Flinck: Nästa år vinner Kristianstad lätt igen
Men tack för rysaren
GÖTEBORG. Tack för rysaren!
Men nästa år vinner Kristianstad lätt igen.
Tyvärr.
HK Malmö hade målats upp, bland annat i den här spalten, som det största hotet mot IFK Kristianstad i en final på tre år.
2016 och 2017 hade ju Kristianstad kört över Alingsås från start och säkrat guldet redan i paus.
Det gjorde vi rätt i.
Med 78 sekunder kvar kvitterade Anton Blickhammar till 20–20 sedan vi fått en mäktig uppvisning i försvars- och målvaktsspel i 60 minuter av Sveriges två bästa lag. Vi fick – äntligen – en jämn herrfinal och inte bara det, utan också en förlängning för första gången sedan 2010.
Där fick Kristianstad en drömstart och var det bättre laget även om Malmö hade sina chanser att ta det till en förlängningsperiod till.
Lagergren och Beutler bäst
Vid Kristianstads tre tidigare guld under den här epoken har de stora hjältarna varit spelare som gjorde sina sista matcher för klubben: Markus Olsson 2015, Iman Jamali 2016, Nebojsa Simic och Jerry Tollbring 2017.
Det skulle bli Albin Lagergren den här gången – och det blev det.
Han kunde förstås inte kopiera Ida Odéns sagoslut i damfinalen, med ett avgörande mål i sista skottet i karriären, men han var finalens bäste spelare (i konkurrens med Dan Beutler förstås) och fick sin fina epilog efter fem år i klubben.
Lagergren var för övrigt fin i det sammanhanget när jag pratade med honom efteråt:
– Danne hade varit värd ett guld i dag, sa den timide hallänningen.
Jag var inför finalen inne på att Malmös målvaktspar var det största hotet mot Kristianstad. Nu var Beutler så omutlig att inte Sæverås behövde bytas in. I stället var det ligans näst bästa målvaktsduo som spelade en avgörande roll för vi ska inte glömma Leo Larssons inhopp efter 50 minuter. Han var 50-procentig.
Bara tre klubbar klarat fyra guld tidigare
Kristianstad tog sitt fjärde raka guld, en svit bara tre klubbar har mäktat med tidigare i historien (Majornas IK tog fem raka på 1940-talet, SoIK Hellas fyra 1969–72 och RIK fyra på 1990-talet).
Jag ser fortsatt inget slut på dynastin.
I synnerhet inte när man nu går ifrån enfinalsmodellen tillbaka till bäst av fem matcher. Övriga handbolls-Sveriges chans att detronisera Kristianstad de här senaste åren har ju varit den enskilda finalen.
Sedan Ola Lindgren tog över laget i februari 2012 har Kristianstad bara förlorat en enda matchserie i slutspelet, mot Lugi i semifinalen 2014. Övriga 13 har man vunnit och som väl alla vet har man 66 raka segrar hemma i arenan.
I nuläget ser jag inget svenskt lag som kan rubba IFK i en final över fem matcher.
Kristianstad fortsätter dominera
Vidare ser IFK ut att i framtiden fylla den ”blinda fläck” på sin annars kompletta klubbkarta som man haft, den som plantskola.
I flera år har Lugi, Ystads IF, Aranäs och Sävehof varit de stora talangfabrikerna i svensk elithandboll på herrsidan och det har snackats en hel del om ”köpelaget” IFK Kristianstad och att man behöver få upp egna produkter på allvar i a-truppen för att i längden behålla sin stora publik.
Nu händer det stora saker också på ungdomssidan i Kristianstad.
Slår man ihop IFK med Åhus, vilket man faktiskt kan göra i sammanhanget, så var man bästa staden/kommunen i USM-finalerna häromveckan. I P14 hade IFK två lag med som blev etta och trea, i P16 vann Åhus Handboll och i P18 blev IFK fyra. Det kan ingen annan kommun eller ens klassisk handbollsstad som Göteborg matcha.
Kristianstad kommer att fortsätta tappa spelare till de stora ligorna men man har både en plånbok och en attraktionskraft som gör att man hittar, om inte fullvärdiga, så gångbara ersättare.
Så vi får nog leva med en fortsatt Kristianstadsdominans ett tag till och att man blir första klubb i historien att vinna sex raka SM-guld.
Malmö höll nere Kristianstad på 20 mål vid full tid i en final och tog det till förlängning.
Man ska vara väldigt nöjda med sin säsong. Det går inte att komma närmare, hur bittert det än är att inte nå ända fram.