Äntligen en varm och djup skildring av fenomenet Anja
Det här var veckan när begreppet måltjuv fick en nytt ansikte av Tomas Brolin.
Och i morgon startar veckan som ger Anja Pärson ett helt ansikte.
Äntligen har någon lyckats göra en personlig, varm och djup skildring av fenomenet Anja, en av Sveriges största idrottare genom tiderna.
Jag har tjuvtittat på dokumentären som sänds i morgon i SVT. Det är ett briljant program.
Det finns några givna stora stunder i programmet:
I Salt Lake City-OS hängde en hel nations hopp till Anja. Vi som var där trodde nog att hon led av det. Men här berättar hon att tvärtom, hon njöt.
Hon tänkte att så här långt hade alltså den där tjejen från Tärnaby kommit att hela Sveriges hopp knöts till lilla henne.
Så tänker bara riktiga vinnare.
Å andra sidan har hon en ny verklighet.
16 mästerskapsmedaljer senare säger hon:
–Jag var aldrig rädd för att misslyckas förut, men det är jag i dag.
Hon avslöjar att det inte var pappa Anders som hetsade henne som liten – hon utsågs till Stenmarks efterträdare redan i mellanstadiet – utan hennes mamma. Vi får dessutom se mamma Madeleine i bild.. Jag har följt Anja under en massa mästerskap, men aldrig träffat mamman.
Vilket scoop av Johan Candert som gjort filmen.
Bara någon sekund Madeleine, men ändå.
Öppen om självförtroende
Om sin pappa säger Anja mest att hon har dåligt samvete för att hon inte vinner. Se där ett ämne för en studie i psykologi.
Vi får höra henne prata om sin ganska speciella kropp. Sina lår. Om kraven på att gå ner en massa kilo. Men Anja säger:
–Jag är nöjd med min kropp, även om det knappt finns några jeans i min storlek.
Hon pratar om sitt självförtroende, bra ibland, katastrofalt ibland.
Hon säger de märkliga orden som jag tror säger mycket om hur idrottare på elitnivå tänker när de en smula skräckfyllt ser en framtid utan idrott efter karriären:
–Jag har inte så starkt självförtroende som vardagsmänniska.
För att bättra på det diskar hon när hon besöker människor. Frivilligt. ”För att det känns så normalt.”
Given i Mästarnas mästare
Jag tänker på alla hockeyspelare jag träffar som spelar hockey och bor på hotell varenda dag, säsong efter säsong, och duttas med av sina klubbar så mycket så att när de slutar spela hockey en dag och ska klara sig själva så vet de inte ens hur man handlar påste.
Elitidrotten är en bubbla som, när den spricker, ofta avslöjar att kejsaren är naken.
RF borde starta studiecirklar i det.
Anja – en given kandidat för Mästarnas mästare – så fort hon lagt av.
Helst i samma omgång som Stenmark?...
Jag säger bara: skärp dig, Brolin.
Ett skott i bakstjärten är inte mycket att kräva cred för, ens om man håller på att bli ny folkhjälte genom sin charm i Mästarnas mästare. En gång måltjuv - alltid måltjuv.
Nour El-Refai är sanslöst rolig i Grease på Göta Lejon.
Dessutom ska man vara snäll mot Roland Nilsson. Han har inte haft det så lätt de senaste åren.
Missar inte Super Bowl
Nu har även TV 4:s Olof Lundh tvingat sig in i debatten och skrivit att min krönika – den om att det är dumt att gå till horor och att det finns för få kvinnliga sportjournalister – var en dum krönika.
Bra rutet, Lundh.
Det är när man ser att svensk tv visar Chelsea-Hull, reservlagsmatch, live som man inser att fotbollen verkligen har blivit ett opium för folket.
Klassisk tv när Stefan Holm och Patrik Sjöberg talade ut.
Det är såna här dagar man sörjer Royal League... å andra sidan kan vi se fram emot Supercupen på Råsunda om en månad... ta fram skotern, Mutumba.
Den engelska idrottsministern Gerry Sutcliffe kräver att engelska fotbollsförbundet utreder om Chelseas John Terry kan vara kvar som kapten för landslaget.
Ursäkta mig, men brukar inte Fifa straffa alla nationer där politiker lägger sig i fotbollen? Togo straffades ju med två års avstängning...
För ett år sen såg jag Superbowl live. I natt kan ingenting få mig att missa den i tv.