”Det var som att någon tog min frihet ifrån mig”
Publicerad 2020-05-17
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
"En spelare som många inte har stark relation till"
VEM? Sebastian Johansson.
VAR? Malatyaspor, Turkiet.
NÄR? 2005/06.
”Inför hemmamatcherna hade vi en ganska udda ritual. Vi åkte med spelarbussen från träningsanläggningen till arenan, och när vi kom fram satt alltid den lokala slaktaren utanför och väntade med ett livs levande får. Men samtidigt som vi klev av bussen så skar han halsen av fåret. Sedan skulle alla spelare gå fram och doppa pekfingret i blodet, och så satte vi en prick av det i pannan på oss själva.
Det skulle ge kraft och tur, så jag följde de andras exempel och gjorde likadant. Efter att vår ritual var färdig så gav slaktaren sedan bort köttet till de fattiga som behövde mat, så det kändes ju i alla fall bra.
Sommaren 2005 hade jag flyttat till Malatya – en stad i östra Turkiet, rätt nära både Syrien och Irak – och ibland kunde det kännas väldigt långt hemifrån.
Allt hade börjat några månader tidigare. Mats Persson var sportchef i IFK Göteborg, och han ringde mig och berättade att han hade fått ett väldigt udda samtal från någon sorts turkisk agent. Han raljerade nästan lite över det hela, avfärdade det mest bara som något jag inte skulle tänka på. ”Det ringer så mycket konstigt folk”.
Jag hade ingen agent på den här tiden, för det området var ju inte alls så utvecklat som det är idag. I hela västra Sverige fanns det i princip bara en agent, och det var Kent Carlzon. Han hade näst intill monopol, och föga förvånande så ringde han mig bara några dagar efter att det först hade börjat snackas om Turkiet. Då började han luska lite mer i det spåret, och efter några dagar så kom det fram att det verkligen handlade om ett konkret intresse från den här klubben som hette Malatyaspor.
Jag hade ju aldrig hört talas om klubben, men jag satte mig och googlade, läste och tittade på bilder på nätet. Det här var i ett läge då jag skulle fylla 25, och jag kände väl ärligt talat lite stress över det. Skulle jag överhuvudtaget komma ut så var det dags. Jag ville skynda mig att få det gjort innan turkarna skulle ångra sig – så kändes det nästan.
Från början ville inte Blåvitt släppa mig, och såhär i efterhand kan jag tycka att jag var ganska egoistisk. Jag ville iväg, och tyckte inte att klubben hade någon rätt att stå i vägen för mig. Jag gick ut i GT och var irriterad – och då fick jag i min tur en utskällning av Mats Persson inne på hans kontor. Han var inte nöjd med den artikeln.
Men till slut blev det affär. Pontus Wernbloom höll på att slå igenom och mitt kontrakt skulle ändå gå ut efter säsongen. Blåvitt erbjöds 100 000 euro för mig, och när allt kom omkring var de ganska nöjda med det.
Fick en enkelbiljett ner
Jag skulle flyga ner till Istanbul, men helt plötsligt kunde inte Kent Carlzon följa med. Istället körde han ner mig till Kastrup, där det mötte upp någon turk. Det är så mycket konstigt folk inblandade i en övergång – agenter till höger och vänster – så den här killen förstod jag aldrig ens vem han var. Jobbade han med Kent? Tillhörde han Malatyaspor? Det hela var mycket oklart, men turk var han i alla fall.
Vi satte oss på planet, och min tanke var att jag bara skulle ner och bekanta mig med klubben och se vad det var för något. Men andra hade tydligen andra tankar. Det var en enkelbiljett som var bokad, och helt plötsligt var jag mitt uppe i både läkarundersökningar och kontraktsförhandlingar. Min idé var att jag skulle åka hem och säga hejdå, städa ur lägenheten och packa ihop mina grejer. Så blev det inte. Kläderna jag hade med mig räckte inte mycket mer än ett dygn, men istället för flyg till Sverige blev det flyg till Malatya.
Det tog ungefär en och en halv timme att flyga dit från Istanbul, och trots att jag aldrig hört talas om stället så är det en ganska stor stad, säkert lite större än Göteborg. Det är inte en av de turkiska städer som lutar åt det europeiska hållet, utan det är Mellanöstern.
Väl framme blev jag inackorderad på träningsanläggningen, som ligger en bit utanför själva stan. Där har de en sorts spelarhotell, men det blir fel ifall jag kallar det för hotell. Standarden var mer som ett vandrarhem, där vi fick dela rum två-och-två.
