Laul: Grattis till 19:e SM-guldet, Malmö FF
”Guld tar man, silver får man”.
Budskapet på MFF-fansens tifobanderoll inför seriefinalen mot IFK Norrköping var tydligt: "Ta tre poäng, och guldet är vårt".
Så det är väl bara att säga grattis då.
Grattis till 19:e SM-guldet, Malmö FF.
På planen var det gruffigt och grinigt precis som det ska vara när det dukas för seriefinal i kalla oktober inför uppumpade klackar och förväntansfulla supportrar, totalt nästan 16 000 åskådare på Östgötaporten varav 3000 tillresta MFF-fans.
Domaren Stefan Johannesson la ribban högt, lät det smälla i närkamperna, blåste inte sönder matchen. Malmö anpassade sig snabbare till nivån, gick vinnande ur de flesta dueller, klev upp tuffare i ryggen och höll bollar och motståndare på behörigt avstånd från Johan Wilands mål.
Det var en match som IFK Norrköping behövde vinna, Malmö kunde vara nöjda med poängen de hade vid avspark och matchbilden kom naturligt: ”Peking” flyttade fram positionerna medan MFF inte tog några risker. Innermittfältarna Oscar Lewicki och Enoch Kofi Adu hade i princip enbart defensivt fokus.
Yngre mot äldre
Norrköping styrde spelet men de fick anfalla mot ett samlat försvarar och hade svårt att omsätta bollinnehavet i målchanser.
Tänk yngre mot äldre på träningen: ”Peking” var hungrigare, ivrigare, medan MFF avvaktade, litade på att erfarenheten skulle belöna sig, en klok taktik från tränaren Alan Kuhn.
Så dök chansen upp, bra lag får alltid chanser: Malmö tvåmanskontrade genom Alexander Jeremejeff och Jo-Inge Berget, Yoshimar Yotun (så klok och bolltrygg i dag) fyllde på i andravågen, anfallet gav en hörna som Kári Árnason nickade i mål utan att hoppa.
1-0 efter en fast situation, det äldsta knepet i boken, ett potentiellt guldmål, Norrköping såg förvånade ut, Malmö firade behärskat och joggade tillbaka i position, fortsatte att försvara sig med nio man, Berget och Jeremejeff brottades vidare på svåra bollar.
Omedelbar effekt
Känslan var att Malmö hade guldkontroll men Norrköping skulle få en chans till omstart genom pausvilan: En möjlighet att hantera duellspelet bättre, vrida upp egna bolltempot och utnyttja pigga kantspelarna Niclas Eliasson och Nicklas Bärkroth oftare.
Effekten var omedelbar.
Efter tre minuter hade Eliasson snurrat upp inhopparen Pa Konate och skickat ett inlägg som nådde hela vägen till Bärkroth på andra kanten som tryckte bollen i mål på halvvolley.
1-1, och i några sekunder kändes det som en seriefinal igen, som att allsvenskan levde på nytt.
Det gjorde den inte.
Malmö FF är helt enkelt för bra i år.
Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem och Markus Rosenberg är tre av allsvenskans allra bästa spelare – samtliga saknades i dag.
Kraft och kvalitet
Under matchen fick MFF byta ut både Erdal Rakip och Behrang Safari, ändå fanns kraft och kvalitet att stampa gaspedalen tillräckligt nära botten för att Bergets inlägg skulle hitta Yotuns panna och styras i mål via Jeremejeffs ansikte när MFF återigen anföll mot en havererad ”Peking”-defensiv som släppt in elva mål senaste tre matcherna.
Målet må ha varit aningen turligt men Malmös 19 segrar på 26 matcher är inte tur – det är bara olika sätt att vinna.
MFF har mest pengar och bredast trupp, och kommer att vinna den här allsvenskan både rättvist och överlägset, förmodligen.
Malmöspelarna jublar på planen nedanför mig nu.
Fansen sjunger.
Alan Kuhn och Olof Persson kramas.
Fyra omgångar återstår, Malmö leder allsvenskan med sju poäng, IFK Norrköping och AIK får göra upp om stora och lilla silvret.
Guldet tar Malmö FF.