Bergström: Robin Hood är hans chans – men Northug vinner

Kristoffer Bergström

Petter Northug vore favorit också om alla måste köra på träskidor.

Han vore favorit också om alla måste köra på tre skidor.

En sak talar för Marcus Hellner:

Robin Hood-regeln.

Ska man vara borta i elva dagar måste man packa rejält. I dag har världseliten flyttat vallabussar, pjäxor och underställ till tyska Oberhof för att mjukstarta Tour de ski med fjantlopp över 3,75 och 2,5 kilometer.

Med sig har åkarna också varsina koger med giftpilar. Vapnen är unikt utformade och kommer användas i olika delar av skidresan.

Emil Jönsson kommer nyttja sin topphastighet och toppar troligen totalen efter tre etapper. Daniel Richardsson kan äta ikapp dagars dåligt tävlande med ett starkt långlopp. Anna Haag vill tjäna sekunder på längre lopp som innehåller fristil och Marcus Hellner kan vrida ur det sista unset kraft på ett vis som ingen rival matchar.

Vid en anblick kan det verka som om vi skickar rena mästarlaget, som att motståndarknän kommer klappra som maracas vid start. Så är det inte. För hur stolta vi än är över Charlotte Kallas inteckning i segertrofén 2008 måste vi se att det är vår enda pallplacering hittills.

Det beror på att åkarnas blottor är intressantare.

När någon norsk, rubriksugen tidning ringde och bad mig brodera ut varför Petter Northug är favorit lyfte jag fram hur komplett han blivit. Han är en segerkandidat i sprint och traditionellt, fristil och klassiskt, mass- och jaktstart, sa jag. Han hade nog vunnit om alla körde på träskidor eller på tre skidor.

Vi har ingen allsidig åkare som Northug

I dag har vi ingen lika allsidig åkare. Kalla vore en pallkandidat om hon inte varit sjuk och nyligen blivit medicinfri. Jönsson kanske härdar ut över sprinten i etapp sex, men resten blir en pina. Richardsson är inte kvick nog att stjäla bonussekunder i kortloppen och Haag ligger efter OS-formen från 2010.

Då kvarstår Hellner, som måste sminka över att stakningen inte är konkurrenskraftig. Varje vinter blir den lite bättre, förrförra veckan kom han åtta i ett klassiskt lopp, men i tourens tvåmil vet han hur det känns att tappa minuter och fördärva tätstriden.

I vanliga världscupstävlingar räcker det att bita sig kvar i en klunga, vilket är nog svårt när norrmännen gasar. Men tourens etapp fyra och åtta är spetsade med fem minimål där vinnaren till varje får dra av 15 sekunder på sluttiden. Det gör att Hellner inte bara har behövt vara en ryggsäck på Northug, Dario Cologna och Maurice Magnificat, han har behövt spurta om dem var fjärde kilometer för att inte tappa tid. Det kommer han sannolikt aldrig få kapacitet till.

Hjälpen har anlänt från ett förbundsrum eller Sherwoodskogen. För internationella förbundet har inför årets tour breddat spurtpriserna till att gälla tio i stället för tre åkare. De tar från de snabbaste och sprider till dem därbakom. Rena Robin Hood-regeln, alltså. En sosseregel, om man bortser från att åkarna från plats elva och bakåt får ännu svårare att komma ikapp.

Jag är för dumsvensk för att se vilket genomslag regeländringen kommer få. Missgynnar man utbrytargrupper? Blir det mer lagsamarbeten? Det enda jag fullt ut förstår är att Marcus Hellner tjänar på den, Petter Northug förlorar på den.

Det räcker väl?