Malmö och Paris är värda den här kvällen
Wegerup: Jag hoppas det blir den stora match alla längtat så efter
MALMÖ. Ett glödande Z mot Malmös himmel.
Zlatan lyser upp mörkret i en hårt prövad men stolt stad.
Den förlorade sonen kommer hem, som kung.
Han älskar det, staden älskar det och vi andra, vi behöver det.
En kväll av fotboll, fest och förbrödring, en stunds glömska.
I kväll är vi alla parisare och malmöiter.
”Jag bara njuter”.
Zlatan Ibrahimovic på presskonferensen inför MFF–PSG.
Det var fullsatt, förstås, och Zlatan talade länge, sa mycket bra. Ändå var det de orden jag tog fasta på, ”jag njuter”.
Därför att den Ibra jag lärt känna under snart tretton år sällan ger sig tid att stanna upp och bara njuta. Hela hans liv har varit en resa, en jakt, en strävan. Uppåt, framåt.
På vägen från flygplatsen åkte jag förbi Rosengårds betongkvarter i regnet. Några minuters resa till Clarion Congress Hotell. Zlatans då och nu.
Vad tänker han, vad känner han, uppe i lyxsviten som bär hans namn? Hans bilder på väggarna, hans bok i hyllan. Utanför Turning Torsos profil mot skyn, upplyst av ett bländande blått Z. Likt en Malmös egen Betlehemsstjärna.
Utanför hotellet samlas fansen. Och Stortorget i barndomsstaden är bokat i hans namn. Stadion utsåld för matchen mot hans gamla klubb.
Vill hellre höra sagor
Att vara Zlatan Ibrahimovic, stå i fönstret och se ut över staden, äga den. Mot alla odds har han nått hela vägen hit. En film, en saga.
En arg läsare mejlade nyligen en kollega till mig, som skrivit en neutral artikel med negativ statistik.
”Förstår du inte att vi inte vill ha fakta om Zlatan? Vi vill ha sagor!”, skrev läsaren.
Nu är det ju inte journalisters uppgift att vara sagoberättare, men jag förstår ändå denna önskan. Att få älska någon reservationslöst, tro på en människa och den dröm han representerar. Om klassresan, kampen, ilskan, triumfen och, till sist, återföreningen.
Jag frågade Zlatan om han hade kunnat föreställa sig det här, den lysande Torson, staden vid hans fötter, när han drömde stort i pojkrummet.
”Nej, det här, det hade jag inte kunnat föreställa mig”.
Ett patenterat Ibra-leende. Detta ”jag njuter”.
Här och nu pågår den efterlängtade festen. Med ökad säkerhet kring arenan, som en påminnelse om hotet mot fotboll, fest och frihet, vårt sätt att leva. Med vaksamhet och en viss skavande oro kring folkfesten på Stortorget.
Men ändå i fast beslutsamhet: matchen ska spelas, festen hållas. Bara en fotbollsmatch och just därför så världsviktig mitt i allt det onda. Njutning i stunden, små ögonblick av lycka.
Är det någon stad som förtjänar en kväll av fest och kollektiv samling så är det Malmö och dess invånare. Denna höst hårt prövad av flyktingsituationen. Men stolt, stark, tålig och välkomnande står hon, staden.
Och är det någon stad ytterligare, någon klubb, som är värd en kväll av glömska och jubel för stunden så är det PSG. I sina hjärtan bär spelarna och ledarna sin smärta och oro efter terrordåden. På sina bröst, på de svarta specialdesignade tröjorna bär de sorgen synlig i kväll:
”Je suis Paris”, ”Jag är Paris”.
Inte låta rädslan förlama oss
Tränare Laurent Blanc talade länge om vikten av att stå upp, om att inte låta rädslan förlama oss och förmörka våra sinnen.
Fotbollen då, i denna match så mättad med symbolvärden, så dramaturgiskt perfekt att en stjärnregissör inte kunde fått till det bättre? PSG vill bli klara för åttondelsfinal. Malmö FF vill bli kvar i Europa-spelet. På planen blir det inga hyllningar till Zlatan, bara kamp, som sig bör. Jag hyser stor respekt för det MFF gjort i Europa och för tränare Åge Hareide. På hemmaplan är man ett helt annat lag. Räcker det för att brotta ner PSG? Det tror jag inte, men jag hoppas att man kan utmana, att det blir den stora match alla längtat så efter.
Den saga den arge läsaren aldrig får nog av att läsa. Oavsett vem man håller på så behöver vi våra drömmar, våra frälsare, vår fotboll, nu mer än någonsin.
Malmö. Paris. MFF–PSG.
En saga men också sanning. Som Zlatan sa:
”Det händer. Det är levande. Det är på riktigt”.
* TV3, 20.45: Malmö FF-Paris SG
