Vilken satans match som väntar oss i kväll
Peter Wennman: Liverpool måste göra nåt storstilat i afton
LIVERPOOL. Alla skryter om sin magkänsla. Som om just deras magar skulle vara smartare än andras.
Jag är likadan.
Jag lever fortfarande på det kaxiga tipset från i fjol, då jag påstod att Liverpool skulle dunka ut Chelsea ur Champions League.
Magen hade ju sagt sitt.
Rätt många tyckte jag var en dåre då som kunde inbilla mig att Liverpool skulle spöa Chelsea för andra gången på tre år i en semifinal...det var liksom inte möjligt.
Man kan kanske tänka sig en senkommen ursäkt?
Jaså, inte det. Nähä.
Men nu är det alltså dags IGEN.
Liverpool-Chelsea III. Semifinal ett i Champions League. Anfield i kväll klockan 20.45.
Vilken satans match.
Att det kommer att bli ett drag utan like vet vi redan, europakvällarna i Liverpool är sanslösa.
Det ringer fortfarande i mina öron efter besöken på Anfield förra året.
Men vilka är egentligen favoriter den här gången?
Vad säger magkänslan?
Jag lyssnar så noga jag kan på kurr i alla tonarter och kommer fram till att...att...att...shit, man bör undvika spaghetti Bolognaise på en liten italiensk sylta på Lime Street i Liverpool.
”I Should Have Known Better”, som fyra grabbar från den här stan sjöng en gång.
Ska smyga upp bakom Gerrard
Jag vet inte heller om gårdagens träningar och presskonferenser gav så många ledtrådar. Rafael Benitez var god och glad och snäll och såg ut som Humle och sa trevliga saker om Avram Grant och avslöjade till slut det vi alla hade kommit för att få besked om:
Att Steven Gerrard, Captain Fantastic, spelar i kväll.
Gerrard har haft nån slags nackspärr som gjort att han inte kunnat vrida på huvudet, och Benitez hittade på en egen metod för att kolla om hans nyckelspelare verkligen var okej. Inför träningen igår sa han:
– Jag tänker smyga upp bakom Steven, knacka honom på axeln och skrika ”hörru ,Steve!” Om han vänder på skallen och tittar på mig vet jag att han är frisk.
Vi såg det aldrig hända, men Gerrard är alltså spelklar.
Det är lite knepigare med mittfältskungen i Chelsea, Frank Lampard.
Hans mamma är svårt sjuk och Frankie Boy är djupt bekymrad. Hade det här varit en alldeles vanlig seriematch hade han definitivt stannat hemma i London.
Den hårt pressade managern Avram Grant gav inga indikationer åt nåt håll. Hårt kritiserad efter sina tjuriga presskonferenser på sistone försökte han hålla en lättsam ton i Anfields innandömen i går kväll, men det blev liksom inget av värde sagt. Anteckningsblocket var tomt efter en ström av klyschor och klichéer.
”Ob-La Di, Ob-La Da”, som fyra grabbar från den här stan sjöng en gång.
Obeskrivlig mängd superstars
När Chelseas stjärnfyllda trupp sprang ut på träningen (herregud, det är en obegriplig mängd superstars som slåss om elva platser i det här laget) var det betydligt lättsammare.
Ashley Cole stod i mål. Ferreira och Sjevtjenko stod för sig själva och fnissade. Anelka dunkade upp tre skott i rad i krysset från straffområdeslinjen. Alex såg ut som en svullen storebror till Teddy Lucic.
Drogba var på gott humör – och är det nånting Chelsea kommer att behöva ikväll så är det en Drogba på gott humör.
Till sist kom också en stretchande Lampard ut på gräset, och därmed är väl saken klar:
Om han var med och tränade så kommer han också att spela.
– Vi har inte bestämt nåt. Vi har ju Ballack också. Allt jag vill säga är att Lampard kämpar med ett privat problem och att han har varit stark som människa på sistone...han har till och med tränat ensam, sa Avram Grant.
Förtjänar mer cred
Den israeliske tränaren förtjänar kanske mer credit än han fått på sistone. Mina fyrbenta vänner i det engelska pressdrevet är övertygade om att han får sparken efter säsongen – vissa tror till och med att Sven-Göran Eriksson kan bli aktuell som efterträdare – och att Avram bara är en knähund som följer ägaren Roman Abramovichs minsta vink.
Men Avram har gjort det bra sen den där första oavgjorda matchen mot Rosenborg och nu krånglat sig vidare ända hit. Han kan fortfarande skapa historia i Chelsea genom att vinna två tunga titlar i år.
”The Long And Winding Road”, som fyra grabbar från den här stan sjöng en gång.
Det är rätt obegripliga scenarion som målas upp från ”insiders” i Chelsea emellanåt, och efter Mourinho-affären är det många av de blå fansen som tycker att mångmiljardären Abramovich agerar allt märkligare.
Å andra sidan är han ju inte den ende klubbägaren i Premier League numera som upprör supportrarna.
”Can´t Buy Me Love”, som fyra grabbar från den här stan sjöng en gång.
Som en svartvit Hollywoodfilm
Hur som helst, på grund av ett uppkopplingsproblem (internet har bara nått första våningen i det här landet) sitter jag nu i en enorm bankettsal i gamla klassiska Adelphi Hotel i Liverpools centrum.
Det är kristallkronor stora som Folkvagnar uppe i ett tak högt däruppe, det är marmorpelare och vita dukar och tesörplande gamla män i mjälliga kavajer och jag är säker på att Cary Grant och Audrey Hepburn gömmer sig därnere i hörnet...jag VET att jag sett den här salen i nån svartvit hollywoodfilm … .och allt påminner om de gigantiska gamla hotellen i Moskva.
Vinner Chelsea är det klart
Liverpool och Chelsea slåss om en plats i Champions League-finalen i just Moskva.
Det ska spelas två matcher, men det kan avgöras redan i kväll. Vinner Chelsea är nog äventyret slut för Liverpool. De röda har inte vunnit på Stamford Bridge på 22 år och inte ens gjort ett mål under Rafa Benitez ledning.
Liverpool måste alltså göra nåt storstilat i afton. Annars får Roman Abramovich rulla fram sitt privatjet och flyga sitt blå lag till sitt gamla röda land för en final mot Manchester United eller Barcelona.
”Back In The USSR”, som fyra grabbar från den här stan sjöng en gång.