Laul: Behöver ett nytt erkännande, och en ny slogan
Vad sägs om: ”Ligan där drömmål blir verklighet varje gång”?
Oj, vilken omgång!
Igen.
Ge allsvenskan ett nytt erkännande.
Och en ny slogan.
Som vanligt på måndagskvällen satt jag på redaktionen med tre tv-apparater påslagna. Det dröjde inte mer än fem minuter så hade Runar Sigurjonsson klippt in 1-0 för Gif Sundsvall genom ett pressat distansskott.
Det skulle komma mera, mycket mera.
Det gör ju alltid det i allsvenskan nuförtiden.
Det fick mig att tänka på hur det var förr.
Jag vet inte om ni minns men vi behöver inte backa särskilt många år. Den som ville se näten rassla av en serie kraftfulla långskott fick vackert vänta till säsongen var slut, och Fotbollsgalans sammanställning ”Årets mål”.
Eller leta runt bland svepen från La Liga, Serie A, Premier League och Bundesliga.
Alternativt youtuba fram det gamla inslaget i Sportnytt med Anders Svenssons volley direkt på hörna mot Malmö FF från 1999 (som han upprepade inför SVT:s kamera dagen efter).
”Drömmål” i allsvenskan var något lika ovanligt och exotiskt som en straffräddning i bandy.
Visst har spelare som kunde skjuta kommit och gått (Johan ”Danken” Andersson, Peter Ijeh, Kim Källström, Afonso Alves och Ivan Obolo för att nämna några) men en riktig stänkare per säsong var regel snarare än undantag en bra bit in på 2000-talet.
Nu?
Nu smäller det i princip i varje omgång.
Det är full show minst tre kvällar i veckan.
Den här jävla serien brinner
Skottförmågan bland spelarna har förbättrats avsevärt de senaste åren, och inte bara vad gäller långskott: Det har hänt en hel del med avslutstekniken och finessen framför mål också.
Att AIK:s Carlos Strandberg i full fart skickar upp bollen i nättaket på ett tillslag mot Häcken så att Bravida Arena håller på att lossa ur sina fundament är närmast vardagsmat. Eller Momo Abubakari snurrfösning som friställde Paulinho och lurade Jos Hooivelds backlinje så till den milda grad att den fortfarande inte hittat tillbaka över bron.
För att inte tala om dramatiken vi oftast tar för given.
I Skånederbyt tog Helsingborg kommandot med ett tidigt mål, ”dödade” matchen med ett sent 2-0 men Malmö FF kom tillbaka, och var bara en passning till Magnus Wolff Eikrem bort från att få med sig 2-2 från Olympia.
Även om de flesta lag faller ifrån ju närmre de sista omgångarna vi kommer, har vi dags dato en tabell där tio lag fortfarande har chansen på guld medan en handfull riskerar att åka ur.
Efter åtta omgångar brinner den här jävla serien som vanligt i alla ändar.
Men det är inte så det snackas om allsvenskan.
Behöver en ny slogan
I stället har vi två läger där ena sidan hävdar att det enda som håller hög klass är inramningen på läktaren, och andra sidan hävdar att supportrar bara ställer till med djävulskap.
Kanske måste det vara så, att det som händer på planen inte räcker när världsstjärnorna i den penningstinna, europeiska klubblagsfotbollen aldrig är längre än ett fjärrkontrollstryck bort.
Men påstå inte att det handlar om att kvaliteten är för dålig, det argumentet är helt enkelt inte giltigt längre.
Flera gånger i veckan bjuds den allsvenskan publiken på tekniska nummer av internationellt snitt, rökare i krysset och anfall där bollen går som på ett snöre mellan lagdelarna.
Ursäkta klyschfesten men då tv-bilderna inte tycks räcka måste jag försöka förklara så att alla begriper.
Allsvenskan behöver ett nytt erkännande, och en ny slogan.
Vad sägs om:
”Ligan där drömmål blir verklighet varje gång”?