Herregud – nu har vi rena Borg-febern
I går läste jag en bra bok som heter Den leende mördaren och handlar om moderna svenska myter.
Sen såg jag Robin Söderling spela sin semifinal och jag tänkte att jag såg den flinande mördaren.
Såg ni hans flin varenda gång han slog in ett mördande slag? Jag tror Gonzalez såg det.
Jag tror Roger Federer såg det...
Jag vet inte vad det där flinet står för.
Glädjen över den där speciella känslan man har när allt man gör fungerar och man vet att motståndaren inte kommer att orka stå emot?
Jag vet inte ens om det där flinet alltid funnits hos Robin, men jag tycker nästan att jag ser ett stänk av hånfullhet i det också och det är då som jag inser att det kanske är en del i ett psykologiskt spel, medvetet eller omedvetet, från Robin.
Flinet är ett fruktansvärt vapen.
Gonzalez såg det när han hade 4–2 i femte set och skulle serva hem matchen. Han såg det och sen hade han förlorat.
Robin Söderling var skoningslös från start. Njöt av sig själv.
Leendet fanns där efter varje slag. Eller efter... snarare mitt i slaget och ibland till och med strax före och ganska ofta var det något som den som gillar Gonzalez skulle uppfatta som ett flin, kanske till och med ett lite elakt och hånfullt flin.
Alldeles särskilt frapperande var det i andra set när Robin slog i en fantastisk boll precis i ena forehandshörnet hos Gonzalez vid 4–4. Jag tänkte på det länge, det var som om flinet hängde kvar inne i Roland Garros i flera game efter det och lamslog Robins motståndare. Inbillning kanske, men psykologin är en märklig faktor i de här tennismatcherna och ingen som såg någon av semifinalerna i går kan missta sig på att psykologin var en tredje spelare på centercourten hela dagen.
Som Barcelona och Sovjet
Robin Söderling spelade mästartennis i två set. Eller snarare i två set och elva game när han plötsligt tappade fokus. Utan att man riktigt hade förstått hur det gick till hade han förlorat tredje set. Han hade spelat så mästerligt med sina skoningslösa slag ute i hörnen och Gonzalez hann inte ens börja springa innan bollen hade passerat honom.
Man skulle rent av kunna säga att Gonzalez inte såg alls särskilt speedig ut då.
Robin förde matchen i varje game. Det var som att se Barcelona spela fotboll eller Sovjet spela hockey på 70-talet. Inte ens Björn Borg var så dominant när han spelade semifinaler i Franska Öppna. Inte ens Nadal, ända fram tills han stötte på den där Söderling. Jo, kanske Nadal, förresten. Nadal har jag sett föra matcher på grus på det här skoningslösa sättet, man Nadal slår aldrig lika hårt och hade aldrig en vilja att avgöra så snabbt.
Psykologiskt spel
Sen kom svackan.
Söderling började fundera och benen slutade plötsligt fungera och Gonzalez fick i gång taktiken att få in Robin i långa dueller och varenda gång de hamnade i såna situationer var svensken chanslös.
Gonzalezbörjade också spela ett psykologiskt spel där han använde alla tveksamma domslut till att gnälla och gapa och skrika – för att få igång sig själv, rent tändningsmässigt.
Det var märkligt att se; varenda gång det varit tjafs med domaren kom han ut och slog ett knippe servess eller dominerade a la Söderling.
Vid ett tillfälle hånade han en linjedomare brutalt, skrek ”Batman” och ”Superman” till huvuddomaren och satte sig till och med på banan och gned sitt anus mot den påstådda nedslagsmärket.
Rena rama John McEnroe-fasonerna.
Gick rakt in i hans kropp som energi.
Jag berättar det här eftersom Robin Söderling haft sitt hetsiga humör som sin akilleshäl. Det har knäckt honom. Nu såg man inget hetsigt humör alls hos honom. Iskall som Borg. Stenhårt, lätt flinande och i en annan dimension, rent psykologiskt.
Final i morgon. Drömfinal mot Roger Federer. Herregud, rena Björn Borg-febern i Sverige.
Kan Robin vinna även den och bli historisk på riktigt? Klart att han kan. Han spelade bättre än den gamle världsettan i går. Kraftfullare, tajtare, smartare. Federer måste ha en genial taktik om han ska kunna stå emot Robin i de tre första seten.
Men man vet ju aldrig ... flinar bäst som flinar sist.