Niva: Det blir liksom inte lättare härifrån
Oavgjort?
Tja, det var väl okej för dem som spelade med tio man och som saknade hela sin ordinarie stomme.
Trist då att det laget inte var Sverige.
Det var inte direkt den sortens insats man bygger medaljdrömmar på.
Efter en dryg kvart snappade John Guidetti åt sig en lös boll, bröt sig fram mot mål, ordnade fram en svensk straff och en dansk utvisning.
1-0 till Blågult. Därefter återstod nästan 80 minuters spel mot ett danskt reservlag decimerat till tio man.
I det läget var en tremålsseger för Sverige ett rimligt slutresultat att förvänta sig – utan att ens vara särskilt optimistisk – men det blev inte ens någon vinst av det hela.
Det bidde ett kryss, en orgie i oförmåga och en riktigt obehaglig lägesrapport från Lyngby.
Nu finns det visserligen inget behov att övertolka. Resultatet kvittar som sådant, och sambandet mellan prestationen i genrepet och insatsen i premiären brukar dessutom vara oproportionerligt svagt. Inte heller är det här svenska laget uppbyggt för att föra spelet mot tiomannamotstånd.
Samtidigt finns det inte heller anledning att vara skönmålande eller överslätande. Sett till förutsättningar och förväntningar var det här en direkt undermålig blågul match.
Fick matchbilden till skänks
En av Håkan Ericsons drivande ambitioner med det här laget har varit att skärpa dess passningsspel, göra det både snabbare, tydligare och mer precist.
Passningsprocenten ska ligga på 80 procent för att det ska vara godkänt, 85 för att det ska vara riktigt bra – och det ska vara rätt sorters passningar i rätt typ av lägen.
Nu har jag inte hunnit se några hårda siffror ifrån kvällens match, men det behöver jag inte heller. Blotta ögat räckte för att se att passningsspelet fullständigt saknade flyt, att det faktiskt öppnade fler lägen för det danska laget än det gjorde för det svenska.
Alldeles för många gånger slogs slarviga bollar mot stillastående spelare på farliga ytor.
Danskarna fick matchbilden till skänks. De drogs aldrig isär defensivt, utan kunde vinna bollar i tacksamma lägen och skapa omställningschanser utan att slita särskilt hårt för dem.
Visst kan vi peka på att tre ordinarie spelare lånats ut till a-landslaget – och att Emil Krafth dessvärre haltade ut tidigt – men det faller ju rätt jäkla platt i jämförelse.
Danmark saknade sex spetsar, sex kanoner som tveklöst kommer att lyfta deras EM-lag ett par nivåer: Höjbjerg (Bayern München), Fischer (Ajax), Christensen (Chelsea), Vestergaard (Werder Bremen), Poulsen (Leipzig) och Sisto (Midtjylland).
De är den sortens outsiderlag som kan gå precis hur långt som helst i ett EM. Sverige ser ut som den typen av underdog som kommer tvingas slita ont för precis varenda potentiell poäng.
Nu var ju inte allt bedrövligt.
Blir inte lättare härifrån
John Guidetti fick göra mål, Abbe Khalili uträttade saker med sin passningsfot och Sam Larsson gjorde ett rivigt inhopp.
Men det är samtidigt inte där vår chans ligger. Sverige kommer inte att klara sig ur gruppen genom att Oscar Lewicki överglänser Bernardo Silva eller för att Filip Helander neutraliserar Harry Kane. Vår möjlighet finns inte i isolerade individuella glimtar.
Ska Sverige kunna hävda sig i Tjeckien krävs det att systematiken sitter, att vårt grundspel är tydligare än våra motståndares.
Nu gick det knappt ens att skönja någon struktur, hur mycket man än ansträngde sig.
Har futtigheten i förberedelserna redan hunnit ikapp oss? Nästan nio månader har nu gått sedan Frankrike blåstes bort den där bragdkvällen i Halmstad. Under den tiden har det spelats tre halvt hoprafsade träningsmatcher, och det är klart som tusan att det inte är helt lätt för Håkan Ericson att sätta ett spel när han knappt ens har tillgång till sina spelare.
Var befinner vi oss egentligen? Hur långt har vi kvar? Ikväll klarade vi inte ens av att besegra ett decimerat danskt reservlag. Om mindre än en vecka väntar ett helt ordinarie och mästerskapsskärpt Italien.
Det blir liksom inte lättare härifrån.