Allt utom EM-medalj är ett misslyckande
Regnet vräkte ner, planen var en lerig smet.
Då gick Pia Sundhage fram och satte den avgörande straffen.
Det är 25 år sen Sveriges EM-guld.
Vi kan inte vänta längre på ett nytt.
Ofta skruvas förväntningarna upp för mycket inför ett mästerskap, svenska små hopp blåses upp till gigantiska guldkandidater.
Men nu, inför EM i Finland är det tvärtom så att förväntningarna – och framför allt kraven – på det svenska landslag som åker dit inte kan överdrivas.
Allt utom medalj är underkänt och EM-guld är inte på något vis en orimlig förhoppning. Den pressen måste spelarna klara att spela under.
Bara sett besvikelser
Sen VM-silvret 2003 har jag följt damerna i alla mästerskap utom ett och bara sett besvikelser.
Och faktum är att även tidigare landslag har misslyckats med det som det svenska landslaget lyckades med 1984 – att vinna guld. Efter det har vi bara silver och brons.
Sant är att konkurrensen då var långt, långt mindre. Damfotbollen var outvecklad och fanns inte ens i många länder.
I dag beräknas runt 20 miljoner kvinnor och flickor spela fotboll runt om i världen.
Samtidigt är det så att Lotta Schelin, Victoria Sandell Svensson och de andra av dagens svenska stjärnor spelar med helt andra resurser och möjligheter. Långt ifrån herrarnas, visst, men ändå ljusår bättre än Anette Börjesson, Pia Sundhage och de andra fotbollspionjärernas.
De fick byta om i redskapsbodar, krita och klippa planer själva, tvätta matchkläder, strida för ersättning för förlorad arbetsinkomst och, inte minst, finna sig i att bli ifrågasatta och stundtals även förlöjligade. Att hinna träna och kunna satsa på fotbollen på det sätt som dagens toppspelare på damsidan gör var en total utopi för guldlaget 1984, precis som proffsligor utomlands och seriös bevakning i medierna var.
Önskar att de läste på mer
Trots – eller kanske tack vare – att så mycket var emot dem brast guldvinnarna aldrig i engagemang. Jag skulle önska att de unga spelarna i dag läste på lite mer om damfotbollens historia.
En häftig tjej som Kosovare Asllani, som jag träffade i våras och som kunde prata så brinnande om Kosovo, skulle säkert finna berättelsen om fotbollskvinnornas kamp värd att ta del av och reflektera över.
En kämpe som Jessica Landström skulle kunna finna extra tändvästka i att höra om hur kvinnorna fick höra att de svek män och barn då de stack i väg för att spela – eller att de riskerade att skada brösten vid hårda smällar. En smart spelare som Lotta Schelin skulle säkert reflektera lite extra över vad hon betyder som symbol och förebild för dagens flickor och kvinnor.
Utan historia är vi inget
Utan vår historia är vi ingenting, insikten och känslan om att vi ingår i ett större sammanhang. Bakåt – och därmed även framåt.
Jag tror inte att vi vinner EM-guld bara för att spelarna läser om damfotbollens historia. Men hade jag varit förbundskapten Dennerby hade jag gett dem varsitt häfte med berättelsen om EM-guldet 1984 i Lutons lera.
Det skulle definitivt kunna utgöra en dos extra tändvätska.