Jag delade rum en ungrare som hette Balász Tóth. Vi kom bra överens, men allt hade gått så otroligt fort att jag undrade lite: ”Vad hände här?”. Hade någon sagt till mig ett halvår tidigare att jag snart skulle sitta på en vandrarhemsanläggning i en avlägsen östturkisk stad och dela rum med en ungrare... Då hade jag ju bara skrattat åt dem. Jag blev ju inte heller omhändertagen som hemma i Sverige, utan kände mig lite utlämnad och lite ensam.
Det dröjde ett tag innan jag ens förstod hur jag hade hamnat där jag hamnat, men efter ett tag fick jag i alla fall det förklarat för mig. Det finns en turkisk tränare som heter Ziya Dogan, som vid tiden för min övergång var tränare för Gençlerbirliği i Ankara. Han hade varit en hel del i Sverige och tittat på spelare, hämtat både Fredrik Risp och Christian Järdler till Gençlerbirliği.
Malatyaspor kände till att Ziya Dogan hade varit runt en del i Skandinavien, och när de fick ett behov kontaktade de honom för att höra ifall han sett någon defensiv mittfältare. Då hade han i princip bara kollat igenom sina anteckningar, och hittat noteringar om den där Sebastian Johansson som kanske kunde vara något för Malatyaspor.
Sedan blev det så att Ziya Dogan själv kom till Malatyaspor också. Tränaren som först var där fick sparken nästan exakt samtidigt som jag kom till klubben, och för mig kändes den förändringen mest positiv. Ziya Dogan var en udda typ som mest skrek och gapade – men han hade ett gott öga till mig. Han gillade det skandinaviskt organiserade sättet att spela fotboll, och ville alltid att jag skulle ge min syn på press- och försvarsspelet.
Tvångsvila på rummet
Men i början gick det ändå trögt, det gjorde det. Efter de tio första matcherna stod vi kvar på tre poäng, var klart sist i tabellen. Själv bodde jag kvar i dubbelrummet på träningsanläggningen, för det där med att fixa en lägenhet till mig drog ut på tiden i flera månader.
Att vara proffs i Turkiet var verkligen detsamma som att vara heltidsarbetare, en proletär i fotbollens tjänst. Varje vardag gick vi på schema från åtta till fem. Klockan åtta var det samling för frukost, innan det var träning klockan tio. Sedan lunch, och därefter ordinerad vila på rummet. Efter det var det träning igen, och innan vi sedan fick åka hem var det ytterligare en tvångsvila på rummet fram till klockan fem.
Jag hade väldigt svårt för det i början, i synnerhet det där med att vila på kommando, att de tvingade in mig på rummet och sa att jag måste stanna där. Det var som att någon tog min frihet ifrån mig. Det här var ju innan det fanns smartphones och wifi, så det var böcker och DVD-filmer som gällde för att slå ihjäl tiden.
Ziya Dogan var dessutom ett stort fan av det här med att låsa in oss på träningsanläggningen. När det gick så dåligt på hösten var det mycket ”camp”, som de sa. Efter matcherna visste vi aldrig om vi skulle få åka hem, eller om vi skulle behöva bo på anläggningen. Det avgjordes först när vi satt i spelarbussen efter matcherna. Då kunde plötsligt någon ledare skrika ut i bussen: ”Camp!” – och då visste vi. Hur långa de där interneringarna sedan skulle bli varierade, men ibland kunde de vara två veckor. För mig spelade det ändå inte sån där jättestor roll – vart skulle jag annars ta vägen? – men för de spelare som hade familj var det ju en ganska brutal typ av bestraffning.
Ute på planen satte sig ändå grejerna med tiden, och det började vända när vi närmade oss jul. Vi spelade kryss mot Beşiktaş, och vann fyra, fem matcher på ganska kort tid. I slutet av november spelade vi hemma mot Konyaspor, och efter bara tre minuter fick jag iväg ett långskott som faktiskt satt riktigt snyggt i mål. Det målet blev avgörande, och det var extra roligt eftersom min pappa hade tagit sig ner till Malatya just till den matchen. Han var kung på läktaren då.
Det var lite speciellt att vara utländsk spelare i laget, eftersom förväntningarna på dig skiljde sig från de som fanns på andra. Vår kapten hette Mert Korkmaz. Han hade själv gjort några landskamper och några säsonger i Galatasaray, men främst var han nog känd som lillebror till försvarslegendaren Bülent Korkmaz. Efter en match dundrade han i alla fall in i omklädningsrummet och skrek: ”Vi har förjävla dåliga utlänningar i laget! Våra är usla jämfört med de som finns i andra lag – och det är därför vi förlorar!”.
