Jimmy Durmaz: ”Då var det en bomb. En bomb.”
Uppdaterad 2018-09-12 | Publicerad 2018-09-09
I somras fick han ta emot en av de värsta rasistiska hatvågor som någonsin sköljt över en svensk.
På ett sätt är ändå Jimmy Durmaz glad att det hände.
– Nu fick hela landet se hur det är för någon med invandrarbakgrund att spela för Sverige. Det är bra att ni får reda på hur vi har det varje dag.
Timmen efter VM-förlusten mot Tyskland hade Jimmy Durmaz mycket att hantera.
Först var det den egna, sportsliga besvikelsen – vetskapen om att han gjort ett misstag som i förlängningen kostat en ovärderlig poäng.
– Jag gick ner mig ordentligt på grund av att vi förlorat, på grund av att jag var en av orsakerna till det. Jag gjorde en glidtackling som blev fel – så var det – och ingen var mer besviken över det än jag själv.
Efter en stunds deppande i tomhet och tystnad tog Jimmy Durmaz upp sin telefon. Det han såg gjorde honom förbryllad.
– Jag gick inte ens in på min Instagram eller något, utan såg bara alla SMS från vänner – och jag märkte att något var fel. Det var bara stöttningar och hjärtan och sånt, och det är inte så det brukar vara i ett sånt läge. Om jag har gjort något som är skit brukar mina vänner säga det till mig – rakt ut – men så var det inte nu. ”Vafan är det med dem? Ska de sitta och klappa mig på axeln när jag gjort ett misstag?”. Det är inte det mina vänner ska göra, de ska säga sanningen till mig. Så jag bara slängde ifrån mig telefonen, tänkte att det var något som inte stämde.
”Din dotter gråter ihjäl sig”
Innan Durmaz hann fundera mer på saken högg landslagets säkerhetschef Janne Gustavsson tag i honom.
– Han bara: ”Din dotter gråter ihjäl sig, du måste gå ut”. Så jag tog på mig tröjan och sprang ut till läktaren. Hon hade varit dålig hela dagen – kräkts och så – och nu hade hon spytt igen. Så vi bar upp henne till sjukrummet i arenan. Det var typ solsting, hon hade inte ätit ordentligt heller... Så de tog lite prover, gav henne lite vätskeersättning och sa att det inte var något fel på henne.
För en kort stund kunde Jimmy Durmaz pusta ut, varva ner, börja samla tankarna. Han gick tillbaka ner till omklädningsrummet, tog upp telefonen igen.
– Och då...
Jimmy Durmaz himlar med ögonen, pustar med kinderna.
– Då öppnade jag upp sociala medier – och då var det en bomb. En bomb.
Vad såg du?
– Allt. ”Terroristjävel”. ”Babian”. ”Hoppas du dör”. ”Om du inte dör innan du träffar mig kommer du dö när du ser mig”. Massa såna grejer.
”Jag har också en stolhet”
Han gick in i duschen, hade en snabb överläggning med sig själv. Hur skulle han göra nu? Durmaz insåg snabbt att han egentligen inte såg några alternativ att välja mellan, att det bara fanns en väg framåt för honom.
– Jag tänkte att det bara vara att få allt överstökat. Jag visste vad som skulle hända i den mixade zonen, att alla hade fått reda på det. Staffan (Stjernholm, pressansvarig för herrlandslaget) frågade: ”Klarar du av att göra det?”. Jag bara: ”Jag är här för att göra något, och då ska jag göra det fullt ut”. Skulle jag sitta och gömma mig för något sånt här? Aldrig. Jag har också en stolthet. Det var bara att ta på sig arbetshandskarna och gå ut och möta allt, säga det jag behövde säga. Det var Go Time.
Jimmy Durmaz hade just varit med om att förlora en match. Nu gick han ut till världspressen för att påbörja en ny kamp, både svårare och större.
Och den här gången tänkte han inte falla.
Hela Jimmy Durmaz liv har bestått av fotboll. Han var bara två år gammal när han började följa med sin pappa till inomhusträningarna, tulta runt i hallen och daska till den gulgröna filtbollen.
– När jag blev lite större hade jag med en egen boll till skolan, och var det ingen som ville spela med mig på rasterna så körde jag själv. Stod helt själv och sköt mot skolväggen i 20 minuter... Det var bara fotboll.
En okomplicerad barndom
Jimmy Durmaz växte upp i Varberga i nordvästra Örebro. I grannområdet Markbacken bodde Jiloan Hamad, och de två började spela ihop i BK Forward som sexåringar.
