En sån rysare
Avgörandet blir lika dramatiskt som en SM-final
GÖTEBORG. Kvartsfinalserien mellan Frölunda och LHC har rivit upp så många djupa känslor att varje match och varje närkamp är som öppna sår.
Mikael Håkanson, en 36-årig stockholmare som kallas Musse och har ont i ryggen. är en av dem som rör upp mest känslor.
I förrgår skadade han en motspelare och fick matchstraff. I går avgjorde han matchen med två mål.
3–3 i matcher. En match kvar. Bättre kan det knappast bli.
Matchen i morgon i Linköping kommer att bli som en SM-final. Tajt, hård, dramatiskt.
Inför den här kvartsfinalserien skrev jag att Frölunda skulle vinna med 4–3 i matcher och att Fredrik Norrena skulle avgöra genom att sopa till Jens Karlsson i huvudet och få matchstraff.
Känns som att jag tog ute både Frölundas slutseger och Norrenas frispel i förskott.
Nu vet jag inte om jag tror på Frölunda längre. Jag tycker att de spelar alldeles för snällt mot LHC.
LHC är inte snälla. När Andreas Jämtins ärkefiende Fredrik Pettersson hölls fast framför LHC:s mål av Jan Hlavac så åkte Jämtin för säkerhets skull direkt fram och crosscheckade honom rakt ner i isen.
Pettersson vek inte ner sig, men han gjorde onekligen en del konstigheter efter det.
Fredrik Norrenas comeback kan ju inte beskrivas som något annat än en triumf.
Viljans seger. Den gamle målvakten, som normalt skulle få John McEnroe att framstå som behärskad, var sensationellt fokuserad.
Det fanns inte en Frölundait som skulle kunnat fått honom att få frispel.
Inte en provokation som skulle kunnat fått honom att lalla bakom mål. Tvärtom, Fredrik Norrena var den mest disciplinerade målvakt jag sett i årets elitserie.
Frölundas skyttar blev verkligen sämre när Norrena var tillbaka. De sköt snett och vint, det sköt vid fel tillfällen och ibland sköt de inte alls. Norrena blev precis den vägg han var när han spelade hem SM-guldet till Frölunda 2003.
Och hans egenskap av vinnare är odiskutabel:
Ett SM-guld, finländska mästerskap 1995, 1999, 2000, 2001 och ryskt KHL-guld förra året.
Nu var inte Frölunda så dåliga som man kanske kan tro. Det var enskildheter som avgjorde. Vid 1–3 så turades Fredrik Pettersson och Tobias Viklund om att gå bort sig och stirra på Tony Mårtensson och glömde bort Mikael Håkanson som plötsligt var helt fri med Johan Holmqvist.
Vid 0–2 var det också Mikael Håkansson som i sakta – ohyggligt sakta – gemak fick skata in mot Holmqvist från kanten och sen särade målvakten villigt på benen så att Håkansson kunde lägga in pucken ur ingen vinkel alls.
Frölundaspelarna är så artiga
Mikael Håkanson har ont i ryggen och fruktar oöm behandling. Sånt behöver han dock inte vara rädd för mot Frölunda. De är så artiga.
Johan Holmqvist har varit strålande tidigare i slutspelet. Nu var han plötsligt ojämn och får ta på sig två av målen. Kanske psykade Norrenas närvaro honom också.
Norrena har trots allt ett mer SM-guld i Göteborg än Holmvist.
Holmqvist har å andra sidan ett SM-guld i Gävle 1999.
LHC har vittring nu
Linköping är på väg att vända mardrömmen med 1–3-underläge i den här serien. Sånt är inte vanligt men det har faktiskt hänt två gånger förut.
Frölunda lyckades med bedriften när de mötte just Linköping i semifinal 2006. HV gjorde det förra året mot Timrå. Oftare än så är det inte. Men det går. LHC har vittring nu.
?
Frölundas sparkapital i den här kvartsfinalen heter Andreas Karlsson. Han var placerad i kylskåpet i början av matchserien och fick bara göra ett eller annat alibibyte. I tredje perioden i går fick han ersätta Joakim Andersson mellan Tomi Kallio och Niklas Andersson eftersom det kreativa centerspelet inte fungerade.
Andreas Karlsson har haft en miserabel säsong med skador, men jag minns hur fantastisk han var i det HV 71 som spelade SM-final 2006 och sen när han vann VM-guld samma år.
Istid i går: 17.25. Hyfsad ökning.
Jag förutsätter att han får starta i förstafemma i morgon.