Representerar landet jag vill leva och dö i

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-30

Niva: Jag har fått mer tro

PRAG. Om jag får se Sverige vinna en final så kan jag dö lycklig?

Jag vet väl inte det.

Men eftersom jag fått följa det här laget så kan jag i alla fall titta framåt med lite mer tro, leva med lite större glädje.

Kan de så kan vi.

DOKUMENT: John Guidettis uppväxt i Afrika: ”Folk trängdes för att få se honom”

Där satt vi så på en final­arena i Prag.

Solen sken och gräset var grönt och alla var glada. Där var Guidetti och där var Hiljemark och där var pokalen på pulpeten bredvid dem.

Vägen till regnbågens slut hade varit lång, men guldkrukan fanns där den skulle och belöningen låg nu inom räckhåll.

Jag är verkligen inte den som plockar upp alla rön inom den så kallade lyckoforskningen, men för något år sedan presenterades jag för en välunderbyggd modell som övertygade mig. Lycka har väldigt lite att göra med hur du har det här och nu. Lycka är i själva verket knutet till din framtidstro.

På jakt efter en blågul flagga

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Eftersom vi befarar att det kommer att bli sämre.

Eftersom vi hamnat i ett läge där vi tittar mot framtiden och fruktar den.

Ni får ursäkta mig ifall ni ville ha en detaljanalys av Raphaël Guerreiros ytterbacksspel, men det här har varit den typen av fotbollsturnering som varit så fängslande att den stundtals nästan fått mig att glömma själva fotbollen. Det har varit den sortens mästerskap som får mig att jaga runt i Prag på jakt efter en blågul flagga, trots att jag aldrig varit den flaggviftande typen.

De senaste åren har jag haft ganska svårt att komma överens med mitt Sverige. Min egen upplevelse är inte allmängiltig, men jag tror inte att jag är ensam om att inte riktigt ha känt igen mig i det land jag själv växte upp i.

När jag tittat mig omkring har jag sett ett allt slutnare, hårdare och räddare Sverige. En olycklig nation som fruktar framtiden, som förbereder sig på att det kommer att bli sämre. Krökta ryggar, nedböjda huvuden, bortvikta blickar.

Och jo, givetvis. Innan ni anklagar mig för hejdlösa överdrifter och vanvettiga över­tolkningar så är ju jag också klar över att ett U21-landslag inte kommer att rädda Sverige.

Ett fotbollslag förändrar inte världen, hur många turneringar de än vinner och hur många kungsträdgårdar de än fyller.

Men vet ni? Fotboll förändrar människor. Och människor förändrar faktiskt världen.

Själv har jag ägnat majoriteten av mitt yrkesliv åt att åka kors och tvärs mellan kontinenterna för att studera och skildra just detta. Jag har sett hur fotbollen varit direkt bidragande till att stoppa krig och störta regimer, även om det såklart är extremexempel.

De allra flesta rapporterna har istället handlat om hur ett färgstarkt och framgångsrikt lag bidragit med några skopor glädje och stolthet, om hur det lyckats föra människor lite närmare varandra.

Just nu behöver jag inte skriva om något helt annat lag i något helt annat land.

Hela dagen igår fortsatte den blågula karavanen att ringla in i Prag. Det var husbilar och det var minibussar och det var väldigt många som åkt väldigt långt för att vara här och dela detta.

Mer splittrat och intolerant Sverige

Vill vi så kan vi ödsla ytterligare en vända på att diskutera hur högt vi egentligen ska värdera den här finalen – men själv tycker jag att det är mer intressant att resonera kring vad det är som gjort att de här killarna be­visligen berört oss så mycket.

Själv tror jag att effekten förstärkts av tiderna vi lever i, av kontrasterna som blir så tydliga. Där Sverige blivit alltmer osäkert, splittrat och intolerant framstår laget som både tryggt, enat och tillåtande.

Det är okej att vara annorlunda här, det är inga problem att tycka olika – och det finns inget därute att vara så förbannat skraj för. Omfamna omvärlden, acceptera utmaningen.

Efter några veckor runt spelarhotellet vet jag ju att allt inte är sammetsskimrande därinne. Där finns både störningar och slitningar, men där finns framförallt en förmåga att göra ojämnheterna och olikheterna till en styrka. Här finns plats för både självförhärligande och uppoffringsvilja, för både snabbkäftad gatuslang och trögrörlig taktisk teori. Här finns utrymme för både Oscar Lewicki, Abbe Khalili, Alexander Milosevic, Oscar Hiljemark och John Guidetti.

Mer än något annat är det här ett inkluderande lag, ett omklädningsrum som upp­skattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar.

Att befinna sig i den mixade zonen när spelarna defilerar ut efter matcherna är alltid en upplyftande upplevelse.

I den ena änden står en hyperexalterad John Guidetti och rappar, i den andra står en småskygg Simon Tibbling och berättar om någon dribbling han lyckades med i P13-laget. Någonstans i mitten skrävlar Patrik Carlgren på dalmål, medan Victor Nilsson Lindelöf slår decibelrekord i segervrål. Filip Helander kliar sig i skägget, Robin Quaison fingrar på öronsmyckena och Joseph Baffo staplar hattar på varandra.

Det nya Sverige? Det gamla Sverige? Jag vet inte riktigt vad det är, och jag har heller inget behov av att definiera det. Jag vet bara att det är ett brett, brokigt, ambitiöst och optimistiskt Sverige.

Jag vet att det här laget representerar landet jag själv vill leva och dö i.

DOKUMENT: John Guidettis uppväxt i Afrika: ”Folk trängdes för att få se honom”