Familjen Hamad hade bara bott några få år i Sverige, och för den nyanlända kurdiska gerillapappan var det inte helt enkelt att hålla koll på vilka träningspass som krävde vilken typ av utrustning.
Jiloan Hamad har själv beskrivit sin första inomhusträning i Rostaskolan:
”Det min pappa inte visste var att när man spelar inomhusfotboll så krävs det inomhusskor. Jag minns hur jag vägrade komma ut ifrån omklädningsrummet även fast alla spelare stod i ringen och väntade. Jag grät. Pappa kom och frågade varför jag grinade och vägrade göra det jag älskar allra mest? Jag pekade då på mina skor: 'Det är dobbar på skorna!'. Till slut mötte Jimmy mig halvvägs med ett stort leende och sa: 'Inga problem brorsan, vi är här för att spela fotboll. Skit i dina skor!'. Det är så jag minns Jimmy, alltid positiv och välkomnande”.
Vi sitter i ett mötesrum längst ner i källaren på det svenska landslagets spelarhotell i centrala Stockholm. När jag återberättar historien för Jimmy Durmaz skrattar han gott, men rycker sedan mest på axlarna.
Barndomen var en okomplicerad tid för honom. Han spelade fotboll, och det var en miljö där alla var välkomna. Pojklaget bestod av en blandning av spelare födda i Sverige och utomlands, och för egen del visste han inte att rasism och främlingsfientlighet överhuvudtaget existerade.
”Det går inte att få rätt på killen, han är invandrare”
Det skulle dröja några år innan verkligheten hann ikapp.
– När jag var 14-15 år gick en av mina ungdomstränare i Forward in till ordföranden och sa: ”Antingen sparkar ni Jimmy, eller så sparkar ni mig”. Det var allt det här: ”Han kommer aldrig att bli något, han är odisciplinerad, han dribblar för mycket. Det går inte att få rätt på killen, han är invandrare”.
Det var rasism?!
– För honom passade jag inte in, och i efterhand har jag fått höra att det var flera andra invandrare som utsatts för liknande saker av honom.
Var du svår att hantera?
– Nä. Visst, jag var envis som fan, dribblade mycket och skojade runt hela tiden... Men absolut inte svår att hantera.
Den ledare som Jimmy Durmaz främst tackar för sin karriär heter Thomas Bengtsson, pappa till FCK-försvararen Pierre Bengtsson. Han var en viktig person inom BK Forwards ungdomsverksamhet, och backade Durmaz innan han själv ens visste att han behövde backning.
– Ordföranden gick och pratade med Thomas, och han förstod inte problemet. ”Visst finns det mycket han behöver jobba på, men det finns absolut inget i hans person som skulle hindra honom från att lyckas”. Så dagen efter lyfte de bort tränaren istället.
”Jag visste inte ens vad rasism var”
Allt det här är sånt som berättats för Jimmy Durmaz först i efterhand. Själv tänkte han inte i såna banor under ungdomen, insåg inte att det faktiskt fanns människor som ogillade honom enbart baserat på vad han hette och hur han såg ut.
– Fan, när jag var 13-14 visste jag inte ens vad rasism var – tänkte bara att vissa folk kanske inte gillade mig och mina kompisar – men nu när jag tänker tillbaks på vissa händelser utanför fotbollen så förstår jag vad det har handlat om. Folk som tjafsat med en fast man inte har gjort något... Det fanns ju de där gubbarna i Varberga som inte alls gillade oss, som kom ut och skrek så fort vi spelade boll på gården. Men det var ju en lekgård med gungor och bollplank – ska jag bara sitta och kolla på bollplanket? Nej, jag ska skjuta mot det, jag ska bli bättre. Och ska du då komma och skrika på mig att jag ska flytta för att det låter när jag skjuter? Flytta du då!
Efter att den mixade zonen klarats av satte sig Jimmy Durmaz på spelarbussen som tog landslaget bort från Fisjt-stadion i Sotji. Han hade knappt ens hunnit sätta sig innan telefonen ringde.
– Erkan. Såklart. ”Brorsan, läget?”. ”Bra, bror. Själv då?”. Och han bara: ”Skit i allt – du är en maskin, dom kan aldrig röra dig”. Och efter det samtalet var det bara: ”Fuck it! Låt det vara, låt dom säga vafan de vill! Jag bryr mig ändå inte”.
