"Man kanske inte är den där trevlige killen"

Kristoffer Bergström

Wassberg om att bli missförstådd, hitta något nytt i dansen och 60-årsdagen: Det går för fort

Blunda en sekund och tänk på Thomas Wassberg. Dyker det upp bilder av istappar, skägg och guldmedaljer?

Bra.

Då kan vi lägga det åt sidan och koncentrera oss på vem en av tidernas främsta skidåkare egentligen är.

Det är enkelt att beskriva Thomas Wassberg.

Han har helskägg som fryser till vita stalaktiter när det är kallt. Han trivs ute i skogen, ensam i minusgraderna, helst i en kärv uppförsbacke.

En gång frågade en näsvis reporter hur det kändes att åka Holmenkollens femmil och en slutkörd Wassberg frustade ”åk själv, gubbjävel”. En annan gång vann han OS-guld med en hundradels marginal och erbjöds efteråt att ringa sina föräldrar men tackade nej. De hade ju hört resultatet på radion.

Spårskötare för skidklubben

Det finns tio historier till på samma tema. Vår mest envetne idrottare har vunnit tre VM-guld och fyra OS-guld, men är lika känd för att ha tackat nej till Bragdguldet 1980 i protest mot att juryn två år tidigare förbisåg kollegan Sven-Åke Lundbäck för att prisa Björn Borg och Ingemar Stenmark – skulle de ha gjort årets bragd? Efter karriären har Thomas slagit sig till ro i byn Åsarna där han puttrar runt i motionsslingorna som spårskötare för skidklubben.

Märker ni hur lättformulerat personporträttet är? Framgången är sprungen ur isolering och viljestyrka. Wassberg är en motpol till storstadens stress, till pjosk och känslokladd, till meningslösa dagjobb. Bred ut anekdoterna över tvåhundra sidor och du har en underbar biografi om en lika tjurig som älskvärd idrottare.

Den skulle vara fullständigt sann. Och den skulle ha ganska lite att göra med den Thomas Wassberg som slår sig ner mittemot mig på ett hotell nära Kungsträdgården. Han som är gladlynt och solig och för två år sedan förlät juryn och tog emot bragdmedaljen. Han som nu deltar i lekprogrammet Let’s Dance.

Klockan är nio på morgonen och några frukostätare petar i sin äggröra under ett gäspande sorl. Vi sätter oss i ett hörn av den matsal där hotellets mest prominenta gäst äter så länge tv-inspelningarna pågår.

Grattis på den stundande 60-årsdagen. Har du tänkt mycket på den?

– Jo. Nog har man det, men jag tror inte att det händer något särskilt. Jag ställer inte till med kalas. Det får passera. Jag hade storkalas när jag fyllde femtio, så jag tycker att det får räcka.

Hur var den festen?

– Ordentlig.

Hur då?

– Många gammelbekanta. Det blev inte så mycket dans för det vart så mycket snack, men jodå, på småtimmarna vart det någon dans. Solen gick upp innan sisten lämnade platsen.

Kan vi backa ännu längre? Hur var din uppväxt i den värmländska bruksorten Lennartsfors?

– Inte något speciellt.

När märkte du att du var bra på skidor?

– Jag var inte bra som ungdom. Det växte på. När jag var sistaårspöjk började jag vara med i toppen av Värmlandseliten. Därifrån sökte jag skidgymnasiet i Järpen på inrådan av gymnastikläraren i Årjäng. Han tyckte att jag skulle prova och jag tänkte att det var lika bra.

Du kände dig inte som en blivande storåkare?

– Nej, nej, nej. Det kan man inte se på en skidåkare i den åldern.

Mellan 1980 och 1988 utförde du otroliga prestationer. Hur speciellt är det att åtta år definierar hela ditt liv?

– Jag ser inte bara på de åtta åren. Jag var med på OS -76 och sedan vart det en plump i och med att jag missade VM -78 på grund av en bilolycka (han var då 22 år och behövde operera knäet). På min tid kom man upp tidigare än i dag men la av efter cirka tio-tolv år.

Vad berodde det på?

– Ja, nog har jag funderat på det, men jag vet inte. Jag tror att det hänger på att de får prispengar. Det blir som ett välbetalt jobb.

”Less & krävde ordning”

I en tv-intervju 1987 är du 31 år och vacklar om du ska fortsätta karriären. Du har övervägt att lägga av i två år. Varför kom de tankarna så tidigt?

– Det var jobbigt när skejting kom in, innan det vart balans. Det var en världscupssäsong som var ganska rörig, så jag vart less och krävde ordning. Jag hade i princip tänkt sluta efter -87, men jag var inte beredd utan hankade vidare en säsong till.

Vad var du inte beredd på?

– Jag hade inte satt mig in i situationen. Vad skulle man göra i stället? Det rullade på för fort.

Du nämner i intervjun att du vore mer sporrad att åka världscupen om det hade varit ersättning.

– Ja. Det hade gjort sitt. Det hänger på motivationen, men en sådan grej kan göra att man lättare kan motivera sig.

