Wennerholm: Uppenbarligen i sin bästa form
Publicerad 2021-07-07
Andreas Kramer, 19, Kalle Berglund, 28, Maja Nilsson, 37, Emil Blomberg, 43, Vidar Johansson, 52, Simon Sundström, 78, Meraf Bahta, 85 och Sarah Lahti, 88.
Nej, det är inga åldrar det handlar om, utan var åtta OS-klara svenska friidrottare ligger på den pinfärska världsrankingen.
Men Lovisa Lindh, 22, fick nobben.
Internationella friidrottsförbundet ranking uppdateras varje onsdag och Lovisa Lindh rusade från 40:e till 22:a plats på damernas 800 meter.
Veckans lyft.
Och dagen efter att SOK sagt nej till en OS-start.
Självklart skapar det upprörda känslor.
SOK kräver chans till en topp åtta-placering i Lovisas fall och även om jag inte tror hon är mäktig det just nu, så har hon ändå en bättre chans än några av de jag räknat upp.
För hur ofta når SOK upp till sin målsättning för friidrottarna i OS?
I stort sett aldrig.
En överväldigande majoritet missar det målet.
I Rio senast 2016 var det två av fjorton friidrottare som tog en topp åtta-placering.
Meraf Bahta som var sexa på 1500 meter och Sofie Skoog som var sjua i höjd.
I London 2012 var det två av nio startande.
I Peking 2008 tre av tretton och då blev Carolina Klüft åtta i längd först nio år senare, då ryskan och OS-tvåan Tatjana Lebedeva diskades för doping.
Inför OS i Tokyo ser det något ljusare ut, då Mondo Duplantis och Daniel Ståhl svävar långt över topp åtta-kravet och båda är guldfavoriter.
Och Thobias Montler och Khaddi Sagnia, båda längd, Fanny Roos, kula, Angelica Bengtsson, stav och Simon Pettersson, diskus har goda chanser att placera sig bland de åtta främsta.
Någon kan kanske med maximal utdelning till och med nosa på en medalj.
Erika Kinsey och Maja Nilsson, båda höjd, kan inte heller räknas bort helt.
Men historiskt sett kommer fler att misslyckas än de som lyckas.
Och notera att det bara är teknikgrenar det handlar om. De grenar där svenskar alltid hävdat sig bäst.
Uppenbarligen i sin bästa form
Men bland de åtta som är uttagna i löpgrenarna kan jag omöjligt se någon slå sig in bland de åtta bästa.
Det är nästan så att Lovisa Lindh varit det största hoppet om hon fått åka.
Om hon fått åka.
Hon är uppenbarligen i sin bästa form på fyra år, sedan en stressfraktur stoppade henne just innan VM i London 2017.
Andreas Kramer på herrarnas 800 meter och Kalle Berglund på 1500, har haft uppförsbacke hittills den här säsongen med sjukdomar och skador.
Ingen har varit i närheten av sina personbästa.
Meraf Bahta och Sarah Lahti är uttagna på 10 000 meter, där konkurrensen är mördande och där de blir varvade av de bästa i fältet om loppet i Tokyo håller toppfart.
Nederländskan Sifan Hassan och Etiopiens Letsenbret Gidey har båda satt världsrekord på 10 000 meter i år på tider som varit över två minuter bättre än svenskornas personbästan.
Och de tre svenska herrar som fått varsin OS-biljett på 3000 meter hinder lär knappast slåss om en topp åtta-placering.
Jag blir förvånad om någon är bland de sexton som går till final.
Peter Reinebos förklaring till att Lovisa Lindh inte får någon OS-biljett håller inte, med tanke på de åtta löpare han redan tagit ut.
Han skulle kunna ha samma argument för att ingen av de åtta skulle få en plats.
Att Lovisa Lindh är näst högst rankad i världen av alla utom en (Andreas Kramer) av de redan uttagna löparna gör argumenten ännu mer ihåliga.
Samtidigt vill friidrotten ha med alla som klarat kvalgränsen till OS.
Det håller naturligtvis inte heller, speciellt som det finns ett årsmötesbeslut där en majoritet av de svenska OS-idrottsförbunden röstat igenom topp åtta-kravet.
Det är ändå en demokrati vi lever i och det är bara att rätta in sig i ledet.
Friidrotten har sina egna mästerskap och det är både VM och EM nästa år, där de kan plocka ut hur många de vill.
Allt stavhopparen Melker Svärd-Jacobsson inte få åka till OS är jag inte speciellt upprörd över.
Det var ett logiskt beslut.
Men att Lovisa Lindh lämnas utanför är snudd på omänskligt.