Ögonen slår om till svart
Alla som har träffat Jimmy Durmaz vet att han är en lättsam kille som alltid har nära till ett sällsynt smittande skratt. Ögonen är så gott som alltid glimtande, men nu slår de om till svart och för några sekunder finns det en hårdhet i rösten som jag faktiskt aldrig hört förut.
– Jag sitter inte och tar åt mig för att någon pundare sitter och skriver till mig hemma i källaren hos sin mamma trots att han är 40 år gammal. Vafan har han gjort för Sverige? Jag har åtminstone gjort något. Det var bara att hålla huvudet högt.
Tillbaka på hotellet blev en grupp spelare sittande halva natten, diskuterade och resonerade. Förutom Jimmy Durmaz var det Martin Olsson med mamma från Kenya och Isaac Kiese Thelin med pappa från Kongo – och så Marcus Berg med mamma från Torsby och pappa från Malung.
– Från ingenstans! Killen från skogen! Vi bara: ”Shit, skogskillen kan grejer! Han är en av oss!”.
”Marcus var rasande”
Skrattet är tillbaka. Jimmy Durmaz tjoar förtjust innan han slår över till allvaret igen.
– Nämen, vi snackade faktiskt inte om själva händelsen, utan mer om hur samhället har blivit. Och Marcus var rasande på att småbarn kan sitta och skriva sånt här utan att det händer något, utan att någon säger till, utan att det blir några konsekvenser. Föräldrarna skyddar dem istället för att visa dem till rätta, så var det aldrig på vår tid. Det var det vi pratade om, och sedan växte det mer och mer: ”Vi måste göra någonting, vi måste bidra till att sätta en gräns”.
Exakt hur de skulle manifestera kom de inte fram till där och då, men de var alla överens om att något faktiskt behövde göras den här gången. En gräns var både framflyttad och passerad.
– Jag fick utstå det här, men tänk om någon råkat göra ett ännu mer kostsamt misstag. Tänk dig en kvartsfinal där jag eller Isaac eller Martin missar en straff i ett avgörande läge... Vad händer då? Vi kände att vi behövde sätta stopp. För om det här får fortgå – gud hjälpe nästa blatte som gör ett misstag.
Med en VM-spelare, två utlandsproffs, tre allsvenskar och en U21-landslagsman brukar det heta att den skånska Augustsson-klanen har rätt att kalla sig Sveriges allra främsta fotbollssläkt.
Men om nu inte Jimmy Durmaz familj är förbi så är de i alla fall på bra väg ikapp.
”Tror vi är topp-tre i Sverige”
Där finns Sharbel Touma, med både a-landskamper och Bundesligaspel. Där finns David Durmaz, mångårig lagkapten för Assyriska med spel i tre andra allsvenska klubbar. Där finns Charbel Georges, som slagit sig in i dagens Sirius.
– Jag tror vi ligger topp-tre i Sverige i alla fall. Det finns fler än de du nämner. Charbel Georges äldsta bror Chamoun var uppe och tränade med Djurgårdens a-lag som 16-åring, med Kim Källström och dom. Och så finns det en kille som heter Jimmy Touma...
Det är ju du innan du bytte efternamn...?! Finns det fler?
– Det finns en till, min morbror, som också var och provtränade med Djurgården. De skulle köpa honom, men så gick och kollade på en match och fastnade för Lolo Chanko istället. Men det var då. Nu har vi flera unga som är på gång, det är inte bara Elias.
18-åriga lillebrorsan Elias Durmaz tillhör landets mest omtalade talanger. Debut för BK Forward redan som 14-åring, övergång till Hammarby, en rad ungdomslandskamper och nu på tröskeln till seniorfotboll.
– När han har gjort sin karriär, då är släkten topp-ett.
Det hade kunnat vara tal om ännu fler elitspelare. Även pappa Simon hade potential – stod i mål för Karlslund i gamla Division 1 redan som 16-åring – men Jimmy föddes då han fortfarande var tonåring.
Familjen har tillgång till bankkontot
Då var inte fotbollen längre en prioritet, utan då kom livet istället att gå ut på att försörja en ung och växande familj.
– Morsan var 16-17 när hon fick mig, farsan 19. Han hade talang och var duktig, men eftersom fotbollen inte gav något ekonomiskt till familjen var han tvungen att välja bort den och ta ett jobb istället. Han arbetade mellan tio och tio i en pizzeria varje dag för att kunna ge mig fotbollsskor och kunna betala min medlemsavgift. Än idag säger han fortfarande: ”Jag har missat hela er uppväxt”. Jag brukar svara: ”Jojo, jag fattar, men du gjorde ju det av en anledning. Om inte du hade gjort det så hade jag inte lyckats med det jag gör idag”.
