”En av de mäktigaste och märkligaste comebackerna”
Publicerad 2015-12-09
Flinck: Hjälte – men hon såg mest besviken ut
NÆSTVED. De såg rätt nöjda ut efter rysarvändningen.
Alla utom en – Sverige coolaste handbollsperson som låg bakom alltihop.
Linnea Torstensons sista 18 minuter var en av de mäktigaste och märkligaste comebackerna i svensk handbollshistoria.
Hon hade inte spelat ett anfall på ett halvår.
Hon gjorde sin första handbollsträning efter knäoperationen för två månader sedan i fredags.
Hon hade bara spelat försvar i de två första VM-matcherna och inte ens tränat anfall.
Då, när Sverige låg under med 17-22 i den 42:a minuten mot Nederländerna och var på väg att tappa både matchen och chans på gruppsegern helt, tog Linnea Torstenson beslutet att kliva över mittlinjen och börja spela anfall för första gången under säsongen.
De sista 18 minuterna låg Torstenson bakom i princip allt framåt:
Hon fixade en tvåminutare på Danick Snelder direkt.
Hon stack bokstavligen in näsan i en orange ”köttkvarn”. Resultat? Näsblod för Torstenson och rött kort på Yvette Broch.
Hon spelade fram till sex av de sista elva målen.
Hon sköt själv två mål på tre skott och hade matchen bara varit en sekund längre så hade hon gjort 29-28 i tomt mål också.
Hon var besviken
Det är, sett till hennes bakgrund i höst, en av de mäktigaste och märkligaste comebackerna svensk handbollshistoria.
Men det tyckte förstås inte Torstenson själv.
Medan de flesta svenska spelarna såg ganska nöjda ut var hon mest besviken.
– Vi vill vinna alla matcher så det här känns som en förlust, sa hon på det där sakliga, nästan robotlika, sättet som får lagkompisarna att jämföra henne med Saga Norén, Länskrim Malmö.
Kontringar drog förbi
Visst fanns det anledning att vara besviken över en hel del denna kväll.
Men innan vi kommer in på det ska vi tillstå att Nederländerna är bra. Det är ett lag som till och med kan spela semifinal om 1,5 vecka.
Besvikelserna så:
Det var den usla svenska avslutningen av första halvlek som gjorde att man bara fick med sig en poäng.
Sverige fick inget kontringstryck alls före paus och jag såg siffran 7-0 till Nederländerna i kontringar fladdra förbi i paus.
När Nederländerna satte en halvpunkt på Isabelle Gulldén i början fick Jenny Alm och Anna Maria Johansson det alldeles för tufft på egen hand på niometer. Det blev osäkert, långsamt och omständigt nästan hela halvleken.
Nederländernas stora svaghet skulle vara målvakterna. Det stämde inte i den här matchen. Tess Wester var fantastisk. Men tilläggas ska klassikern: Sverige gjorde henne bra.
Man fick bort målsprutan Estavana Polman ur matchen (ett spelmål bara) men i stället hade Angela Malestein på högerkanten julafton hela första halvlek: sex mål. Sverige gav henne alldeles för mycket utrymme, framför allt då kantskott inte är Filippa Idéhns styrka.
I försvaret såg det bitvis rätt stabbigt ut när Nycke Groot virvlade runt, inte minst i andra halvlek, och de Blågula drog på sig flera tvåminutare.
Linnea Torstenson är förstås den stora hjälten.
Men vi ska inte glömma Johanna Bundsens avslutning. Hon släppte bara in två mål sista elva minuterna och tog Lois Abbinghs skott med fem sekunder kvar.
– Äh, det var hennes hörn så det hade vi räknat med. Klockrent ur skolboken, kommenterade Torstenson.
Nu återstår det att se hur mycket den här poängen är värd.
Om vi förutsätter att Nederländerna besegrar Polen på fredag så blir det en målskillnadsaffär om den viktiga gruppsegern.
Där är Nederländerna hela 19 mål före i nuläget.
– Vi får göra en Kiel-avslutning, sa Torstenson och syftade på när Kiel för två år sedan hämtade in ett 20-tal mål på Rhein-Neckar Löwen på de sista två omgångarna och vann Bundesliga.
På tal om att jaga mål berättade Isabelle Gulldén i går om när man under VM 2009 i tröstturneringen President's Cup skulle slå nytt VM-målrekord mot Australien. Petra Skogsberg lobbade in ett av målen och då skrek assisterande förbundskaptenen att spelarna inte fick lobba för...
– ...det tar för lång tid!
Men det blev nytt rekord ändå efter att Sverige vunnit med 66–21.