”Den där ser ruggig ut. Vilken lirare. Han kan avgöra”
MANCHESTER. Det kanske var ett sån där dag man kommer att berätta om i gungstolen.
”Jag var där, grabben. Gary Neville gjorde sin sista match i United. Och han som blev bäst i världen sen, Macheda, klev in som 17-åring och avgjorde.”
Ni tror att jag efterkonstruerar nu, ljuger och hittar på, men jag svär på min mors huvud, på Sir Alex näsa, på Rio Ferdinands överläpp, på Wayne Rooneys öron, på Mel B:s magmuskler och Ryan Giggs skäggstubb:
När Federico ”Kiko” Macheda hade varit på planen i fem minuter mot Aston Villa tänkte jag:
Den där ser ruggig ut. Vilken lirare. Han kan avgöra det här.
Det är sällan man ser en supertalang utkristallisera sig så tydligt. Han är den förste som gjort entré på Old Trafford under tre namn. Det stod Ronaldo på bröstet, Totti i pannan och Macheda på ryggen. Han tog ett steg in på gräsmattan och ägde plejset sen.
Var det en slump?
Ren bondtur att United vände 1–2 till 3–2 sen Macheda kommit in?
Eller Sir Alex berömda fingertoppskänsla?
Säg så här: om en vanlig människa som jag kan upptäcka extraordinär begåvning på en minut måste ju Sir Alex ha gjort det för länge sen. Uniteds scouter slängde en hummertina över ”Kiko” redan när pojken gick omkring i Roms gränder och drömde om en moped.
Med Rooney och Berbatov borta, 1-2 och en halvtimme kvar mot Villa, betraktades det möjligen som ett desperat drag att kasta in en 17-årig debutant. Men jag tror Sir Alex visste exakt vad han gjorde.
Genidrag av Ferguson
Federico Macheda hade öst in mål i b-laget. 10 på 16 matcher. Hattrick mot Newcastle på St James´ Park i måndags i en reservlagsserie som troligen är bättre än allsvenskan.
Det var alltså ett genidrag av Ferguson som räddade United – och kanske säkrade guldet i ligan.
Men tänk om Fergies klantighet i samma match hade sänkt United – och därmed bäddat för Liverpool?
I frånvaron av Rio Ferdinand och Nemanja Vidic – världens kanske bästa mittbackspar – satte han gamle Gary Neville, nyligen tillbaka efter skada, som mittback bredvid Jonny Evans. På Nevilles högerbacksplats spelade John O'Shea.
Det var obegripligt. Amatörmässigt. Fullständigt idiotiskt. Det sämsta taktiska beslut jag nånsin sett av Sir Alex.
Sista för Neville
Lille Neville var förstås chanslös mot Villas norske bjässe John Carew. Martin O'Neill slog sig för knäna och hade julafton. Han bombarderade Uniteds mittförsvar, skickade fram allt, kapten Neville var fullständigt lost och torskade han inte i luftrummet så blev han frånsprungen och bortdribblad av Agbonlahor eller Ashley Young. Den gamle klippan Gary Neville var en sorglig figur. En olycka på väg att hända från första sekunden.
Det tog 30 minuter innan Carew naturligtvis skuttade upp över en passiv Neville och nickade in 1–1. Det var som en höjdhoppstävling mellan Patrik Sjöberg och Marit Paulsen.
Efter det insåg Sir Alex sin taktiska jättetabbe och skiftade plats mellan Neville och den förträfflige O'Shea. Även om allting nu slutade i glädjeyra är jag övertygad om att detta var den sista match av betydelse som trotjänaren Gary Neville spelade för United.
Det är slut nu, och jag tyckte det syntes i Garys ledsna ögon efteråt. De hade vunnit, men han var knäckt. Han förstod.
Han fick som kapten ta emot en flaska champagne för Man of the Match i Sky Sports – men bara för att vinnaren som stod bredvid, Federico Macheda, var för ung för att belönas med en flaska alkohol i tv.
– Äh, sa Neville, 34, och langade över pavan till Macheda, 17.
Det var rätt mycket symbolik i den scenen.
Till sist, bara:
Jag led med Villa i går. Laget har piggnat till nu efter lite vila och spelade smart, läcker direktfotboll mot United. John Carew var magnifik före paus. Gareth Barry ägde hela planen innan Darren Fletcher tog honom på utmattning. Villa var värt poäng, men United slog alltså till i 90+3 och skickade ett meddelande till Liverpool:
Allting som ni gör kan vi göra bättre.