Efter sex år som utlandsproffs är Jimmy Durmaz ekonomiskt oberoende, men det är inte pengar som stannar hos honom. För honom är det en självklarhet att alla i familjen har direkttillgång till hans eget bankkonto, att de rätt och slätt kan gå in där och ta ut det de behöver.
– Farsan slet på sitt håll, morsan gick upp klockan fyra på morgnarna för att dra och städa skolor innan de öppnade. Det behövde göras, för att vi skulle ha det bra. När mina föräldrar ser hur jag är med våra barn – att jag är nära dem hela tiden... Det är klart att dom känner att dom också hade velat ha det, men dom vet att dom inte kunde göra på det sättet. Då hade det inte funkat. Det är det de har offrat, och både jag och mina syskon är evigt tacksamma för det.
Pappan öppnade spelbutik
Med tiden jobbade Jimmy Durmaz föräldrar ihop till lite större manöverutrymme, och blev egenföretagare. Mamman öppnade en inredningsaffär nära hemmet, pappan en spelbutik i Vivalla, miljonprogramsområdet som polisen kategoriserat som särskilt utsatt.
– Det var tuffa tag där, hände väldigt mycket runt omkring. Inbrott och rån i butiken, bråk och slagsmål utanför i centrum.
En händelse sticker ut i Jimmy Durmaz minne. Själv var han i 17-årsåldern då, lillebror Elias inte mer än 5 eller 6.
– Jag jobbade inne i butiken, min morsa och min farbror var också där... Så hör vi bara att det smäller utanför, att det är en pistol som går av. Och vi vet att Elias är där ute i centrum och leker med sin kusin. Så vi hör pistolskottet – och sedan hör vi honom gråta där utanför.
När han berättar är det som att Jimmy Durmaz förflyttas i både tid och rum. Han är 17 år, tillbaka i Vivalla centrum och det är allvar den här gången.
– Min andra kusin kommer inspringande och är helt hysterisk, skriker bara: ”Elias, Elias!”. Det var panik, jag rusar ut och hittar Elias liggande på marken. ”Finns det blod, var finns det blod?”. Så då drog jag upp tröjan och såg märket – men det visade sig att det var någon sorts luftpistol som de skjutit med. Det hade varit något tjafs inne i gallerian, någon hade tryckt av och så hade skottet träffat honom av misstag. Fel plats, fel tidpunkt...
”Då är det bara att jaga”
På några få sekunder slog sinnestillståndet om flera gånger. Chocken blev lättnad som ersattes av ilska.
– När jag förstått att det inte är något livshotande hinner jag se de två som gjort det springa därifrån, och då är det bara att jaga.
Fick du tag på dem?
– Ja.
Vad hände?
– Det var jag och en nära vän som också var inne i centrum som sprang efter. Och vi såg vem det var, och vi känner den killen. Vi fick tag på honom och han bölade bara: ”Förlåt, förlåt, förlåt” – men som tur var så kom min farbror bakifrån och hann stoppa mig.
Annars hade du gjort något som du hade ångrat?
– Förmodligen hade jag det. För det är lillbrorsan som är fem år som ligger där och gråter. Och jag ska skydda honom, det är så vi är uppväxta.
Dagen efter VM-matchen mot Tyskland spelade Hammarbys U19-lag match mot Brommapojkarna. Elias Durmaz firade ett av målen med att hålla upp en gulblå landslagströja med efternamnet på ryggen.
Instinkten var densamma som drivit hans storebror ett drygt årtionde tidigare, att stå upp för de sina och skydda dem.
– Jag skrattade när jag såg det, kunde bara tänka: ”Vilken go kille”.
Borta i Ryssland hade Jimmy Durmaz haft en lång natt. Inte för att han själv plågats av någon ångest, utan för att han behövde lugna alla de som oroade sig för honom.
– Jag sov inte någonting, det var bara samtal efter samtal. Familj, vänner, alla dom som jag har nära. Jag fick förklara för dem: ”Det är okej, det är lugnt”. Värst var det nog för mamma, och jag förstår det. Om något av mina barn eller småsyskon utsatts för något liknande hade det slitit isär mig.
