Den mörka tiden är över – Hammarbys hånade spelare fick skratta sist
Ett obesegrat Djurgården mot ett ifrågasatt Hammarby.
En målvakt som fick heta hora och en målskytt som kallats clown.
Men ni vet hur det är.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Jag har aldrig trott på dumsnacket om lyckliga horor. Men om det fanns en enda sådan i Stockholms stad sent i går kväll så var det Rami Shaaban. Hammarbys målvakt stod segersäll och nyduschad i Råsundas kulvertar och sa illmarigt:
”Jag skiter i vad som sägs om mig. Det viktiga är att vi vinner”.
Om banderollen där han fick svekarnament ”Judas” och om sången där han kallades hora sa han bara:
”Det är synd bara med ungdomarna som får höra sådant. Jag sa till bollkallen att hålla för öronen”.
Som en presidentkandidat
En spelare som, i fjol ibland också med rätta, fått både syn och hörsel ifrågasatt och som kallats för såväl clown som pajas är mannen som så snyggt gjorde 2–0 i går. Mannen som blev så till sig att han slet av sig tröjan och firade i bar överkropp. Mannen som efteråt satt skinande lycklig med en grönvitrandig halsduk över axlarna och sa saker som att ”nu är tabellen vidöppen” och ”vi kommer att åstadkomma stora saker”.
Det kändes som att en amerikansk presidentkandidat plötsligt hamnat vid presspodiet. Charlie Davies. Du kan le åt honom, men han är också mitt i sin genuina glädje på något sätt smått oemotståndlig.
Förstamålsskytten Paulinho var stillsammare, men inte mindre lycklig han, när han kom ut i grönrandig slips, med sin matlåda i handen och pratade om sin lille son och ”en seger som betyder allt”.
Allt medan Tony Gustavsson spann som en mätt katt och gjorde intervju på intervju och pratade om att man ”dominerat matchen från första till sista minuten”.
Jag förstår hans glädje och stolthet över spelarna även om jag inte helt delar matchanalysen.
Att Hammarby var bäst är dock odiskutabelt. Det berättar matchfakta och siffror som 9–2 i avslut. Man kan diskutera enskilda domslut och situationer, men inget kan ändra på att Hammarby var fysiskt starkast, farligast framför mål och framför allt verkade vilja mest.
Bajen äntligen ute i ljuset
Laget har kört genom en mörk tunnel med måltorka och målvaktstjafs men i går kom man äntligen ut i ljuset igen.
IFK Göteborg hjälpte på sitt håll Djurgården i jakten på Kalmar, men vad hjälpte det när de blårandiga inte kunde hjälpa sig själva. Ändå var det Hammarby som hade mest att förlora – och vinna. En förlust och man hade fått det ordentligt bakhalt.
I Djurgården var framför allt Mikael Dahlberg svårt efterlängtad, men Siggi Jónsson ville inte skylla på de spelare som saknades. Han var så besviken att han hade svårt att finna orden men fick ändå fram ett sammanbitet:
”Vi kan inte skylla ifrån oss, vi ska ändå kunna spela bättre än såhär”.
Det ska man. Nog har Djurgården haft tur i vissa matcher (som mot Ljungskile) eller spelat halvkasst men varit envisa och svårslagna, men i går kväll var man bara rätt och slätt usla.
Från de första tjugo minuterna hade ingen av oss rosa utsända skrivit något i anteckningsblocken mer än Zzzzz. Så totalt utan nerv och minsta tillstymmelse spel var detta derby länge. Många spelare verkade lika trötta som håglösa.
Efteråt såg jag Markus Johannesson storma ut med en närmast vansinnig blick, efterlämnande bara ett besviket utropstecken.
Jag förstår honom.
Vi andra, vi gick ut från stadion, ut i majnatten med sin månskära och häggdoft. I fjärran hördes sirener när vi lämnade Råsunda med klockan tickande mot midnatt och hjärtat bultande mot deadline.