Spelarstrejk och blöjbyten ett resultat av finanskrisen
Julen är snart här, men det är den ekonomiska krisen också. Spelarna i Pescara har inte fått lön sedan i augusti. Och Inter har förluster upp över öronen.
Det har helt plötsligt kommit in en ny, intimistisk och realistisk ton i rapporteringen om italiensk fotboll i Italien.
Egentligen började det med att Jennifer Wegerup avslöjade vardagshemligheter om Zlatan för Gazzettans läsare. Ibra-kadabra byter blöjor på sina söner.
Jisses!
Det var en nyhet som helt oväntat förändrade något. Det gick upp för flera generationer machos att en fotbollsspelare faktisk kan ta hand om barn och kanske till och med sortera tvätt. Trots trofé-fruarna, miljonerna och horderna av tjänstefolk, bor det en vanlig människa någonstans djupt därinne bakom menisken.
I samma veva har Gigi Buffons fru berättat att hon ibland skickar ut världens bästa målvakt att handla mat och Alex Del Piero talar om promenader till sandlådan med Tobias i sittvagnen.
Ibland är det mest vardagliga och enkla det mest spännande. Jag tror inte att det är en tillfällighet att denna nya ärlighet i rapporteringen kommer just nu, när den ekonomiska krisen skalar av alla skyddslager och vi snart står där nakna och försvarslösa.
Fotbollen går inte fri från krisen
I takt med att recessionen slår till, har italienska företag börjat friställa personal. Fotbollsvärlden går inte fri. Spelarna i Serie C-laget Pescara är desperata och förbannade. De har inte fått lön sedan i augusti. Deras gemensamma pressmeddelande för några dagar sedan är befriande rakt på sak, utan fotbolls-språkets förskönande omskrivningar och klyschor.
”30 familjer väntar sedan i augusti på sina löner. Personer som tjänar 15 000 kronor i månaden och som inte vet var de ska få pengar ifrån för att köpa kläder till sina barn eller mat till hushållet, när det är en månad kvar till jul. Och allt detta på grund av Pescara Calcio. Måttet är rågat, desperationen är total och de fysiska och psykiska krafterna är uttömda.”
Därför inleder nu spelarna i Pescara en strejk. De vägar gå ut på planen mot Juve Stabia i morgon. De kommer heller inte att träna eller delta i några andra aktiviteter med klubben förrän de har fått betalt.
”Vi vill inte fortsätta att lida för våra jobbs skull, bli vräkta från våra lägenheter, inte ha en restaurang att äta på, inte en buss att åka till matcherna med eller dräkter att spela i”.
Det låter som ett desperat rop på hjälp från arbetare på en nedläggningshotad fabrik, men det handlar om fotbollsspelare.
Toppen på ett isberg
I C-ettan blir man inte miljonär. Men serien är ett viktigt steg i karriären för unga talangfulla spelare som vill upp. Pescara ligger på sjunde plats av arton lag, åtta poäng bakom serieledande Crotone. Men i C1 förändras saker och ting snabbt. Om klubben bara hade haft några euro på banken skulle Pescara haft goda chanser att klättra vidare uppåt.
Risken är att det som händer i Pescara är toppen på ett isberg. Italienska fotbollsklubbar i alla serier har i många år tagit sig vatten över huvudet. Nu blir det hårda bandage för hög och låg, som inte har förberett sig för sämre tider.
Zlatan och hans lagkamrater kommer aldrig att behöva skriva desperata öppna brev. Eliten klarar sig alltid. Men även stora klubbar, som Inter, har problem med ekonomin. Massimo Morattis vilda shoppingjakt efter de dyraste och bästa spelarna och tränarna, har lämnat klubben med ett underskott i budgeten på ungefär 1,5 miljarder kronor.
Moratti får stå för förlusterna
I fallet Inter är det Moratti själv som betalar förlusterna med sitt checkhäfte.
Så länge familjens oljeaffärer går bra, har fotbollsklubben ingenting att frukta.
Men eftersom vi alla nu går in i en tid av nerskruvade förväntningar, är det ett sympatiskt drag att kunna byta en blöja, köpa en liter mjölk och valla sin unge till lekparken, även om det inte alls behövs. Det är en fråga om solidaritet med dem som har det svårt. Och de är många.