Simon Bank: Mesen blev medaljös – inte en sekund för tidigt

MONTREAL

Fula ankungar och svanar, det är något med de där berättelserna.

I natt såg vi en av de härligare.

Mesen blev medaljös.

Det hade knappt ens hunnit bli torsdag när Josefin Lillhage gled i mål som medaljös i ett stort mästerskap på lång bana.

Ändå var det inte en sekund för tidigt.

Länge var Josefin en irriterande sorts simmare, typen man kunde gå runt och vara lite småförbannad på. Att hon hade känslan kunde en blind se, att hon kunde simma väldigt snabbt var uppenbart.

Men hon ville inte.

Inte så att hon var lat (det har hon aldrig varit) eller att hon struntade i sporten. Det var precis tvärtom. Josefin Lillhage tränade stenhårt, kämpade på – men hon var ingen mästare.

Smög in bakvägen

Hon var, helt enkelt, för mesig.

Det låter kanske lite hårt, det där, men det är så det har känts.

Medan Therese Alshammar, Anna-Karin Kammerling eller Emma Igelström tvingade konkurrenterna att använda solskydd mot utstrålningen så smög ”Jossan” in bakvägen, med böjd nacke och försiktiga målsättningar. För inte särskilt länge sedan funderade hon till och med på att lägga av med simningen, vilket hade varit en skandalös kapitalförstöring.

Istället vände hon om, började arbeta lika målmedvetet med sin mentalitet som med sin simning och vips, så förlöstes all den där kompetensen även i tävlingsbassängerna. Det är en stor prestation, en fantastisk förvandling som kräver en enormt stark personlighet.

Att förvandla en teknisk detalj eller två är ingen konst om man jämför med att förvandla sitt psyke.

För två år sedan simmade Lillhage 200 meter på en tid under två minuter, som första svenska. I fjol tog hon sin första individuella medalj i 50-metersbassäng. Och om jag ska välja en simning som visade vad den nya Jossan går för så är det EM-finalen i Wien, då hon gick in och körde över Melanie Marshall från start till mål.

Underbart

Jag minns inte exakt när, men någon gång i fjol frågade jag om vad som egentligen förändrats.

– Nu tänker jag att ”nu jävlar ska jag gå in och visa dom”, sa Josefin Lillhage.

Underbart.

”Nu jävlar” var precis vad Josefin Lillhage behövde.

Allt annat ser man även om man kisar – att hon blivit mer muskulös och mer explosiv i sin simning – men det är inställningen som är den stora förklaringen till att talangen i natt, i Montreal, kunde växlas in mot en väldigt fin bronsmedalj.

Lika glädjande som medaljen var det att träffa Jossan efteråt.

Jag stod och väntade på en lycklig medaljör – och så kom en rätt förbannad och besviken Lillhage fram och suckade rätt tungt mellan leendena.

Hon ville mer, hennes tider på kort bana (där hon är både världs- och europamästarinna på 200 fritt) borde gå att omsätta i ännu starkare tider i 50-metersbassängen.

Josefin Lillhage kan simma över ett OS till, och hon har inte nått sitt max än.

Det är en glädjerik tanke, så här medan regnet smattrar mot ett svettigt presstält (glamouren i simvärlden är inte vad den varit).

Flax-Jansson

Jag antar att förbundskapten Jansson är glad också.

Svensk simning kommer från ett fjolår då de inte bara missade lite under OS, utan dessutom hade en sanslös otur. Det var en hundradel här, en hundradel där – och till slut stod vi där utan medaljer.

Nu har den nye kaptenen inlett sitt första stora mästerskap med en medalj och en portion stolpe-in.

Flax-Jansson?

Gärna det.

Betydelsen av den här starten kan i alla fall inte överskattas.

Det kan bli ett väldigt roligt VM, det här.

Simon Bank