Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Leopold

Bergström: Nilsson gav oss tio sekunder av fartblind glädje

Publicerad 2015-12-13

Här når hon målet – före ALLA norskor.

Norge har ägt de senaste åtta åren och kommer säkert äga åtta till.

Men längdskidor är inte bara år utan också sekunder.

När Stina Nilsson susade förbi norskorna existerade varken tabeller eller framtidsoro.

Det var tio sekunder av fartblind glädje.

Sportbladets Kristoffer Bergström.

Det här är längdskidor.

I vinter har det varit självplågeri att läsa enformiga tabeller och ledsamma resultatlistor. Det har stått NOR överallt. Norge har anfallit uppifrån, nerifrån, från höger och vänster. De har skejtat och diagonalat i tolv världcupslopp och vunnit samtliga. När den bästa blev gravid tog nästa över. När världscupen sprejmålades i rött och blått var dominansen ännu större bland yngre åkare i Skandinaviska cupen.

Statistiken visar en oroande realitet.

Den är viktig, men den är inte allt.

Längdskidor är också enskilda lopp. Ett ryck i en luftrörsplågande uppförsbacke. Hoppet när en jagande rygg kommer närmare. Eller den svidande insikten att en åkare har bränt krutet och kommer gå från grön till röd skylt vid nästa mellantid.

Svepte med sig halsdukar

När Stina Nilsson trampade runt kurvan mot sista upploppet i finalen hade hon sprintcupens etta och tvåa framför sig och Astrid Jacobsen jagande bakifrån. SVT-kommentatorn Jonas Karlsson sa vad vi andra kände, det här lutade åt trippelt norskt.

Så klev Stina ut i spår.

Plockade med farten genom svängen, tryckte med benen, kopplade på stakningen.

Ingvild Flugstad Östberg kunde inte svara. Maiken Caspersen Falla störtade mot mål, blicken framåt, musklerna i samklang, men såg ut att stå stilla. Stina svischade förbi med ett tiotal meter kvar och vinddraget svepte troligen med sig publikens halsdukar och mössor.

Hon föll ner på rygg i snön och boxade mot himlen. Bröstet dunkade. Hanna Falk gled fram och kramade.

Segern var en demonstration av Stina Nilssons två särdrag: den taktiska kylan och toppfarten. Ger du henne utrymme når hon högre maxhastighet än de andra. Stänger du utrymmet är hon bland de bästa på att skaffa fram ytan på egen hand.

Avlastar Charlotte Kalla

Segern var hennes andra i världscupen, den första kom i sprintstafett i januari. Den gör henne varken till världens bästa skidåkare eller sprinter, men hissar upp henne i sprintcupens topp. I totalen är hon trea, omgärdad av norskor och två placeringar före Charlotte Kalla, som för en stund får välförtjänt avlastning från folkets förväntningar.

Stina Nilsson har blivit bättre på distanslopp men slåss ännu inte om segern i världscupen. Hon är 22 år gammal och har säkert ett decennium i världstoppen framför sig, men det ska i rättvisans namn sägas att varken Weng, Östberg, Falla eller ens Johaug är mycket äldre. De kommer också att finnas kvar.

Förlåt. Nu blev det förutsättningar och framtid igen. Man hamnar lätt där när man resonerar om en sport som i sju mästerskap i rad, sedan 2007, hängt flest medaljer om de norska halsarna.

Det fina med söndagens sprint var att den för tio sekunder skingrade alla långsiktiga tankar. Stina Nilsson var smartare och starkare än de andra. Hon vann och boxade och kramade. Hon fick en miljon blågula tv-tittare att ropa och skratta igen.

Det räcker inte för all framtid, men det räcker för nu.