Hysén: ”Dags för straighta att ta ansvar”
Uppdaterad 2019-07-30 | Publicerad 2018-08-02
Nytt datum, samma fråga.
Sju år har gått och Anton Hysén undrar fortfarande.
Var fan är alla andra?
– Det är dags för straighta spelare att ta ansvar nu. Vad spelar det för roll vem spelaren på planen älskar eller ligger med? säger han.
”Din jävla…”.
Motståndaren fastnar på orden. Anton Hysén tittar på honom, utmanar honom att fortsätta.
”Du får säga bög, jag kommer inte att dö.”
Personen framför tvekar i en sekund och spottar sedan ur sig:
”Fikus”.
Efter matchen kommer motståndarlagets tränare fram för att berätta att han stängt av sin egen spelare i en månad.
Anton Hysén, 28, skrattar åt minnet.
– Fikus? Vem säger ens så? När tränaren kom fram så sa jag till honom att jag inte mådde speciellt dåligt över det spelaren sagt, men att det kändes bra att han som tränare tog ställning. Han svarade ”man säger bara inte så, det är inte så det funkar”. Och det har han ju rätt i.
Det har gått över sju år sedan Anton kom ut som Sveriges första öppet homosexuella fotbollsspelare. Det är lättare att skratta med sju års frihet i ryggen.
Men.
Var fan är alla andra?
Det spelar ingen roll vilken etnicitet du har, vilket kön eller vilken sexualitet. Du är där för att spela fotboll och det är noll tolerans mot skitsnack.
”En jävla frihet”
I mars 2011 kommer Anton ut i tidningen ”Offside”. En vecka senare brinner klubbstugan till Utsiktens BK ner och Anton tänker att det är hans ”fel”, att det är nu ”jiddret börjar”.
Men han är inte där för att backa. Han är där för att spela.
Samtidigt hör hela världen av sig. Ett tydligt tecken på det över landsgränserna är ovanligt med homosexuella spelare i manliga lagidrotter.
– För mig var det en jävla frihet. Jag tror inte att folk fattar vilken frihet det är när du får komma ut. Det är som att du får andas själv. Som att vingarna bara slår ut. Jag hade inget jag ljög om, inget som låg i bakhuvudet hela tiden. Jag kunde bara spela fotboll. Det var en skitskön känsla, säger han.
Anton är inte rädd. Har inte varit rädd. Men det är klart att tankarna slagit honom. Om ledare som är homofober, om supportrar som sjunger skällsord från läktaren, om lagkamrater som vänder ryggen.
Men han insåg tidigt några saker.
Levererar du på planen kan tränaren inte göra något.
Supportrarna kommer att sjunga om dina prestationer oavsett.
Och lagkamraterna? Man kan inte vara vän med alla.
– Hade jag inte kommit ut utan fortsatt gömma undan vem jag är, då hade jag levt ett liv jag inte vill leva. Och då är det någonstans värt det, oavsett vad folk tycker. Men vad fan spelar det för roll vem spelaren på planen älskar eller ligger med? Det spelar ingen jävla roll. Det är så irrelevant.
Varför tror du att fotbollskillar inte kommer ut?
– För att de är rädda att de inte ska få ta steget och bli proffs. Att någon kommer nobba dig för att du är gay. Och jag köper den rädslan. Men ska du då spela fotboll hela livet och inte vara den du är? Bara för att du ska ha mer pengar? En ”lyckad” karriär? Nu har jag inte varit i den positionen att det handlat om proffskontrakt, men jag har varit i ett allsvenskt lag och vissa visste redan då och jag blev inte illa behandlad. Kom ut och ha stoltheten i det och var stark. Det är inte lätt, men jag vet att jag inte är ensam.
Behöver människor ta ett större ansvar?
– Ja. Men det är inte bara spelarna som är gay som ska göra någonting, det är spelarna runt omkring. Det är därför personen ens ”kommer ut”, för att de är de andra man försöker få acceptans ifrån. Det är dags för straighta personer i sporten att ta ansvar och göra någonting också.
Du som straight person kan gå och kyssa din flickvän efter en match utan att få en ölburk i huvudet. Du har din frihet, alla har inte det.
Det är få straighta spelare som man ser ta ställning tycker jag.
– Jag spyr på alla som säger att man inte ska blanda politik med sport. Att älska någon annan har inte med politik att göra, det handlar om människor. Det är så fult när folk undrar varför vi inte bara är tysta och ”går ut och spelar fotboll i stället”.
Anton slår ut med armarna i luften.
– Ja, för att du som straight person kan gå och kyssa din flickvän efter en match utan att få en ölburk i huvudet. Du har din frihet, alla har inte det. Det är väldigt lätt för någon som inte är gay att säga ”men det är väl inte så farligt, Sverige är inte så homofobiskt”. Ja, det är öppet men det kan bli öppnare och du kan göra någonting i stället för att bara sitta där och snacka.
Och det är ju heller inte öppet om ingen kommer ut.
– Precis. Det är ett öppet land i sig, men sporten kan bli mer öppen och vi kan göra mycket mer. Fattar du hur många talanger som slutar för att de tänker ”nej, det kommer inte att hålla för jag kommer inte orka”? Det var så jag tänkte när jag kom ut, att jag behövde ta ansvaret och hjälpa folk. Skitsamma vilken nivå jag var på, folk behöver se det bara. Och det behövs fortfarande att folk kommer ut på alla nivåer.
Vad tror du skillnaden blir för unga spelare om de ser landslagsspelare ta ställning?
– Då kommer folk att köra vidare. De kommer att få glädje att köra vidare. Säger landslagsspelarna ingenting när diskussionen kommer upp blir det en knock down i stället. Så det gör så jävla mycket när de gör det.
Tror du straighta spelare förstår hur viktigt det är?
– Nej. Är du inte gay förstår du nog inte vad det innebär. Ibland får man höra dumma grejer som ”varför ska ni skrika om det och ha en jävla parad” och jag känner bara ja, för att du kan gå med din brud offentligt på gatan utan att bli spottad i ansiktet eller nedslagen, din parad är varje dag, 365 dagar om året. Där har du din parad! Låt oss ha vår. Vissa förstår inte riktigt hur viktigt det är att de tar ställning.
Vad behöver göras i sportvärlden tycker du?
– Att man lär ut om hbtq från början. Att man säger till unga att det inte spelar någon roll vilka de är. Det spelar ingen roll vilken etnicitet de har, vilket kön eller vilken sexualitet. De är där för att spela fotboll och det är noll tolerans mot skitsnack och diskrimineringar, alla är välkomna. De behöver trycka in det från början i allas huvuden, för då kommer de att ha det med sig. Någon de ser upp till behöver säga ”det är okej”. För det spelar ingen jävla roll vem du är.
Till alla som sitter där och knyter sina skor och håller allt inom sig, vad vill du säga?
– Den är så svår men... älska dig själv. Så har jag alltid tänkt. Vem fan bryr sig om vad alla andra tycker och tänker? Du är en livs levande människa och livet handlar bara om dig, inte vad någon annan tycker. Så älska dig själv. Var stolt över dig själv och var säker på vad du kan uppnå. Det är ingen som ska stå i vägen för det. Det är inte lätt att vara öppen, men det kommer att bli så jävla mycket bättre.
Sju år av frihet. Hur har det varit?
Anton ler.
– Fantastiskt. Jag har älskat varje sekund.
PODD: Från Stonewall Inn till
Stockholm Pride – hela historien
Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.
Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.