Du måste skämta, Kläbo – förslaget är urtråkigt
Publicerad 2021-05-05
Till nästa vinter borde både herrar och damer i längdvärldscupen tävla i baddräkt.
Det är ett dåligt förslag.
Men det är bättre än förslaget att ersätta landslag med privata team.
Ni måste skämta.
Längdsporten klamrar redan krampaktigt tag i den klassiska stilen, fast den är långsam och komplicerad och fuskvänlig och dyr. Så viktigt är det att behålla koppling mellan motionär och elit: titta, de åker som vi!
Och så, i tider av krympande deltagarlistor och tynande internationell konkurrens, öppnar världens bästa herråkare för att slå något av det allra heligaste i spillror. Ditt mål som lovande junior ska inte längre vara att bli uttagen till ett läger med idolerna du ser på tv utan att rätt företag ska vilja ha dig.
För du är inte längre ditt landslag, du är din egen, nej, du är din sponsors.
Norges dominans ökar
Johannes Hösflot Kläbo är såklart påhejad av bensinmackarna Uno-X, som skottat 25 miljoner kronor över honom och vars Norgechef födde idén om privatlag i världscupen. Men Kläbo borde ändå veta bättre än att torgföra så misstänkt kontraproduktiva planer.
De givna invändningarna mot förslaget kommer i förbifarten i en Expressentext om en förvånansvärt positiv Mathias Fredriksson. Den gamle världscupvinnaren lockas av tanken på privatlag och ser väl egentligen bara två risker.
1. Norges dominans ökar på kort sikt, eftersom de inte längre begränsas av nationskvoter. Redan i dag kan deras femtionde bästa åkare snabbare ge Tysklands etta en match, vilket borgar för en hiskeligt inflöde av hyfsade norrmän i eliten.
2. Rekryteringen av unga minskar, eftersom det är förbunden som bekostar ungdomssatsningar och håller igång b-landslag, men också riktar särskilda åtgärder för att trygga återväxten.
Mer Norge och färre talanger. Ingen större fara än så, alltså. Skönt.
Bättre idé: stryk klassiskt
Den internationella längdsportens kris sammanfaller med att SVT tappat rättigheterna, vilket lär medföra att tittarsiffrorna i bästa fall bara halveras till vintern. De är illa ute, de gamla stakarna. Tecknen finns överallt, som att bara svenskar, norrmän och ryssar tog individuella medaljer i distanslopp på VM senast. Eller ännu värre: att centraleuropeiska landslag avstår världscupshelger för att de inte har råd.
Så något drastiskt måste göras. Men det är svårt att se hur privatlag skulle gynna andra än de redan snabbaste och rikaste. Pengar har en förmåga att öka skillnader, inte jämna ut dem.
För jo, klart att åkare från mindre länder i enstaka fall kan få hjälp av bättre vallare, men bättre vore att sänka kostnaderna för längdåkning i stort så att pengar inte blev så utslagsgivande. Exempelvis genom att minska resandet, samla tävlingar i kluster och stryka den klassiska stilen som slukar så enorma resurser i form av vallatester.
Men mitt huvudargument mot privatlag är det allra futtigaste och det allra viktigaste.
Det är tråkigt.
Jag kan inte påstå att jag hejar särskilt mycket på just Jens Burman eller Emma Ribom, men det faktum att de kör för Sverige får mig att glädjas över en oväntad tolfteplats. Är lagen privata står varje åkare för sig själv och det kräver ett annat typ av engagemang för den enskilda åkaren, eller rentav för företagen.
Uno-X-duon Karlsson och Weng bryter sig loss, men Gruyere-trion Pärmäkoski, Andersson och Kalvå jagar.
Ska de nå ikapp? Fråga inte mig, jag tittar inte, jag har på skidskyttet.