Den stora tomheten

Pingisens värdsstjärnor spelar i Sverige ändå är allt dystert och tyst

Eriksdalshallen i går eftermiddag:

Öde bänkrader, noll stämning, dystert och tyst.

Ändå bjöd världsartisterna på show.

Svensk pingis är på väg in i den stora tomheten.

Bordtennis har aldrig varit en stor arenasport i Sverige. Dessutom var det alltså vanlig torsdagseftermiddag när finalspelet i protouren inleddes.

Men ändå:

Det kändes så avigt, så fel, så uppåt väggarna galet.

En av världens största idrotter, med utövare i alla avkrokar i alla världsdelar, samlar de största stjärnorna i Stockholm – och det hela passerar i stort sett obemärkt förbi.

Jodå, tv ska sända i morgon och på söndag, men nån publikfest lär det inte bli i alla fall och några tittarrekord kommer heller inte att slås.

För några veckor sen ondgjorde jag mig i denna spalt över upphaussningen av Stockholm Open i tennis, som enligt mitt förmenande har ett oförtjänt gott rykte som storturnering och tennisfest.

Med bra marknadsföring och draghjälp av tv lyckas SO få även det tunnaste startfält att dra folk.

Mats Wilander har gått till motattack mot mig i en (troligen spökskriven) krönika i tennistidningen och försöker, fullt förståeligt, försvara den heliga tennisen.

Inga resurser

Men Mats skulle bara veta hur många – inte minst inom tennisen – som mejlat och gett mig rätt. Det finns ingen rim och reson i mediabevakningen och fjäsket för tennisen jämfört med andra sporter.

Jag är inte så dum att jag anklagar Stockholm Open för att de är smarta och lyckas få publik på läktarna. Var och en är ju sig själv närmast.

Men jag blir deprimerad när jag ser pingisens vandring åt motsatt håll.

Här finns inte resurser och pengar att marknadsföra en sport som Sverige varit så fantastiskt framstående i under många år. Här finns inte publik så det täcker en halv läktare trots att världens främsta lirare är på plats.

Jag tror både tennis och pingis avskyr att bli jämförda med varandra, men jag har svårt att låta bli.

Talar vi tradition kan tennisen skjuta fram Sven Davidsson, Uffe Schmidt och Jan-Erik Lundqvist. Här kontrar pingisen med Hasse Alsér, Kjell Johansson och Stellan Bengtsson.

Talar vi superstjärnor slänger tennisen in Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg. Pingisen svarar med Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren.

Talar vi lagframgångar pekar tennisen på Davis Cup. Pingisen kan snacka 5–0 mot Kina och lag-VM-guld i parti och minut.

Rent idrottsligt ser jag ingen anledning till att pingisen skulle vara mindre än tennisen i Sverige. Inte underhållningsmässigt heller. Nog ser jag hellre J-O möta en bra kines än Thomas Johansson spela mot Lleyton Hewitt i tennis.

Sportens Gud sitter helt ostörd

Ändå är det alltså bordtennisen som alltid är lillebror, och ännu mindre kommer den nog att bli.

Jag fruktar den stora tomheten.

Världens störste och populäraste pingisspelare heter J-O Waldner.

Han är sportens gud, större än vi kan begripa i Kina och resten av Asien, nämnd i samma andetag som Michael Jordan och Tiger Woods.

I går satt han på läktaren med sin skadade fot, och alla kineser måste ha funderat över hur han kunde få sitta där helt ostörd, som en alldeles vanlig människa. Några småpojkar bad om autografer, det var allt. I Kina hade J-O blivit nersprungen och avsliten kläderna.

J-O säger att han satsar på VM i Paris i vår, och det är ju glädjande. Men sen är den epoken troligen slut.

J-O har trollat färdigt.

Jörgen Persson spelar den privatsponsrade japantouren och är inte med i Stockholm, men han gör också en sista satsning på VM.

Sen har han kollrat bort sin sista kines.

Mikael Appelgren har redan slutat dra sin underbara backhandloop, svensk idrotts vackraste rörelse, och är svårt saknad.

Och Peter Karlsson föll bort i sin första match i går, mot svåre tysken Timo Boll (vilket underbart namn).

Där bakom finns Fredrik Håkansson och några andra löften, men riktiga världsstjärnor kommer de inte att bli. En trio som J-O, Jörgen och Äpplet får vi vänta på i hundra år.

Det kommer att bli tomt, mycket tomt.

Peter Wennman