Skoglund efter dödsfallen: Oroande

Oscar Rickstrand

Patrick Days död väcker reaktioner.

Men Erik Skoglund tycker att debatten om faran med boxning är överdriven.

– Det är tröttsamt, säger han.

Förra veckan miste Patrick Day livet efter en otäck knockout.

Amerikanen blev den fjärde bortgångna proffsboxaren på fyra månader – och nu väcks debatten om sportens inverkan på dess utövare.

Svenskproffset Erik Skoglund är inte förvånad.

– Så här är det ju alltid. Kampsporten är extra utsatt, på grund av den moraliska aspekten – att vi slåss mot varandra. Det finns andra idrotter med fler dödsfall, men det pratar man inte lika mycket om.

Är det störande?

– De som kritiserar boxningen är ofta dåligt insatta, det är tröttsamt. Boxning är fortfarande en väldigt fin sport som räddar fler liv än vad den skördar. Så den får lite oförtjänt mycket skit.

”Helt annat än förut”

Mauricio Sulaiman, president för World Boxing Council, har slagit fast att man måste reagera på dödsfallen.

– Vi måste tillbaka till ritbordet och förstå vad som händer. För något händer, sa han tidigare i höstas.

Skoglund ger sin bild av vad som händer:

– Alla sporter utvecklas. Nu för tiden slår boxare generellt hårdare än vad de gjorde förr i tiden. Det är nya träningsmetoder, tekniker och man accelererar mer i slagen. En helt annan sak än förut.

Hur reagerar du på utvecklingen?

– Det är väldigt skärrande och visst blir man lite orolig när sådant händer. Men det här är en risksport, och det vet de som utövar.

– Samtidigt känner man: Fan, varför skulle jag förälska mig i den här sporten? Men det finns många farliga idrotter. Det bästa vore väl att man satt stilla och inte gjorde något till man dog...

På rätt väg efter skadan

Skoglund har själv erfarenhet av svåra boxningsskador. Han drabbades av en hjärnblödning efter ett sparringpass i slutet av 2017 och kämpar fortfarande för att ta sig tillbaka in i ringen.

– Jag mår relativt bra. Jag återhämtar mig fortfarande och det här är en resa jag inte unnar någon. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Ibland är jag tröttare. Jag har ju fått min fysik totalt raserad och jag jobbar på att bygga upp den, rörligheten och reflexerna. Det är inte helt lätt.

Vad driver dig?

– Tron på att bevisa att inget är omöjligt. Jag har haft det målet sedan jag var elva år gammal och jag känner att jag inte kan ge upp det nu. Det är mycket som är ovisst med en sådan här typ av skada, men jag vill bara ge det en ärlig chans. Om jag känner att jag kommer tillbaka till 100 procent förstår jag inte varför man vill sätta käppar i hjulet för min comeback.

Och vad gör du nu?

– Jag är fortsatt sjukskriven och tränar dagligen, 24 timmar varje dag egentligen, både fysiskt och mentalt för att komma tillbaka till livet som det var förut.