”Vi ska hålla tal före träningen”
Dagen efter en sen match har inte landslaget någon gemensam frukost, så klockan var närmare lunchtid när Jimmy Durmaz tog sig ner till serveringen.
– När jag kom ner var det någon som sa: ”Vi ska hålla tal före träningen”. Jag bara: ”Vilka ska hålla tal?”. ”Janne och Granen”. Okej, coolt... Men så satte jag mig och käkade, börja vakna till och kände... Nä, de ska inte hålla tal – jag ska hålla tal. Och så kom grabbarna också, John Guidetti och dom: ”Du borde också säga något”. Det kändes bara mer och mer klart, jag behövde säga något för alla där ute. Ska jag sitta och gömma mig bakom Janne och kaptenen? Att dom ska tycka synd om mig? Nejnejnejnejnej. Jag snackar.
Jimmy Durmaz såg till att samla alla lagkamrater runt sig, för att stämma av sina tankar med dem. Ramarna för manifestationen tog snabbt form.
– Du kan inte tvinga någon, och det sa jag till alla: ”Den som inte vill vara med – no hard feelings. Du behöver inte stå med i bilden och du behöver inte stå bakom mig. Vill du inte ta ställning så är det inte mer med det”. Men alla var ju liksom: ”Är du tung eller...?!”.
”Jag visste ju vad jag kände”
Från början var det tänkt att förbundets kommunikatörer skulle hjälpa till att formulera anförandet, men det blev inte riktigt som Durmaz hade tänkt sig.
– Dom menade ju väl, men sedan kollade jag på det och bara: ”Vafan är det här? Ska jag prata ska jag göra det utifrån mig själv, mina egna ord”. Jag visste redan vad jag skulle säga. Jag visste ju vad jag kände.
Det var inte svårt att hitta orden?
– Nej. Det starkaste du kan säga, det är sanningen.
Sin första landskamp gjorde Jimmy Durmaz på Cypern redan 2011, men det var våren 2013 han verkligen etablerade sig i landslagstruppen.
Hans liv förändrades då, på mer än ett sätt. Pojkdrömmen hade blivit sann, men visade sig innehålla delar som han aldrig någonsin föreställt sig.
– Ända sedan jag började spela i landslaget har det här med rasism och hat alltid funnits där. Alltid. I början var jag verkligen såhär: ”Shit! Vad är detta? Är det såhär mycket?”. Redan första samlingen jag blev uttagen till fick jag det på Instagram och Twitter: ”Du förtjänar inte att representera vårt land! Du är sämst!”. Vafan... Jag har ju inte ens börjat spela?! Och det försvann aldrig. Det har funnits med genom hela landslagskarriären, det har inte spelat någon roll om jag varit bra eller inte. Just före VM blev jag utsedd till matchens lirare mot Danmark, ändå samma sak: ”Du ska inte ha på dig den svenska landslagströjan!”.
”Nu fick alla se”
På ett paradoxalt sätt ser Jimmy Durmaz det som hände efter matchen mot Tyskland som något positivt. Han är glad för att det blev som det blev, eftersom det kanske öppnade en del ögon som annars hade förblivit stängda.
– Jag hade redan sett och upplevt det så många gånger – men nu fick alla se. Nu fick hela landet se hur det är för någon med invandrarbakgrund att spela för Sverige. Det är bra att ni får reda på hur vi har det varje dag.
Det är så illa?
– Så illa är det. Du kan ta det från Zlatan, som fått utstå hur mycket som helst, en miljon gånger mer än vad jag har fått utstå. Erkan, samma grej... Alla som har varit med Sverige under den tiden jag varit det berättar samma saker. Vi har länge kunnat se vad som finns om man lyfter på en sten och tittar ner på hur det faktiskt ser ut i samhället. Det finns så mycket hat och ilska där som vi har fått uppleva när det riktats mot oss. Och det är det som är allvarligt – att det finns så väldigt mycket mer än många kanske tror och förstår. Det är skrämmande.
När Jimmy Durmaz väl ställde sig framför den församlade presskåren så gick det snabbt, snabbare än han egentligen tänkt sig. Stödorden i mobiltelefonen var fler, men gjorde en omprövning i realtid och bestämde sig för att fatta sig kort.
– Jag sa inte allt som skulle sägas, men då hade vi fortfarande stått där idag. Jag hade fått scrolla alltså, fått kramp i tummen... Men jag tänkte: ”Nä, vi har match mot Mexiko om tre dagar. Det här håller inte”.