Många tror nog att du äger 50 miljoner kronor, som Petter Northug och Marit Björgen, eftersom du är en av tidernas främsta skidåkare. Så hur var din ekonomiska verklighet?

– Vi fick utrustning och reklamavtal med tillverkarna. Men det var inga priser på världscupen. Det var några nyttogrejer ibland.

En tv? En brödrost?

– Kanske en pokal. På någon tävling var det en liten summa.

Så hur mycket pengar hade du när du la av 1988?

– Det vete fasen. Det var några miljoner, men inte många.

Hur var det att sluta?

– Det funkade. Jag var lite mätt. Det enda problemet var att jag aldrig satte upp något nytt mål på vad jag skulle hålla på med. Jag var involverad i en del grejer. Vi höll på att bygga upp ett turistcenter i Åsarna, sedan var det lite reklamuppdrag och så ryckte Radiosporten i mig.

Men inga mål?

– Nej. Och det var både positivt och inte.

Vad hade ett sådant mål kunnat vara?

– Sikta in sig på något jobb. Men jag hittade inte på något och det dök inte upp något som jag kände för. Det var lite dumt. Men det går inte att sörja över spilld mjölk. Det har rullat på. Jag har inte levt dåligt.

Hade du velat bli elektriker, som du pluggade till?

– Det hade varit en grej, men det rann ut i sanden. Dagarna rullade på, det fanns alltid något att göra, som ett reklamuppdrag.

Om du får tänka fritt, vad hade du kunnat jobba med i dag?

– Vad fan hade jag kunnat vara? Ja, möjligtvis elektriker, jobba på Elverket. Fast år 1999 ringde tränaren för skidgymnasiet i Järpen mig och sa att nu måste du hjälpa mig för vi får inte tag på någon tränare. Då ryckte jag in i två år. Hade någon ryckt i mig tidigare med ett sådant jobb hade jag kunnat tänka mig att göra det.

Då måste man uppdatera sig på modern längdåkning. Gör du det?

– Basträningen är densamma. Det är utvecklingen av stilar som gör att man får tänka i nya banor, men det är ingen större skillnad mot vad vi gjorde.

”Det är inte romantiskt”

OS-guldmedaljören Thobias Fredriksson har berättat att han inte hittade rätt efter karriären och i dag håller i lite skidevenemang för företag. Där känner han sig hemma. Får du sådana erbjudanden?

– Ja, ibland, men jag är inte riktigt sugen på det. Jag kan inte motivera mig till det. Det som jag har varit intresserad av sedan jag var liten är skidsporten. Att lägga banor och sånt där.

Det är en fin bild att tänka på. Du är ute ensam i skogen och drar spår åt ungdomen. Är det så naturromantiskt som det låter?

– Nej. Det är inte romantiskt. Det är många slitdagar. När du kör upp ett motionsspår är det bara att sitta och köra. Det är inte alls något kul, fast man får vara ute.

Hur fort går skotern?

– Vi har en pistmaskin. Du kan inte lägga spår och köra fortare än femton-tjugo och ibland kör du saktare.

Så du är ute i timmar?

– Ja. Har det kommit mycket nysnö blir det massa timmar. Men sedan är det dagar när det är strålande och fint, då håller spåren om ingen sliter ut dem.

När är jobbet roligt?

– När man lägger upp spår för någon tävling (Wassberg var vice banchef för VM i Falun i fjol) eller försöker göra roliga spår och knix för ungdomarna. Då får man fundera lite. Men att köra ett vanligt motionsspår kan nästan vem som helst.

Hur ser du på åldern 60?

– Det enda man tycker är att åren har gått väldigt fort på slutet.

Är det bra?

– Bra vet jag inte. Det går för fort.

Har du mycket kvar som du vill göra i livet?

– Ja. Det finns alltid grejer att göra.

Bekräftar mytologin

I mina efterforskningar inför intervjun läser jag mängder av texter, varav två sticker ut. Den ena är från 2011, publicerad i Norrländska Socialdemokraten och bekräftar hela Wassbergmytologin.

Den börjar med ”Thomas Wassberg fyller 55 år i morgon, en skidornas dundergud. En lössläppt urkraft som med luvan på sniskan och istappar hängande i skägget tokrusar i backen med älgakliv”.

I artikeln står att ”han är sin egen och det går hem i stugorna”, vilket exemplifieras med en berättelse från gymnasietiden där klasskamraterna ligger mjölksyrestinna och utslagna på toppen av backen medan Thomas lakoniskt konstaterar att ”nog drar det lite grann i bena”.

Den andra texten handlar inte om Wassberg utan om Ingemar Stenmark. I samband med Let’s Dance-finalen mot sångerskan Marie Serneholt gjorde han i en intervju med Expressen upp med bilden av sig själv som lågmäld slalomfantom.

Under karriären var han inte alltid lugn, det var inte alls bar å åk, men det svenska folket förväntade sig samma norrlänning varje helg och då fick han foga sig till den ensidiga schablonen.

”Jag skulle ha varit mer naturlig. Hade jag varit den jag egentligen var så hade jag sagt vad jag ville oftare. Jag skällde inte ut folk även om jag skulle ha velat göra det”, sa Stenmark.