Spelare flyttade med tränaren
Det var som det var med det. När vinteruppehållet kom hade vi kravlat oss upp ovanför nedflyttningsstrecket, men på ett sätt upplevde jag verkligen den turkiska fotbollen som en cirkus som bara snurrade runt. Som överallt i fotbollsvärlden flyttar ju tränarna omkring i sin karusell – men i Turkiet är det precis som att de har en grupp av spelare som de ser som sina egna, som de ser till att ta med sig var de än hamnar. Varje tränare hade en egen kärna av spelare, som flyttade med från klubb till klubb. Till och med turkarna själva brukar prata om olika tränare som sin ”baba”, sin pappa.
Så när transferfönstret öppnade såg Ziya Dogan till att ta in sina favoritspelare, och runt jul och nyår bytte vi tio, tolv gubbar. Jag blev besviken. Vi hade ändå fått till det ganska bra, men i och med att vi bytte ut halva laget så fick vi ju börja om på noll.
Det var en väldig snurr på spelare fram och tillbaka. När vi var på vårt vinterläger i Antalya så var Hasan Çetinkaya en av dem som kom för att provspela. Jag tror att han hade varit i Jönköpings Södra före detta, och jag var bara så glad över att få en svensk att prata med. Han var en skön snubbe, men det blev inget för honom i Malatyaspor. Efter en vecka eller så försvann han vidare.
När ligan startade om efter uppehållet fick jag fortsatt förtroende ett tag, men det gick sämre och sämre för laget och till slut fick Ziya Dogan också sparken. Då plockade vi in någon som var typ den turkiska Hasse Backe – en kille som hette Ümit Kayihan, som hade varit tv-expert.
Det innebar att jag tappade min plats i startelvan. Han tyckte att andra var bättre, helt enkelt, och det tyckte såklart jag var orättvist. Det är ju alltid tränarens spel om du inte får spela, så funkar ju vi fotbollsspelare.
Några matcher fick jag ändå, och framförallt tar jag med mig bortamatcherna mot Beşiktaş och Fenerbahçe. Tyvärr fick jag inte spela på Ali Sami Yen – de hade redan mött Galatasaray när jag kom till klubben – men det var minnen för livet att spela på de här arenorna. Jämför du med de svenska stormatcherna var det en helt annan ljudnivå, sånt jäkla liv.
Och trots allt var vi ändå med hela vägen in på sluttampen. Vi fick ihop några segrar, och inför sista omgången hade vi fortfarande chansen att klara oss kvar. Men det blev torsk med 1-0 borta mot Gaziantepspor.
Det var lite märkligt, för reaktionerna på det blev... mindre än vad jag hade föreställt mig. Och när jag tänker tillbaka... Med tanke på hur viktig matchen var och med tanke på hur mycket som stod på spel så var vi inte alls så desperata som vi borde ha varit. Det var faktiskt ganska lojt, och det var frustrerande att sitta på bänken och se det.
Pratades om läggmatcher
Senare kom det även fram uppgifter om att det skulle ha varit fråga om en läggmatch – men det var våra tjeckiska spelare som blev anklagade för att ha sålt sig för pengar. Och att just de skulle vara skyldiga kan jag överhuvudtaget inte tänka mig. En kille som heter Zdeněk Šenkeřík var nog min bästa kompis i laget – vi har fortfarande kontakt – och för mig är det helt uteslutet att just han skulle ha varit inblandad i något sådant.
Men det pratades mycket om läggmatcher i omklädningsrummet. Jag lyssnade på de andra spelarna, och det var ofta snack om matcher som de på förhand visste hur de skulle sluta.
Efter att vi hade åkt ut så ville jag egentligen mest bara flytta hem, men jag hade två år kvar på kontraktet och Malatyaspor ville ha pengar för mig – så jag fick egentligen inga konkreta anbud. Efter nedflyttningen fick klubben en ny president också, och av någon anledning gillade han mig väldigt mycket. I andradivisionen fick klubbarna bara ha kvar två utlänningar, men han ville absolut att jag skulle komma tillbaka som en av dem. Han ville satsa på mig.
Så lite motvilligt åkte jag tillbaka, insåg att jag skulle behöva ge det ett år till. I andraligan blev ju allt lite sämre. Istället för att flyga fick vi åka buss till bortamatcherna, så vi skumpade kors och tvärs över hela Turkiet. Det är ett stort land, så en av bussresorna tog 13 timmar, enkel väg.
Det kändes definitivt som att jag hade hamnat på bakgården, men samtidigt var det faktiskt ganska rolig fotboll i den turkiska andraligan. Det var öppet och offensivt, jag fick spela hela tiden och efter nedflyttningen så blev vi nu ett vinnande topplag.
Till stora delar blev andraåret mycket bättre, på alla sätt. Jag hade kommit över de högsta trösklarna, och börjat komma in i livet i Malatya. Jag hade blivit lite kompis med en kille på banken, hittat någon fiskrestaurang ute vid sjön och några andra smultronställen.
