GYLLENE & VÄRDIGT
Anrell: Jönsson är en av svensk hockeys största – ett lysande avslut att få vinna den sista striden
KARLSTAD. Den sista striden.
Jörgen Jönsson fick vinna den sista striden.
En av svensk hockeys största genom tiderna fick verkligen vinna den sista striden.
Ett SM-guld är så många känslor så att det svämmar över på samma sätt som Emil Kåbergs behov av att spruta champagne över allt och alla.
Det är Jörgen Jönssons tårfyllda ögon, minut för minut, medan hans mamma säger att hon vill suga på varje sekund av den här kvällen. Hon tar bilder på allt hennes son gör. Det är lite rörande.
Det är Dick Axelsson som kom i december efter en katastrofal och förnedrande säsong och lyckades sätta fart på på ett Färjestad som inte fungerade.
Det är sportchef Thomas Rundqvists triumf för att såna som jag skrev i höstas att han misskötte sitt jobb.
Det är Thomas Rhodin som fick spela sin sista match och hamnade i skuggan av Jönsson och Peter Nordström.
Det var en kväll för hjältar av den kalibern i går. En natt för de verkligt stora hjältarna...
Dick Axelsson.
Killen som inte ens fick vara med i TV-pucken och som bråkade med en polis och kastades i fyllecell i höstas och som fick sparken från det mediokra elitserielaget Djurgården för att han var för loj.
Ja, faktiskt.
Jag pratade med flera i går som verkligen hävdade att han skapade massor av energi åt blivande mästarna. Det är nästan rörande att se honom nu med urvärmlänningar som Mikael Johansson och se ett slags kemi. Hockeykemi, kanske, jag vet inte.
Revansch. Jag hoppas ni såg hans fantastiska genomåkning i går. Axelssons första mästerskap.
Han kommer att vinna fler. Detroit nästa.
Det är många som vinner för första gången i Färjestad den här kvällen.
Den fantastiske Bastiansen har vunnit några gånger i Norge. Lee Goren. ”Jag vann några gånger i college, men aldrig som proffs”, säger han och flinar förtjust. Johansson, en av ganska få värmlänningar i det här laget vann TV-pucken och var med redan vid förra SM-guldet.
Och så Rundqvist.
Han drar in mig i ett litet avsides rum. Vill säga något. Han flinar så att jag förstår att här har vi en man som inte bara vunnit SM-guld utan också en alldeles speciell högtidsstund.
–Det blev rätt bra till slut ändå, säger han.
–Verkligen säger jag torrt.
–Ja, trots svågerpolitiken.
Shit, nu minns jag. Jag skrev något om att han var korkad som gjorde sig av med Pelle Prestberg och undrade vem som nu skulle göra målen.
Jag fick rätt i början. Men sen gick sportchefen Rundqvist ut på marknaden och handlade några killar och sen var målskyttet inget problem längre.
–Ha ha, grattis, du vann, som vanligt, säger jag och Rundqvist är gladare än ett barn som kommit på sin mamma med att snatta ur godispåsen en onsdag.
Men det här är naturligtvis Jörgen Jönssons och Peter Nordströms kväll.
”Jörgen Jönsson – Peter Nordström”, skriker klacken efter matchen i en av de maffigaste ramsorna jag hört i Karlstad. Det skakar i väggarna och Partners In Gold åker fram till klacken och låter sig hyllas.
Rhodin livsviktig kugge
Jag var på plats första gången det hände 1997 och jag minns den känslan på samma sätt som den i kväll. En intensiv upplevelse av spelare som bär sitt lag.
Jörgen med smartheten, defensiven och vinnarskallen som är lika stor som Peter Forsbergs.
Nordström med skridskoåkningen som trasade sönder motståndarnas försvar när Jörgen letade passningsvägar.
Jag minns en gång när Nordström tog mig avsides och ville att jag skulle skriva att det vore lika bra att man släppte tacklingarna fria så att man fick tackla exakt hur man ville. Som ett slags gladiatorspel. Varför inte, tänkte jag. Men så blev det inte. Kanske bäst så.