Har känt som Stenmark

Alpinlegendarens deltagande i Let’s Dance var ett av skälen till att årsbarnet Wassberg ställde upp. Jag läser upp brottstycken av intervjun för honom och möts av igenkännande nickar.

– Jo. Jag känner igen det Ingemar säger. Man kanske inte är den där trevlige, mysige killen på något vis. Man kanske har några baksidor. Det har skapats en bild av mig också som stämmer till vissa delar, men inte till hundra procent.

Vad tror du att folk har för bild av dig?

– Det är väl rätt många som gillar attityden man har. Och det är klart, tävlingsmässigt kanske man hade det ibland, men inte alla gånger. När man kände att det stämde kämpade man på.

Vilka sidor av dig har du inte visat?

– Det är svårt att ta på. Svårt att sätta konkreta ord på.

Men du har känt samma sak som Stenmark?

– Ja, jag har känt tendenser av det.

”Tycker det ser för jävligt ut”

Är dansandet ett sätt av att visa något annat?

– Ja, det kanske det är. Jag har aldrig sett mig som en dansare, men jag vill växa in i det och se vad det handlar om. Vad blir det av det här? Kan man plocka fram något nytt?

Känner du dig sexig när du dansar?

– Nej, det gör jag inte. När jag ser på mig själv tycker jag att det ser för jävligt ut.

Hur länge har du tänkt streta på i livet? Är du halvvägs nu?

– Jag hakar i så länge kroppen fungerar. Nu fungerar den även om man är betydligt svagare än förut. Jag har inga krämpor, jag kan röra på mig som jag vill.

Du ser stark ut.

– Ja, men det är skillnad som attan. Fy fan. Det är bara att acceptera.

Hur tränar du?

– Jag är ute och åker skidor två-tre gånger i veckan. Nu blir det lite halvtaskigt när jag är härnere i Stockholm.

Blåser du förbi 20-åringarna i spåret?

– Nej. Inte de yngre som tränar, men de som inte åker skidor.

Förstår folk i spåret vem det är som kommer åkande?

– Ja, hemmavid. Det är inga märkvärdigheter.

Du sa i en intervju att du inte har någon talang för att gå upp i vikt.

– Ja, något kilo har jag gått upp någon gång, men inte mer. Jag måste ha tappat en gen som gör att man går upp i vikt. Även om man inte rör sig mycket är jag ofta i gång med någonting. Det är timmarna då man sitter i pistmaskinen som blir lite slöa.

Äter du bra?

– Ja. Jag tycker det är gott att äta. Det är därför man blir skidåkare, så man får äta mycket.

När Thomas dansat färdigt i Let’s Dance återgår han till pistmaskinen i jämtländska Åsarna. Han bor i en stuga med sin österrikiska sambo Ulrike och sina släthåriga vorstehhundar.

Hur träffades ni?

– Vi var på träningsläger i Österrike. Hon är inte skidåkare men kommer från Ramsau. Vi var ute någon kväll med en bekant till en bekant.

På en bar?

– Det var något disko. Det var en kille som var servicekille som hade blivit i lag med en moster till Ulrike. På den vägen var det.

Du la in stöten?

– Ja. Och då växte det fram så småningom.

Går det att tänka i större termer om skidåkningen? Vad har den gett dig förutom kändisskap och medaljer?

– Jag har fått hålla på med något jag tyckte var roligt. Jag fick ha det som jobb några år.

Wassberg om...

... dopning

– Riktigt hur det var på min tid vet vi inte. Det man i första hand misstänker är att ryssarna i regel vann den första tävlingen, tremilen, men att du kunde rå på dem på femmilen. Om det var för att de hade lagt upp träningsprogrammet så eller berodde på fusk kan jag inte svara på. På slutet av 80-talet blev det snack om Italien och några andra länder, men vi i Sverige var så långt ifrån att vi inte hade grepp om det. Och att någon skulle erbjuda mig något fanns inte på kartan.

... skidsportens framtid

– Vi åkte skidor spontant. Vi hade ingen tränare som drog i väg oss utan stack ut på raster om det var snö. Ska du få någon att åka i dag måste du ha en klubb med bra ledare. Det syns så väl i Norrland. Är det en by som har en verksamhet som vi har i Åsarna så har vi 50-60 ungdomar på träningskvällarna. Då är vår by inte större än 300-400 personer. Kommer du till nästa by som inte har något så är det ingen som åker. Därför är det upp till både förbund och klubbar att ragga med folk om vi ska ha någon skidsport.

... Norges dominans

– De kommer att bli bättre. De har så mycket bredare bas att ta ifrån. Men det är kul att fransmännen är på gång. Till och med Tyskland verkar ha lite yngre åkare och i Ryssland finns det alltid skidåkare.

... hur Charlotte Kalla ska komma tillbaka

– Hon åker lite sämre i år än hon gjorde förut. Kanske har Johaug och det norska teamet blivit ett snäpp bättre medan Kalla kanske har stått still. Det är små marginaler. Mentalt kanske det är bra att byta tränare för att hitta på något nytt, men det är svårt att säga när vi inte har direktkontakt.