”Förblir silver-Emma – det är vackert så”
Wegerup: Ursinnig kamp och mördande trötthet
Silver för Emma Johansson i linjeloppRIO DE JANEIRO. Det finns medaljer som är förlorade guld och det finns de som är vunna silver.
Som Emma Johanssons.
Ett silver erövrat i ursinnig kamp mot konkurrenterna och den egna mördande tröttheten.
Hon förblir silver-Emma och det är vackert så.
Med sitt oväntade OS-silver i Peking för åtta år sen blev hon silver-Emma med hela svenska folket. Nu avslutar hon sin OS-karriär med ännu ett silver. Sveriges första medalj, här i Rio de Janeiro. Och Emma Johansson gör det inte i besvikelse över det guld som uteblev, utan i glädje över det silver hon vann.
”Jag förblir silver-Emma och jag är nöjd med det”, sa hon och hennes leende gjorde orden sanna.
För visst var guldet nära i spurten, men det fanns också stunder under loppet när alla medaljer kändes långt bort.
Rios grönskande berg är lika gränslöst krävande som sanslöst vackra och ett tag tycktes Emma Johansson stumna och krokna. Men hon kämpade, slet, krigade, vägrade ge sig.
Hopp och förtvivlan
Vi vid målgången stod andlösa i spänningen, följde loppet på storbildsskärm vid Copacabanas strand, slets mellan hopp och förtvivlan. Jag kan bara ana hur det var hemma i de svenska tv-sofforna.
Kanske är det gamla nostalgiskimrande minnen liksom tv-bilder från den tid som är bortom mitt minne, en tid med namn som Bernt Johansson och Bröderna Fåglum, som gör en medalj i cykel så stor för mig. Det och så respekten för prestationen. Kampen i dag, men framför allt kampen i Emma Johanssons vardag. Det är fyra år mellan varje OS-dröm. Fyra år där varje dag fylls av träning, disciplin, svett och blodsmak, av uppoffringar och benhård vilja.
I alla väder, på alla tider, bortom alla rubriker, har Emma Johansson arbetat mot sitt mål. Hon gick ner två kilo innan hon kom hit till Rio, allt för att vara så lätt så möjligt i de skoningslösa stigningarna. Allt har handlat om vägen mot det här silvret, i en av världens tuffaste sporter. Därför släppte inte Emma Johansson när avståndet till täten växte, utan cyklade, cyklade, cyklade, i backar som vi vanliga dödliga knappt skulle orka gå upp för.
Fasansfulla bilder
Stämningen 200 meter från målgången växte sekund för sekund trots att Annemiek van Vleuten drog ifrån allt mer. Så kom vurpan, kraschen, den som fick oss alla att ropa, gömma ansiktena i händerna, titta på varandra i förfäran. Bilderna på nederländskan som föll rakt på huvudet och låg helt stilla, med nacken i en märklig vinkel, var fasansfulla. Vi var många som fruktade det allra värsta.
Stämningen kom av sig, för en stund kändes resultatet, guldstriden, närmast oviktig. De första rapporterna nu, från nederländskt håll, talar dock om att van Vleuten ska vara utom akut fara. En lättnad för alla, inte minst för hennes landsmaninna Anna van der Breggen som istället tog guldet när tvåan amerikanskan Mara Abbott inte klarade att hålla undan den jagande trion.
Emma Johansson var två tiondelar bakom van der Breggen in i mål, så svindlande kort tid att det är svårt att greppa. Så lite gör skillnaden mellan total triumf och en andraplats.
Men när tävlingen var över, dramatiken lämnat oss utmattade och molnen och regnet drog in över Copacabana då stod Emma Johansson där. Med sitt silver, men så segersäll.
Att vinna två OS-silver i cykel, det är det få som gör.
Och i svensk cykelhistoria skriver vi för alltid in namnet Silver-Emma.