Wegerup: Ynglingarna har blivit män
...men de är ännu inte mätta
toulouse. En cirkel som sluts.
En era som går mot sitt slut.
De möttes som unga män med en hel fotbollsvärld att erövra.
Gianluigi Buffon och Zlatan Ibrahimovic.
Nu möts de igen, båda hungrande efter seger, före det slut som obevekligt skymtar vid horisonten.
Verkligheten överträffar alltid dikten. Därför satt vi i går i ett medietält, för presskonferens utanför Stadion i Toulouse, med Antonio Conte och Gianluigi Buffon.
Italiens demontränare har blivit uppskriven och omtalad dygnet runt sen segern mot Belgien i premiären.
Men i går var han inte huvudperson, det var Gigi Buffon som de flesta frågorna riktades till. Många av dem handlade om kvällens andra huvudperson. Han som inte var där men vars hotande profil ändå ruvar över Italien inför den här matchen. Zlatan, förstås, alltid Zlatan.
Jämför man Sveriges och Italiens inledande matcher kan man tycka att italienarna inte borde darra i knävecken. Men under de dagar jag tillbringat i Casa Azzurri, den italienska basen, har alla, från spelarna till kollegorna till den italienska presstaben sagt, med en röst: ”Men ni har Ibrahimovic. Med
honom kan allt hända”.
”Det ett rätt jobbigt minne”
Klacken som gav 1–1 för Sverige mot Italien i EM 2004 i Portugal står ännu ristad i alla våra minnen och sinnen. Otrolig, oförglömlig.
”Jag måste säga att för mig är det ett rätt jobbigt minne”, sa Gianluigi Buffon, när jag frågade honom om målet.
Men vi kommer också ihåg hur han omfamnade Zlatan efteråt. Buffon var då redan etablerad på toppen, Ibra var talangen som ville vidare, den oslipade diamanten som väntade på att komma till rätt juvelerare för att slipas till fulländning. Några månader senare blev de två lagkamrater i Juventus. Nu sluts en cirkel, de möts igen, äldre, ärrade av livet men också starkare, mer medvetna om att det till sist kommer en slutsignal för allt.
”Jag njuter mycket mer nu än jag gjorde som ung för jag förstår mer, kan se sammanhangen, tänka tillbaka, blicka framåt”.
Gianluigi Buffons ord inför EM-premiären. Precis samma sak har Zlatan ofta sagt till mig, när vi pratat om hans guldbollar, hur han lärt att uppskatta dem och varje stor upplevelse, varje liten träning, mer och mer.
Ynglingarna har blivit män, men ännu inte trötta, mätta.
Kan bara vänta dig det oväntade
Ska Sverige ha en chans mot Italien måste vårt lag lyckas med att enas i en lika glödande stark och självuppoffrande grupp som Conte skapat. Ska vi vinna krävs ett mirakel i klack-klass av Zlatan Ibrahimovic.
Buffon är förvarnad, denna gång, men med en spelare som Zlatan går det aldrig att vara säker. Du kan bara vänta dig det oväntade.
Mot det land han räknar som sitt andra hemland, mot det landslag där han gjorde målet som bidrog till att ta honom till toppen kommer Ibra att vilja ge allt som aldrig förr, i en av sina kanske sista shower med som svensk lagkapten.
Det var väl i går Buffon stod där i intervjuzonen i Portugal, med ett ansikte lika ungt som en nymornad dag och hårspännen i lockarna? Och Zlatan, lika ung han, kaxig, arg på allt och alla och totalt oövervinnlig och ohejdbar? I går och för tolv år sen. Livet i all sin vackra och smärtsamma tydlighet, när vi ser det i repris och slow motion.
Ett EM då, med allt framför sig. Ett EM nu, med det sista att njuta, uppleva och erövra. Och så vi grånande utsända på pressläktaren, på plats för att ännu en gång bevittna skådespelet och dela det med er där hemma.