Jag trodde hela arenan skulle lyfta
MANCHESTER. Det var den stora baksmällan, de sura uppstötningarnas dag, och nu jädrar skulle svikarna i det engelska landslaget hånas på Premier League-arenorna runt om i landet.
Som så ofta när det gäller uppstötningar fastnade de i halsen.
Alla svikare vann.
Det började med Liverpools lunchmöte i Newcastle.
Steven Gerrard, lagkapten i både landslaget och Liverpool, buades ut totalt på St James Park redan under uppvärmningen. Här satt det folk på läktarna som inte tänkte förlåta Gerrards undermåliga insats mot Kroatien i onsdags (2–3).
Man får säga att Stevie Wonder tog det bra.
Efter en knapp halvtimme dundrade han in en så klockren, stenhård frispark i krysset att nätmaskorna vred sig av smärta.
Sedan, efteråt, sa han:
– Folk hade rätt att bua. Jag och de andra i landslaget förtjänar inte bättre.
Stort, på något sätt. Stort!
Newcastle – krossat
Liverpool – med en inhoppande Peter Crouch – krossade ett försvarslöst (och då menar jag verkligen försvarslöst) Newcastle borta med 3–0, det borde ha varit 7–0, och det slog an tonen för resten av lördagen:
Alla de spelare som gjorde fiasko i Englands startelva i onsdags vann sina matcher.
Scott Carson, syndabocken i målet, höll nollan när Aston Villa bortaslog Middlesbrough med 3–0. Gareth Barry fick alltså sin lilla personliga upprättelse han också. Och, inom parentes, här gjorde Olof Mellberg nåt så fullständigt unikt som en nedtagning i motståndarnas straffområde och placerade en yttersida i nät. Det var inte en mjuk, smekande nedtagning à la Ronaldinho, men det var ändå som om en cementsäck landat på Mellbergs stela högerben och målet var hur snyggt som helst.
På Pride Park i Derby utsattes Frank Lampard för samma sorts hat som Gerrard när Chelsea vann med 2–0. Men Lampard, Shaun Wright-Phillips (gjorde 2–0), Wayne Bridge och Joe Cole täppte till alla trutar.
Everton slog till med en dunderseger mot Sunderland – oerhörda 7–1 – och här fick då mittbacken Joleon Lescott sin lilla revansch.
När Portsmouth tog en ny bortaskalp, 2–0 i Birmingham, hette en av Harry Redknapps hjältar Sol Campbell.
Och till sist, då:
I det Manchester City som har ett sjukt flyt fanns Micah Richards, mittbacken som gjorde nio blankt på 100 meter när han sprang för att gratulera Stephen Ireland efter det sagolika 2–1-målet på stopptid mot Reading.
Elva startande, utskällda engelska spelare – och elva segrar.
Gerrard bättre röd än vitblå
Inte vet jag vad man ska dra för intelligenta slutsatser av det. Jag konstaterar bara att såna som Steven Gerrard spelar fan så mycket bättre i helröd dress än i Englands vitblå.
”Det beror ju på att han har utländska storstjärnor bredvid sig i Liverpool”, protesterar ni.
Nä. Så är det inte alls. Ty en spelare som kan plocka ner bollen, vända bort en gubbe och slå en perfekt 50-meterscross på foten till en lagkompis, han visar individuell skicklighet. Det spelar då ingen roll vad medspelarna heter.
Nå, i rättvisans namn får jag väl dra till med två namn till från EM-kvalet i onsdags:
Portsmouths Niko Kranjcar och Manchester Citys Vedran Corluka. Den förstnämnde satte en drömfrispark i går och den andre var lysande innan han skadade låret.
Båda kommer från Kroatien.
Annars från omstarten i ligan i går:
Boltons 1–0-seger mot Manchester United (åh, denne Anelka!) var omgångens chock, och ni skulle bara hört jublet på City of Manchester Stadium när speakern meddelade resultatet. Sir Alex var galen på domare Clattenburg i halvtid och fick sitta på läktaren i andra halvlek.
Arsenal lämnar det gärna sent för spänningens skull. Två mål de sista sju minuterna knäckte till slut ett tappert Wigan.
Och så då, till slut, detta Manchester City ... åttonde raka hemmasegern mot Reading (2–1). När Stephen Ireland volleysköt segermålet på stopptid trodde jag hela arenan skulle lyfta från marken och segla ut i rymden. Vilket drag!
Sven-Göran Eriksson är sådan kung nu så det finns inte.