Filmen Invictus ett fint porträtt av Mandela
KAPSTADEN. Vilka har skrivit de bästa texterna under VM?
Bank? Niva? Nån av stjärnorna på The Guardian?
Mycket sannolikt, men jag skulle ändå vilja påstå att det bästa som skrivits är ett tal från en sörjande sydafrikansk kvinna.
Jag satt på planet från Johannesburg till Kapstaden och såg filmen ”Invictus” med Morgan Freeman som Nelson Mandela och Matt Damon som den sydafrikanske rugbyspelaren som ledde sitt lag i rugby-VM på hemmaplan 1995. Clint Eastwood har regisserat filmen som handlar lika mycket om det nya Sydafrika som om ledarskap.
Mina nya sydafrikanska vänner här nere säger att jag måste se filmen, det enda de har svårt för är Freemans konstiga dialekt när han pratar Mandela-engelska.
De vita jag pratar med gillar filmen ohyggligt mycket. De svarta säger att det är ett fint porträtt av Mandela.
Jag kan tänka mig att om jag hade sett filmen innan jag reste till fotbolls-VM hade jag tyckt att det är en Hollywoodversion av Sydafrika mixat med sentiment och sport.
Men när jag ser den här så tycker jag att det är en fantastisk film. Freeman är magnifik. Jag gillar även Matt Damon som är nedtonad och en ifrågasättande vit sydafrikan som står lite rädd och lite undrande inför allt det nya som händer i hans land och som han inte riktigt förstår eftersom han levt under samma dumhetens diktatur som alla som isolerade sig från omvärlden under apartheid.
Sen kommer friheten, Mandela, öppnandet mot kapitalismen och den gamle kommunisten Mandela är stenhård när han säger att han ska resa runt i världen dit där investerarna finns och få dem att komma till Sydafrika. Resultatet ser vi nu.
Förr hudfärg – nu pengar
Nelson Mandela Square ligger i den nybyggda stadsdelen Sandton. Mandela står själv staty i granitfärgad sten – och blickar ner från sex meters höjd över ett av världens största kommersiella köpcentrum. Du kan köpa hur många Gucci-väskor och Rolexklockar du vill vid Mandela Square.
I alla fall om du har råd.
– Förr avgjordes allt av vilken hudfärg du hade. Nu avgörs allt av om du har pengar, säger min svarta städerska Isabelle lakoniskt.
Jag förstår vad hon menar. Säkerhetspersonalen i VM strejkar, 500 kronor om dan är för lite. De nämner å andra sidan inte att gruvarbetarnas minimilön är 3 500 kronor – i månaden.
Att resa igenom en kåkstad är en förfärlig upplevelse. I Kapstaden är den så tydlig att det gör ont. Jag vet inte hur länge de ska finnas kvar, hur länge överbefolkningen ska vara vara så enorm eller hur länge fattigdomen ska vara så utbredd, men mina vänner säger att kapitalismen och VM gett många hyfsade arbeten.
”Invictus” skildrar ledarskapets problem. Hur Mandela från dag ett arbetar för förlåtelse och samarbete. Han mixar sina livvaktskår med både vita och svarta. Han stöder rugbyn som var och är en vit sport.
Inför VM 1995 träffar han spelarna och förvånar dem alla och knyter dem samman med det nya Sydafrika genom att han pluggat in alla deras namn.
En briljant scen i filmen.
Jag känner en ung idrottslärare i Sverige som använder exakt samma taktik; varje gång han träffar en ny klass har han lärt sig deras namn från klasskorten. Det lamslår alltid deras antipatier.
Se ”Invictus” – det är en stor film om sport. Finns på dvd.
Fantastiskt fint begravningstal
Men vad var det jag läste som var så starkt?
Nelson Mandela kom ju aldrig på invigningen av fotbolls-VM. Orsaken var att hans 13-åriga barnbarnsbarn Zenani dött i en trafikolycka kvällen före. Mandela skulle knutit ihop hela sin livsgärning och sportintresse i den ceremonin. Men så blev det inte.
Det jag läste var det tal den döda flickans mamma Zoleka skrivit till begravningen, hon orkade inte läsa det själv men det var fantastiskt fint skrivet.
– Baby, det finns ingen annan plats jag hellre skulle vilja vara på nu än att sitta på min säng med dej och din bror och titta på Hannah Montana.
– Jag minns hur du brukade bre majonnäs på dina chips och blanda dig en kall dryck med mer Oros än du egentligen fick. Jag minns ditt kodord ”Olive oil” för ”I love you”.
Det var så mycket hon ångrade:
– Jag skulle låtit dig välja vilken frisyr du ville, låtit dig ha hur mycket make up du ville. Jag skulle ha lyssnat på dig när du sa att jag inte lyssnade på dej, och gett dej mer kramar och kyssar.
Jag skulle ha hjälpt dej mer med dina läxor och låtit dig lämna ditt rum ostädat. Kanske om jag låtit dig hålla på med MXit och Facebook hade vi fortfarande haft kontakt nu. Om jag gör allt det där nu, kommer du tillbaka till mej då?
Om så bara för en enda dag?