HULLVETET
Wennman: Phil Brown får käka upp sin egen attityd
LONDON. Liverpool fortsätter vara en svetslåga i nacken på Manchester United och håller guldstriden levande.
Hull City känner en blåslampa i en helt annan kroppsdel, en bit längre ner.
Det må vara ett helsickes drag i toppen, men det är ett hullvetes drama i botten.
Vi fokuserar ju oftast, fullt naturligt, på De Fyra Stora och deras lyxproblem: ju mer de vinner i cuperna, desto tuffare blir spelschemat. Vi lyssnar till ett jädra gnäll om ”för tätt mellan matcherna” trots att storklubbarna har reservlag som skulle springa hem allsvenskan.
Jag brukar tänka: låt bli att vinna då, om det är så jobbigt.
Nere i botten av Premier League slåss andra klubbar för sitt liv, sin ekonomi och sin framtid och skulle vara överlyckliga om de hade samma bekymmer som The Big Boys.
När vi hör klagomålen från Sir Alex Ferguson, till exempel, bör vi alltså skänka en tanke till en sån som Phil Brown i Hull.
Milda makter, vilken resa han varit ute på den här säsongen.
De svartgula tigrarna tippades sist i tabellen av de flesta (inklusive mig) i höstas, men skrällde till höger och vänster och öppnade sensationellt. Efter att bland annat ha slagit Arsenal borta låg nykomligen den 25 oktober på tredje plats i tabellen.
Sen dess – ett halvår senare – har Hull bara vunnit två matcher.
Den solariebrune playboy-managern Phil Brown har blivit allt blekare för varje vecka, och mannen som framställdes som en ny José Mourinho (Brown hade inget emot den liknelsen) är nu svårt pressad, svårt kritiserad – och smått hånad.
Han får plötsligt käka upp sin egen attityd.
Två segrar på de 19 senaste
I höstas var han en frisk fläkt, nu är de annorlunda metoderna totalsågade. När han till exempel vägrade släppa in spelarna i omklädningsrummet och höll halvtidssnacket ute på City of Manchester Stadiums gräsmatta – för att väcka dem framför Hull-fansen – älskade några av oss hans rubrikvänliga fräckhet. Men det var då, det.
I dag anser många att det ”genidraget” förstörde hans tidigare så goda relation med spelarna och underminerade hans trovärdighet som manager.
Det har gått rakt utför. Det har blivit två segrar på de 19 senaste i ligan. Det handlar om ett rekordartat ras för ett lag som länge såg ut att ha en stabil position på övre halvan.
1–2 mot Stoke i går, i årets viktigaste match, var ett ruggigt dråpslag. Samtidigt som nykomlingen Stoke säkrade nytt kontrakt via sin blott andra bortaseger för säsongen (starkt, Stoke, grattis!) drogs Hull ännu längre ner i källaren. Efter morgondagens ödesmöte mellan Newcastle och Middlesbrough kan Hull för första gången den här säsongen vara under nedflyttningsstrecket. Efter 36 av 38 omgångar.
Sanningen hinner alltid ikapp, tydligen.
West Brom har chansen
Laget kan till och med bli sist, otroligt nog. Det utdömda West Bromwich har lagt in en rökare på upploppet och vädrar ett fotbollsmirakel. Vinner Jonas Olsson och kompani sina två sista matcher kan de klara sig kvar.
Problemet för både Hull och West Brom är att de har två guldkandidater kvar att möta. West Bromwich har Liverpool hemma den 17 maj, Hull tar emot Man United i sista omgången den 24:e.
Phil Browns chans att rädda nytt kontrakt genom att knäcka Sir Alex är givetvis att Man United redan har vunnit ligaguldet. Det kan tänkas att United vilar några stjärnor då inför Champions League- finalen tre dar senare.
När jag skrev att Liverpool är en svetslåga i nacken på United ska vi ju komma ihåg att Rooney och kompani har två matcher mindre spelade.
Det är ett potentiellt försprång på sex poäng.
Svetslågan är alltså rätt svag.
Men Steven Gerrard satte 1–0 efter 76 sekunder mot West Ham borta i går (snyggt pass av Torres) och gjorde 2–0 på egen straffretur, inhopparen Babel gjorde 3–0 och hela Liverpool såg på nytt ut som en sån där väloljad maskin som sköter sig själv, man kan vända ryggen till och ta en fika medan den producerar.
Och med tanke på att Man United har Man City i ett super-prestige-derby i dag så vet man aldrig...det kan bli ett jätterace till sista omgångens sista sekund.