Anrell: Dif lurade LHC i alla fällor
LINKÖPING. ”Naiv. Super” heter en bok av den norske författaren Erland Loe. Den handlar om en kille som ägnar dagarna åt att slå på en bultbräda från Brio och grubbla på meningen med livet.
”Naiv. Super” skulle också kunna vara en roman om Linköpings väg i den här semifinalserien mot Djurgården.
Djurgården lurade LHC i alla fällor som ett hockeylag kan gå i.
Naiv, därför att LHC trodde att de skulle kunna spela exakt samma hockey som mot Frölunda.
Super, därför att den hockeyn verkligen bygger på en majestätisk spelstil där man försöker utnyttja sin överlägsna teknik till att spela ut sin motståndare med långa anfall och snirklande och cirkulerande i oändliga svepningar tills man får ett perfekt läge innan man till slut försöker skjuta ett så kallat skott.
Inget åt slumpen.
Inga försök i onödan.
Inget hafs.
Och till allt det där försöker man lägga till en Andreas Jämtin som slår på en bultbräda från Brio så fort han får chansen och hamnar i utvisningsbåset, precis på samma sätt som huvudpersonen i Erland Loes bok hamnade i djup depression för att han förlorade en krocketmatch mot sin bror.
Fin hockey – ändå chanslösa
Det här var en konstig hockeymatch.
Jag tyckte LHC spelade en vansinnigt fin hockey.
Trots det var de chanslösa. Betydligt mer chanslösa än de var mot Frölunda när de hamnade i underläge med 1–3 i matcher.
Linköping pressade långa stunder. Men de sköt aldrig.
Skottstatistiken efter två perioder var 21–20 till Djurgården – trots ett massivt övertag för Linköping. Orsaken var att LHC aldrig sköt. De befann sig ute i sarghörnen och avvaktade, tills de tappade pucken och Djurgården kunde kontra på ett anmärkningsvärt effektivt sätt.
Efter segern över Frölunda frågade jag dels Andreas Jämtin och dels Magnus Johansson vem de tyckte var viktigaste spelaren i Djurgården.
Deras analyser visade sig vara hundraprocentiga.
Även om jag trodde att åtminstone Johansons analys var mest nostalgisk, från en tekniker till en annan.
Jämtin sa Jimmie Ölvestad. Johansson sa Kristofer Ottosson. Ölvestad förarbetade till 1–0 i går och plockade bort Jämtin. Ottosson passade genialt till 2–0 och gjorde själv 3–1. Kliniskt, mästerligt.
Jag satt hela matchen och var förundrad över detta:
Hur kan LHC gå i Djurgårdens fälla i anfall efter anfall.
Om det var naivt – och det var det – så var det i lika stor utsträckning nonchalant och slarvigt och förvånansvärt lättläst.
Vid 1–0 så fick Jimmie Ölvestad åka fritt omkring i skottsektorn runt Andreas Pihl och Magnus Johansson och när returen studsade ut åt sidan fick Marcus Nilson sikta fullständigt oantastad medan Magnus Johansson mest tittade på.
Så där spelade LHC mot Frölunda också.
Briljanta skenanfall med hockey i världsklass, blandade med den mest häpnadsväckande nonchalans.
Eller säg så här:
Inga i Sverige kan vara så bra – som LHC.
Inga kan vara så häpnadsväckande slarviga och nonchalanta – som LHC.
Naiv. Super. Kort sagt.
Får inte slappna av en sekund
En sak är säker: LHC kan inte släppa upp Djurgården till samma försprång som man gjorde med Frölunda. Då kommer de inte att vinna den här serien. Djurgården må sakna supertekniska spelare, men de har fyra femmor som pumpar på konstant och inte låter motståndarna slappna av en enda sekund.
Minsta misstag så kontrar de snabbare än tränaren Slavomir Lener hinner säga ”Well... obviously”.
Och med avslutare som Andreas Engqvist – skoningslös i sin enkla sidledsdragning och så pucken in mellan benskydden på Fredrik Norrena, som såg en smula gammaldags ut där.
Jag vill verkligen inte förringa Djurgårdens seger.
Det mest intressanta var att se att i tredje perioden så hade Djurgården totalt sugit musten ur LHC.
När de skulle forcera för att försöka komma ikapp var de chanslösa.
Kanske var det de sju kvartsfinalerna som tog ut sitt pris. Kanske var det Djurgårdens skicklighet som kvävde dem.