Jag tittar också på Thomas Rhodin, landslagsbacken som också spelade sin sista match i Färjestadströjan eftersom han inte får nytt kontrakt. Lite bittert skulle jag gissa att han noterat att han inte får samma kultavtackning av vare sig media eller publik, men Rhodin har varit en en livsviktig kugge i det Färjestad som dominerat sen 1997.
Kom med i All Star Team i VM 2002.
Jag tycker han är en lika stor FBK-hjälte som Nordström och Jönsson. Hans backspel har byggt Färjestads offensiv.
Nu väntar... kanske AIK. En något mindre glamourös framtid. Han mobbar Axelsson och väser Detroit i hans öra och rookie Axelsson och Mikael Johansson skriker AIK efter honom. Jörgen Jönsson kommer in i det champagnestinkande omklädningsrummet med bar överkropp a la sparris och Axelsson skriker:
–Jörgen, du skulle kanske varit med på försäsongsträningen i alla fall.
–Men da. Jag är 39 år, svarar Jönsson.
Magert mysmonster
Det är, som ni hör, hur kul som helst på en guldfest.
–Tack för att du räddade Monstret, säger Erik Granqvist till mig.
Han är mannen bakom Jonas Gustavssons förvandling från andremålvakt till en världsartist. Jag hoppas ni såg en del av hans räddningar i går.
–Räddade? svarar jag fånigt.
–Ja, du skrev bra om honom när det behövdes. Faktiskt, jag kollade det i går.
Jaha. Jag fattar ingenting. Jag tycker jag varit ganska stram mot Gustavsson, men ibland vet man inte hur ens ord tolkas.
Jag tittar på Gustavssons kropp.
Om jag säger att han inte ser ut som en elitidrottsman tar jag i i underkant. Han ser ut som bilderna jag minns från Bosniens fångläger. Ett magert mysmonster.
En försäsongsträning med fys skulle få den att gå sönder, tänker jag.
–Hur skötte han försäsongen, frågar jag Axelsson.
–Bah, han fungerar inte så.
Jag går in i HV 71.s omklädningsrum för att hämta andan en stund. Jag behöver också torka bort en del champagne och starköl som Emil Kåberg fyllt min kropp med.
Det är städat och fint. Johan Davidsson har förklarat för femhundraelfte gången varför de inte orkade.
Jag söker en förklaring och letar i stereon för där brukar alltid finnas de dolda svaren på hur lagen tänkt.
Och där hittar jag den felande länken; ”Elton Johns Greatest Hits”. Herregud, hur tänkte de? Trodde de verkligen att hockeysegrar byggs kring ”Elton Johns Greatest hits”?
Herregud...
Varför vann Färjestad igen?
Svaret är enkelt på samma sätt som det är svårt.
Laget hade alla resurser som krävdes. När lagbygget inte fungerade - för att vissa spelare underpresterade medan andra spelare som Jönsson och Nordström var mer på rehab än på isen – byggde de nytt vid sidan om med spelare som Marcus Paulsson och Dick Axelsson.
Och bingo, det fungerade.
Klinisk exakthet
Jag tycker att de viktigaste spelarna bakom det här SM-guldet är målvakten Jonas Gustavsson. Monstret. Utan honom de inte ens slagit ut Skellefteå i semi. Faktiskt. De var illa ute där.
Martin Sevc, backen som dragit en enormt lass och spelat mästerligt.
Jonas Holös, norrmannen som spelat ett backspel som utan att vara spektakulärt alltid inneburit 25 minuters klinisk exakthet.
De var bäst.
Och när sen Jörgen Jönsson och Peter Nordström tog fram den där känslan som bara de riktigt dåliga förlorarna har; den som innebär att man är beredd att offra mer än man har för att vinna den sista striden.
Då var väl egentligen HV 71 chanslösa.
Fullständigt chanslösa...