Min lön var väl ungefär dubbelt så stor som i Allsvenskan, plus att jag fick mat, bil, boende och lite sånt betalt. Netto blev det ändå en ganska stor skillnad jämfört med Sverige, och jag hade så mycket att jag faktiskt erbjöd en gammal fotbollskompis lön för att komma ner och bo med mig. Han var mellan två jobb, så han kom ner och utgjorde mitt entourage i några månader. Vi hade kul.
Malatya är väl annars inget ställe man åker på semester till. Det är en muslimsk stad, så det serverades ingen alkohol och det fanns inget uteliv. Man går på kafé, dricker té och äter lite bakelser.
Pastor knivmördades
Jag hade inga som helst problem med det, men våren 2007 inträffade en tragedi som skulle färga mina sista månader i staden. Tre turkiska muslimer som konverterat till kristendomen – en av dem var någon pastor – blev torterade och knivmördade på ett nästan rituellt sätt inne i Malatya. Det var inte alls roligt.
Där nere uppfattades ju jag som en kristen, och stack ut som en katt bland hermelinerna. Det kryllade verkligen inte av vare sig kristna eller skandinaver där, så den där händelsen påverkade mig ärligt talat riktigt mycket. Jag blev rädd. Jag valde att lämna min lägenhet inne i stan, och flyttade tillbaka ut till träningsanläggningen istället. De sista månaderna höll vi oss där ute, jag och min tjeckiska kompis Šenkeřík. Det kändes tryggare.
När jag sedan hade kommit tillbaka till Sverige gjorde jag en intervju där jag erkände att jag hade varit rädd efter morden, och det fick konsekvensen att den turkiska ambassaden i Stockholm tog kontakt med reportern som skrivit artikeln för att fråga om jag verkligen sagt så.
Det slutade med att jag fick gå ut i Malatyas lokal-tv och be om ursäkt, på länk berätta på engelska om hur fantastiska alla turkar är och hur trevligt bemött jag blivit i Malatya. Jag kände att det bara var att göra det. Även om det jag sagt hade varit sant så var det onödigt att reta upp folk där nere. Jag har fått lära mig att den turkiska nationalismen är så stark att allt runt den blir väldigt känsligt, men generellt sett har jag bara gott att säga om människorna där. Även om just den här situationen blev obehaglig kände jag mig själv alltid välkommen och uppskattad i Malatya.
Väldig hemlängtan
Fotbollsmässigt klarade vi inte riktigt av att knyta ihop säsongen. Två klubbar gick direkt upp från den turkiska andraligan. Vi kom trea, och misslyckades sedan i kvalet. Och så slutade min tid i Malatyaspor.
På sluttampen hade jag väldig hemlängtan. Jag var färdig med Turkiet, färdig med att sitta isolerad på den där träningsanläggningen. I längden passade det inte mig som person att leva på det sättet, och det började sätta sig på psyket. Det fick inte bli ett år till, för det hade jag inte orkat med. Jag var ganska bestämd med att jag ville flytta hem, och tack och lov var det inga problem den här gången. Malatyaspor befann sig i ekonomiska bekymmer, och bara några månader senare skulle de gå i konkurs och bli tvångsdegraderade.
Mot slutet av säsongen hade vi spelat någon match i utkanten av Istanbul, och då hade Torbjörn Arvidsson och Anders Smith från Halmstad åkt ner för att titta. Jag hade så stora förhoppningar: Får jag bara komma hem till Sverige så blir allt så jäkla bra. Men trots att det löste sig med övergången blev det inte som jag tänkt mig. Halmstad var också en ny stad där jag inte kände någon, och jag hittade inte alls rätt kurs.
Jag förstår verkligen att psykisk ohälsa är vanligt bland professionella fotbollsspelare, och själv har jag karaktärsdrag som gjorde att jag befann mig i riskzonen. Och jag drabbades av panikångest, mådde verkligen skit där ett tag i Halmstad. Efter ett tag började jag gå i KBT-terapi, men det tog flera år innan jag kom ur det.
Idag har jag egentligen ingenting med fotbollen att göra, utan jobbar på en bank i Varberg. Det har varit skönt för mig att få distans till elitidrotten, även om jag märker att tanken på att återvända till fotbollen på något sätt drar mer och mer i mig.
När jag tänker tillbaka på Turkiet idag är det trots allt ändå ljusa färger jag får upp i huvudet. Tiden där var en otroligt viktig livserfarenhet för mig, gav mig både erfarenhet och mognad. Där och då var det mycket ensamhet och mycket tristess – men på något sätt har jag fortfarande alltid den där tiden med mig. Och jag är faktiskt väldigt glad över den”.