uppslag i Bladet.”, skrev Ekwall i sin blogg.
Hån? Jag som bara skrev att Lundhs dialekt var vacker...
Lundh var så bitter att han kallade mig ”någon av Bladets alla åsiktsmaskiner”.
Lägre kan man knappast sjunka i mediahierarkin.
Men att se herrarna i rutan resten av veckan var vansinnigt underhållande. Lundh har slitit som ett djur för att INTE titta in i kameran och Ekwall har sett ut som om han försökt hålla sig för skratt inför Lundhs oerhörda kamp eller över att han skulle råka säga att det är ”fullt tryck på Fotbollskanalen” igen.
Kom hem, grabbar, önskar en av Bladets alla åsiktsmaskiner.
För övrigt skrev lilla moi redan för två månader sen att TV 4 skulle köpa Canalplus för att rädda sin fotbollsallsvenska.
Priset blev tre miljarder.
Det är också fotbollens själ.