Årets Giro d’Italia är mer stjärnspäckat än Tour de France
I dag börjar Girot. Danilo Di Luca, Alberto Contador, Gustav Larsson, Magnus Bäckstedt och grabbarna, förbereder sig för 21 etapper av blod, svett, tårar och skandaler.
Kanske måste man bo i Italien för att förstå att Girot är mycket mer än en cykeltävling.
Tour de France rullade iväg 1903. Sex år senare startade Giro d’Italia. Det var ett av många försök att forma Italien, som bara hade varit en enad nation i 48 år. Cykeltävlingen från syd till nord skulle hjälpa sicilianare och lombarder att förstå att de hörde ihop, precis som tv i slutet av 50-talet och l’Autostrada del Sole som invigdes 1964.
Giro d’Italias premiär i mitten av maj, har samma inverkan på italienarna, som den första utslagna syrenen har på svenskarna. Den bästa tidens första skälvande timme.
Än i dag går sju miljoner italienare man ur huse för att se klungan komma farande. Girot är småstads-Italiens och cyklismens revansch på storstads-Italien och fotbollen. I Rom, Turin, Milano, Florens och Neapel fyller vrålande tifosi arenorna. Men Girot drar genom kullarnas och åkermarkens Italien, genom de okända byarna på slätten och högt upp i bergen. Det förebådas av reklamkaravanens skrällande musik och Fellini-liknande fordon och personligheter, som plötsligt dyker upp som från ingenstans. Cykel-cirkusen har en surrealistisk dimension som formligen rycker upp det lantliga Italien ur sin slummer och bortglömdhet. Girot gör det synligt, om än för några korta minuter.
Världscyklister på plats
I år har arrangörerna gjort allt för att locka så många som möjligt av världscyklismens stora namn till Italien. Fjolårsvinnaren Danilo Di Luca är med, liksom spanjoren Alberto Contador som vann Tour de France förra året och ryssen Denis Menchov som tog hem La Vuelta. Girot i sin helhet är mer stjärnspäckat än Touren, som till exempel inte bjudit in Contador till ett nytt försök.
Den franska cykelfederationen gillar inte Contadors stall Astana, som ofta har varit inblandat i dopningsfall. Contador själv fanns med på ett hörn i Operacion Puerto, men kunde inte bindas till något olagligt.
Trots de senaste årens upprensning i cykelträsket, framstår den internationella förvirringen total. Varje federation dömer eller friger på lösa boliner.
Fyra dagar före Girots början dömde idrottsdomstolen i Lausanne sprintern Alessandro Petacchi till ett års avstängning. Han använde ett förbjudet astmapreparat under fjolårets Giro. Det gjorde även Leonardo Piepoli. Han tog för övrigt betydligt mer än Petacchi. Men Piepoli tillhör Monacos cykelfederation och de ser inte lika allvarligt på saken. Piepoli är därför startklar i dag, medan Petacchi får stanna hemma.
Sådana beslut gagnar inte sporten och måste kännas mycket bittert för cyklisterna. Det är priset för den eviga spänningen mellan en ren sport och en sport som vill ge skådespel och extrema prestationer.
”Helt galen”
Åskådarna vill se de stora mästarna löpa linan ut. De vill se dem frustande, kvidande och mer döda än levande efter att ha tagit sig igenom de omänskliga bergsetapperna, som brukar avgöra vem som blir Girots segrare.
Värst i år är tempoloppet på 13 kilometer i Dolomiterna från San Virgilio di Marebbe på 1 193 meters höjd till målet i Plan de Corones på 2 273. De sista fem kilometerna är en brant grusväg med 13 kurvor och som värst 24 procent lutning. Girots direktör kallar själv etappen ”helt galen”.
Vem kommer först? Contador? Den långe, magre columbian Mauricio Soler eller den unge ettrige Riccardo Riccò, förra årets överraskning? Om ni inte ser någon annan etapp, så bänka er för bergsklättringen den 26 maj. Det ger bilden av cykelsportens hela attraktionskraft, himmel och helvete.