Wennman: Kommer bli VM i tränarbråk
Men säsongen börjar hos en katastrofklubb
LONDON. Så var ska vi börja den här resan?
Vi börjar i Hull.
From Hell to Heaven, kan man säga.
Det hampade ju sig så att
Premier League-säsongen 2016-17 fick starta med mötet Hull City–Leicester City klockan 13.30, svensk tid, i dag.
Två lågprofil-klubbar som inte för så länge sen slogs sida vid
sida för att undvika nedflyttning i högsta ligan, men som avslutade våren anmärkningsvärt:
Hull tog steget upp igen från The Championship till Premier League.
Leicester tog hela fotbollsvärlden med storm och vann hela mästerskapet. De är nu i Champions League. Nu står skilda världar mot varann, fast i samma liga.
Ty:
Hull är en katastrof inför premiären.
Ingen manager, inga nyförvärv, vansinniga fans, biljettkaos, en ägare (Assem Alam) som är svårt sjuk och vill sälja – och knappt elva spelare som är dugliga nog att starta mot Leicester.
Hulls Curtis Davies tog en bild av laget på försäsongen och skrev ”lagbild av Hull City 2016-17”. Bilden bestod av nio spelare.
Bara ett par veckor innan starten hoppade managern Steve Bruce, som gjort ett fantastiskt jobb i klubben, av. För ”Hull Citys bästa”, som han kryptiskt formulerade det. Han hade då genomgått ett par säsonger som en fredsmäklare mellan ägarna och fansen, men till slut fått nog. Den som nu leder Hull i dagens match är caretakern Mike Phelan.
Fortfarande förbluffad
Så har vi på papperet nånsin sett en ojämnare öppningsfight i Premier League?
Det är sånt man aldrig vet. Leicester är ju en annan slags gåta. Ingen trodde att laget skulle hålla hela vägen i fjol, och det är som om samma inställning gäller fortfarande. Jag fattar fortfarande inte att de vann.
Det där med att ”bubblan spricker snart” hörs nu också. Många så kallade experter tippar The Foxes på platser runt nio–tio i tabellen. Däribland jag. Ingen tror på dem fullt ut, inte ens managern Claudio Ranieri.
– Sannolikheten att vi ska vinna igen är lika stor som att ET landar med ett flygande tefat på Piccadilly Cirkus. Vi borde inte stå i 5 000 gånger pengarna den här gången. Vi borde stå i 6 000, sa Ranieri häromdan.
Men trots förlusten av N’Golo Kanté till Chelsea ser de ändå väldigt stabila ut. Jag såg dem på Wembley mot Manchester United (förlust 1–2) och blev imponerad av att Leicester höll sin form, sin strategi och sitt fighterhjärta intakt; jag tror att de kan göra en bra säsong igen.
Pressen lär frossa i blodbadet
Så om vi utgår från den vänlige Ranieri och hans kompismentalitet gentemot spelarna och omgivningen, hur ser det ut för övrigt?
Tja, vi har dom här, bland annat:
José Mourinho i Manchester United.
Pep Guardiola i Manchester City.
Antonio Conte i Chelsea.
Jürgen Klopp i Liverpool.
Arsene Wenger, Arsenal.
Ronald Koeman, Everton.
David Moyes, Sunderland.
Mauricio Pochettino, Tottenham.
Alan Pardew, Crystal Palace.
Slaven Bilic, West Ham.
Alltihop bäddar för ett slags VM i tränarbråk. Det kommer att bli en uppvisning i mind games. Det blir förr eller senare ett blodbad som vi i pressen kommer att frossa i. De enda två jag saknar i detta gruppslagsmål är Sir Alex Ferguson och Rafael Benitez.
Nu börjar det alltså, och jag är inställd på en förtjusande säsong. Inte minst med tanke på att Zlatan Ibrahimovic har gjort entré – vilket jag längtat efter i tio säsonger – utan för att det också kommer att bli ett spektakulärt skådespel med människorna i kostym vid sidlinjen. Det kommer att bli Hollywood.