Bolt fullständigt dödar en gren, en sport, en omvärld. Jag älskar det
BERLIN. Elva hundradelar igen.
Världsrekord igen.
Bolts fjärde symfoni – hans största.
Vi måste ställa oss de här frågorna:
Finns det några gränser för Usain Bolt?
Michael Johnson säger att han tror att Bolt kan springa ner mot 9,4 på 100 meter och under 19 sekunder på 200.
Jag finner ingen anledning att säga emot Johnson, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte kan. Johnson är en man som vet allt om hur man spränger gränser. Hans 19,32 i Atlanta – som var det första världsrekordet jag upplevde live – var en viljeansträngning. En man som visste att han kunde och denna enda och sista gång i sitt liv hade han bestämt sig för att verkligen orka hela vägen.
Bolt gjorde det två gånger i Peking.
Han har gjort det nu, två gånger till i Berlin.
Det har varit de märkligaste och starkaste uppvisningarna jag upplevt. Fyra gånger av klinisk vilja att vara bäst och att tänja på gränsen för det omöjliga. Resultat: han är mer än sex tiondelar före den näst bästa i världen.
Bolt fullständigt dödar en gren, en sport och en omvärld. Jag älskar det.
Första gången jag verkligen upplevde Bolt var i Helsingfors 2005. Det för svenskar så trevliga solskensmästerskapet. Herregud, Emma Green tog medalj på den tiden och till och med Jenny Kallur gick till final på 100 meter häck. Det var strålande tider, härliga tider.
Världens snabbaste muskel
Bolt var 18 år. Han hade ny tränare. Kaxig. Lika lång som nu – 1,96 – men ohyggligt mycket tanigare.
Han kom åtta i finalen, vill jag minnas. Skadad. Tiden: 26,27 (!). Amerikanen Wallace Spearmon, som kom trea i går, kom tvåa den gången.
Sen dess har Bolt hunnit vara skadad några gånger till, utvecklat sin särart – den enorma hamstringsmuskeln mellan bäckenet och knät – och blivit bäst i världen. Så mycket bäst i världen som någon kan vara det, faktiskt.
Om man skulle göra ett styckningsschema över Bolt – med alla köttdelar som på en fransk matplansch – skulle man skära ut just låret på Bolt.
Det är det som avviker.
Det är det som är det unika med Bolt.
Medan alla andra sprinterlöpare är runt 1,75 långa är han 20 centimeter längre, hans lår är klart längre med den känsliga men också helt avgörande hamstringsmuskeln. Den är enorm. Kilopriset på Bolts hamster är astronomiskt och den måste rimligtvis väga nånstans runt tio kilo. Världens snabbaste muskel.
Det finns glatta och det finns snabba muskler. Bolts är mycket snabba. Bolts är m-y-c-k-e-t snabba.
Många idrottare, inklusive våra svenska stjärnor, har skadat sina hamstringsmuskler. De är känsliga små varelser. Hos Bolt är de känsliga, e-n-o-r-m-a varelser.
Totalt överlägsen de andra
Tittar man på hans muskel, där i ljumsktrakten, ser man något som är stort som en hel bäver. Tittar man på mig ser man en muskel som är som en liten mask. Tittar man på
Wallace Spearmon eller Tyson Gay eller den unge Panama-killen Alonso Edward som kom tvåa i går – bara 19 år gammal – så ser man muskler som är bara hälften så stora som hos Bolt. Där sitter avgörandet.
Det är där han vinner de här loppen och lyckats göra sig själv totalt överlägsen de andra.
Jag skrev redan efter 100-metersrekordet att det här är en fantastisk utveckling för en liten kille som fick en diagnos snarlik ADHD som barn och som behandlats för skolios som något äldre. Men det är också en fantastiskt utveckling för den lilla försiktiga killen i Helsingfors som inte tog för sig mer än de försynta tjejerna i Jamaicas damlag på 100 meter gör i dag. Hans uppvisning i går på presskonferensen efter matchen var kanske inte den mognaste man sett, men det var definitivt den roligaste under det här VM:et.
Omåttligt förtjust i det barnsliga
Han gnabbades med Wallace Spearmon som varit hans kompis sen de kurade under paraplyerna i Helsingfors. Vägrade släppa fram honom. Busade. Gjorde v-tecken bakom honom när han skulle fotograferas. Gjorde pruttljud. Barnsligt? Javisst. Men i den här gravallvarliga världen är jag omåttligt förtjust i det där där barnsliga.
Bolt var till och med så politiskt inkorrekt att han gjorde miner när hans prischeck på 100 000 dollar presenterades på presskonferensen. Give it to med, give it to me, väste han och är det något som är totalt förbjudet i den här präktiga världen så är det att visa så öppet att man älskar pengar. Friidrotten är lite svensk på det sättet.
När någon nämnde uppgiften om att Michael Johnson sagt att Bolt en dag skulle kunna springa under 19 sekunder sa han och Wallace Spearmon ”Ooooooh” med en en uppsjö av ironisk touch, som om de skulle kommentera något en mycket gammal man yrat om.
Kanske är det så också. Johnson slåss för sin plats i kamerornas centrum.
Bolt och Wallace Spearmon har den just nu.
–Hit med pengarna, säger han till mannen med checken och sen reser han sig, rätar ut de enorma benen och låren och de täcker hela podiet och en liten journalist från Kina försvinner bakom den när hon står nedanför podiet. Det är då jag ser det; Bolts lår är lika stora som en hel normal sportjournalist av kinesisk genetisk uppbyggnad.