Förbannat vacker, det är vad bilden är

Kristoffer Bergström: Sarah Sjöströms kollaps lär oss om hennes framgång

Kristoffer Bergström

GWANGJU. Hon blundar. Musklerna lyder inte, benen smärtar, huvudet bultar infernaliskt.

Vad säger vi om bilden på en plågad Sarah Sjöström?

Förbannat vacker, det är vad den är.

”Hon tog ut sig i precis varenda cell i sin kropp”

Ge mig Sarah Sjöströms axlar och armar. Hiva hit hennes vattenkänsla, träningsprogram och experthjälp. Lassa över den senaste utrustningen, det tekniska kunnandet, den taktiska kylan och anmäl mig till fem grenar på VM, tack.

Jag skulle ändå vara chanslös.

Varför?

Vill ha en flaska vatten

Titta på bilden här ovanför. Så trött har jag aldrig varit. Sjöström vet att hon borde stå upp, att läget förvärras om hon inte skakar av sig mjölksyran, men hon kan fysiskt inte. Blodtrycket har skenat. Mjölksyran har förgiftat musklerna. Den dök upp före andra vändningen, allt för tidigt, men hon behöll armtagens längd. Vägrade stressa trots att hon andades åt fel håll för att se konkurrenterna på mittbanorna.

Hon verkar ha hiskeligt ont.

Hon vill inte ha syrgas, inte bäras runt på bår, hon vill ha en flaska vatten och simma av. I morgon bitti ska hon vara en av världens snabbaste igen, fast nu på halva sträckan.

Sjöström hade kunnat få en lindrigare kväll om hon gett efter för kroppens stoppsignaler, gett en procent mindre, ingen hade klagat. Fast då hade hon inte simmat på bronstiden 1.54,78 utan 1.55,00. Då hade hon blivit fyra.

”Stolt över att utmana mig”

Jag uppskattar sällan medaljbilder.

Det finns något konstruerat över att leda upp idrottare på trappsteg och smycka deras halsar med metall. De har vigt sina liv åt att äta, sova, svettas, skratta, gråta och grisa sig framåt. De har avslutat ett muskelbrännarpass med vetskapen om att morgondagens är ännu värre. De har legat på golv och blundat i hopp om att världen ska sluta snurra, magen ska lugna sig och förmågan att gå återvända.

För att förstå Sarah Sjöströms bedrifter lär vi oss föga av ett foto på henne i träningsoverall, med lugn puls och dinglande guldpeng. Den riktiga lektionen är att studera hennes kollaps efter ett VM-brons 2019.

Hon har 22 mästerskapsguld i långbana men ställer upp i en distans hon inte tränat fullt för, en med mördande konkurrens, en som sprinters sällan klarar av. Hon har större segerchanser i kommande grenar men gräver sig ändå längst in i källarvrån i hopp om att det ska bli 1.54,7 och inte 1.55,0.

Hon klarar det. Det svartnar.

– Jag är väldigt stolt över att jag vågade utmana mig själv. Det är en gren man inte brukar se fram emot, men det gjorde jag i dag, säger hon när vi pratar en timme efter loppet.

Det är därför de applåderar

För åtta år sedan var situationen snarlik i Shanghai. På VM-finalen över 200 meter frisim vann Federica Pellegrini guld före en australiska. Sarah Sjöström var fyra den gången och föll efter målgång ner i backen. Hon var ovan vid distansen, det hade varit slitsamt, men hon hade tömt alla depåer för att överträffa sig själv.

– Det var intressant att få applåder bara för att jag lyckades ställa mig upp, sa Sarah Sjöström till DN.

Åtta år går, en talang blir en världsstjärna, världsrekord och mästartitlar staplas på hög och ändå är de bästa förklaringarna desamma 2011 som 2019.

Nej, det är inte bara för att du reser dig som de applåderar.

De applåderar åt allt som krävdes för att du skulle hamna på golvet från första början.