”Jag gjorde en riktgit bra träning efteråt”
Jimmy Durmaz skrattar. När han höll sitt anförande hade det inte ens gått ett dygn sedan hatet vällde in mot honom, men när han pratat klart upplevde han att en tyngd lättade.
– Det var en skön känsla. Jag gjorde en riktigt bra träning direkt efteråt, och kände att jag hade släppt allting, att det bara var fotboll därifrån... Sedan att det fick den spridningen – det trodde jag aldrig. Jag tänkte att Sverige skulle lyssna och att det skulle bli stort hemma, men att det blev worldwide hade jag ingen tanke på. Jag fick klipp skickat med talet på spanska, franska, italienska – jag kan inte ens de här språken. Alla de största tidningarna i världen tog upp det, det var ute ända borta i USA. Då var jag stolt över oss som landslag och vad vi stod för.
En knapp vecka efter matchen mot Tyskland samlades flera hundra människor i Kungsträdgården för att manifestera sitt stöd för Jimmy Durmaz. Själv följde han allt ifrån det svenska spelarhotellet.
– Vi satt i player's lounge och så visades det på projektorn där. Jag såg allt, tittade med både stolthet och kärlek. Det var fint.
Såhär drygt två månader senare – är det de positiva eller de negativa känslorna som är starkast när du tänker tillbaka på allt som hände?
– De positiva.
Det är så?
– Ja. Eller kanske mer stolthet över att jag har lyckats vända det hela till något bra, att jag lyckats hitta vägar för att jobba vidare på saken för att hjälpa oss blattar i samhället. Jag får oerhört mycket förfrågningar om olika föreläsningar och så. Jag kan ju inte göra dem eftersom jag inte bor i Sverige – men jag hade varit på varenda en om jag hade kunnat. Nu har jag blivit ett ansikte utåt för den här kampen, och det är något jag ser väldigt positivt på. Jag försöker hjälpa så många ungdomar jag kan och hjälpa till att skapa ett Sverige för alla.
En av alla de som hörde av sig till Jimmy Durmaz under det allra mest intensiva förstadygnet var Zlatan Ibrahimovic.
– Vi snackade lite. Han skickade till mig direkt när det hände, kollade hur jag mådde och så. Fin gubbe. Men som sagt – det som hände var ingen överraskning för någon oss. Vi har snackat mycket om det här långt tidigare. ”Det är ingen fara”, sa jag till honom, ”det är som det är på varje samling, bara lite mer”. Då skrattade vi lite.
”Ta inte mig, ta Zlatan”
En av slutsatserna som Jimmy Durmaz dragit är att ingenting egentligen har något med hans prestationer att göra. Ett misstag fick hatet att accelerera och skena, men inte ens 100 mål på 100 landskamper hade fått det att försvinna.
– Det spelar ingen roll hur vi spelar. Ta inte mig, ta Zlatan – den svenska historiens utan tvekan bästa spelare med hästlängder. Det är ingen som kommer i närheten av vad han har gjort, och ändå sitter folk och snackar negativt om honom och det han har gjort.
Vad säger det om Sverige?
– Vad ska man säga...? Sverige har det tufft. Det finns väldigt mycket kärlek i Sverige – men det finns även väldigt mycket smygrasism och främlingsfientlighet som har kommit upp till ytan nu. Det här med SD som får så mycket positivt för det de gör... Nu i valet får vi ju se exakt hur mycket det finns, då får vi det svart på vitt. Det går inte att smyga längre, för ingen kan komma och säga att de röster på dem av några anledningar. I slutändan vet man vad de gör, var det partiet har grundats ifrån. Om du röstar på dem så gillar du dom, då vill du vara som dom. Det går inte att tolka det på något annat sätt. Om du går med dem – så är du en av dem. Och vad det betyder vet vi alla.
Hur tänker du själv kring valet?
– Det är första gången ett val känns skrämmande för mig. Men jag tror inte att SD kommer att få så mycket röster som det har snackats om – jag tror att folk har vaknat till liv och fått upp ögonen för vad som verkligen kan hända.
Det finns ändå ett scenario där de får uppemot 25 procent av rösterna, kanske till och med blir största parti. Hur skulle du i så fall känna inför att dra på dig den svenska landslagströjan och gå ut på nationalarenan för att möta Turkiet?
– Som alltid. Fortfarande lika stolt. Fortfarande samma glädje, samma energi. Det är mitt land jag spelar för. Det kan ingen ta ifrån mig.
