Titta, krisen otäckt nära
Lasse Anrell: HV 71 är illa ute i den här serien – med eller utan Gud
JÖNKÖPING. Det gick med Guds försyn, sa Kent Johansson och tillade att så kan man väl säga i Jönköping. Jag vet inte om det var Guds försyn, jag tror snarare att det handlade om en eller annan hjärnskakning, en förvirrad domare och en glödhet Martin Thörnberg.
HV var illa ute igen.
HV är illa ute i den här serien. Med eller utan Guds försyn.
Slutspelshockey handlar om att irritera motståndarnas bästa spelare.
Kan du inte irritera dem måste du göra dem skraja.
Kan du inte göra dem skraja så måste du skada dem.
Slutspel är ett slags terrorbalans på sandlådenivå. Med en eller annan hjärnskakning som insats.
Martin Thörnberg tacklade en av Skellefteås bästa spelare stenhårt efter fyra minuter. Jyri Marttinen var en av de dominanta i tisdags när Skellefteå vann. I går slog han ifrån sig pucken vid egen förlängd mållinje.
Martin Thörnberg som var osynlig i tisdags var motsatsen i går. Han åkte ut för slashing redan efter 41 sekunder. Efter 4.11 släckte han Marttinen. Smack.
Marttinen såg inte upp, han hade slagit iväg pucken och tyckte väl att det var lugnt. Det var det inte. Thörnberg kom i full fart. Ridå. Bambiben. Sannolik hjärnskakning.
– Dom släckte lampan pön, sa Per-Erik Johnsson.
Det blev inte ens utvisning.
Domare Christer Lärking som är Sverigebäst på hakningar tyckte inte att det var utvisning. Jag är benägen att hålla med honom.
Ingen sandlådelek
Jag frågade tränaren Per-Erik hur Marttinen verkade må.
– Han såg ut i ansiktet söm di hade sköten mä schlaktmask.
Då förstår ni kanske att det var lite allvarligt. Slaktmask gör ont i ansiktet. Slutspelshockey är ingen sandlådelek.
Lärking må ha haft rätt om mycket i den här matchen, men hade fel om en del också. Mest horribelt var en utvisning för Hrdina för interferens i andra perioden. En klassiker. Hrdina blev pååkt – bakifrån. Lärking måste ha gissat.
Eller när Andreas Jämtin åkte fram och gjorde ett utfall – en sorts låtsasattack – mot Lee Goren, Skellefteås gigantiska bläckfisk. Buh. Så får man inte göra. Lee Goren gick inte på den. Jämtin hade nog hoppats på att få en smäll och kunna se Goren i utvisningsbåset resten matchen. Det fick han inte. Han borde ha åkt ut själv istället.
Slutspelshockey – en svår konst
Så ni ser att slutspelshockey är en svår konst.
Terrorbalans för primitiva hjärnor.
Några spelade hockey i går också. HV 71 var ganska bra i de två första perioderna. Skellefteå i den sista. Båda hade svårt för att göra mål. Ska HV vinna den här serien måste de nog göra mål när de pressar på. De spelade snabb, aggressiv slutspelshockey långa stunder i går. Johan Davidsson var bättre än sist, Martin Thörnberg var betydligt bättre än sist. Jonas Johansson gillade jag skarpt.
Däremot var backarna ganska mediokra. Inte ens i powerplay fungerar Johan Åkerman och Mikko Louma särskilt bra. De åker mest och sprätter och markerar. Och i egen zon är de långsammare än de flesta. Uppriktigt sagt ser de inte särskilt intresserade ut.
David Petrasek var ensam om att spela konsekvent slutspelshockey i HV-försvaret i går.
Petningen inte förvånande
Kent Johansson hade bänkat Lance Ward i går och det var knappast särskilt förvånande efter han idiotiska utvisning i slutet av matchen i tisdags.
Tränaren försökte snacka bort det efter matchen genom att prata om att det var för att det fanns bättre spelare i går för att spela en förande hockey, bla bla.
Han ljög så att det såg ut som om han trodde sig själv.
Det gjorde inte jag.
Jag tror det var ledarskap. Markering. Jag tyckte det var ganska smart.
Om Per-Erik Johnsson tänker likadant bänkar han Thomas Larsson och Fredrik Öberg som drog på sig onödiga utvisningar på slutet i går. Fast det tror jag inte han gör – av det enkla skälet att han inte har råd.
Det är en lyx att kunna markera mot dumma ishockeyspelare.