Zlatan och Sverige svajade – Henke tog ansvar
När spelsystemet svajar, när Zlatan är frustrerad, när de unga är nervösa.
Vem i hela världen kan man lite på?
Henrik Larsson.
Vem annars?
Det var efteråt. Efter den så viktiga segern, efter de så betydelsefulla tre poängen. Vi stod i den mixade zonen några stycken och pratade med Henrik Larsson, som var en av de sista att komma ut från duschen. Henke beskrev sitt inlägg till Samuel Holméns 2–0, hur han sett var alla befann sig framför målet, hur han bedömt situationen, hur han tänkt att han skulle ”lägga in bollen med lagom fart”.
Jag lyssnade och nickade och tänkte ”hur fasen hann du tänka allt det där?”.
I Henkes lilla referat, framfört i godmodig ton och på den sävliga skånskan som väcker så sköna barndomsminnen för mig, fanns hela hans storhet samlad.
Erfarenheten. Klokheten. Förmågan att på en knapp sekund ta in en situation, fatta ett beslut – och sedan utföra det han tänkt med perfekt precision.
Allt detta har han erövrat genom sina år i några av världens främsta klubbar. Allt detta bidrog i går kväll till att Sverige,trots fortsatta problem med spel och spelsystem, vann.
Henrik Larsson spelade fram till båda målen: det vackra väggspelet med Källström på det första, det välavvägda, vältajmade inspelet till Holmén på det andra.
Hans storhet denna match syntes dock i så mycket mer än bara målen. Jag har stundtals tyckt att Henke inte kommit upp i nivå sen han återvände till landslaget. I går gjorde han det, med besked. När Zlatan inte fick de rätta bollarna och själv rörde sig för lite och blev alltmer frustrerad och irriterad var det Henke som sprang och skapade ytor och möjligheter. Då vår store Zlatan denna kväll inte förmådde fylla stjärnkostymen var det Henke som tog sitt ansvar som lagkapten och ålderman, hela tiden med tålamod och klokhet.
Hellre vinna än vackert
Efteråt erkände han utan omsvep att spelet lämnade en del övrigt att önska.
” Jag har spelat i Celtic och Barcelona och Manchester United. Jag lägger väldigt många timmar varje vecka på att träna fotboll. Så det är klart att jag alltid vill spela rolig fotboll. Jag gissar att de flesta ändå hellre ser att vi spelar så här och vinner och går till till VM”, sa Larsson.
Allt med samma lugn och det där lilla sneda leendet som jag lärde mig uppskatta, men förgäves försökt tolka, redan då jag följde Henkes tid i Celtic.
Helt annan Kim i andra helvlek
En som däremot är rörande lätt att tolka är Kim Källström, åtminstone i Blågult. Kim+självförtroende=bra spel. Skriv upp och Låt Stå på svarta tavlan. Den Källström vi fick se efter hans mål var en helt annan än den i första halvlek. Det märks stundtals alltför väl att Källström vill så mycket men inte känner Lagerbäcks fulla förtroende. När Lyon-mittfältaren väl slappnar av är det rena ”Sesam öppna dig”; i ett slag får man se allt dyrbart som han gömmer inom sig. Källström är, rätt utnyttjad, ett av de namn som vi måste bygga kring för framtiden och därför är det så viktigt att han finner tryggheten fullt ut även i landslaget.
Två andra framtidsnamn är Seb Larsson och Samuel Holmén. Larsson visade mot Ungern, på den blöta, hala planen, att han är en spelare för startelvan – alla dagar. Holmén var mer trevande i sitt spel, han behöver mer erfarenhet och högre tempo. Likväl visade han tydligt att han är värd fler chanser och att han är beredd att ta dem när han får dem.
Allt detta, liksom några fina räddningar från Isaksson, var de små guldkornen att vaska ur en annars tämligen kass match. Ja, och så tre poäng, guldklimpar – det enda som verkligen räknas.
Nere i Lissabon vann Danmark mot Portugal och när portugiserna om en månad intar ett ännu mer höstligt Råsunda kommer de inte att visa någon nåd.
Troligen sitter då Mourinho på läktaren och fryser och ser sitt land och sina stjärnor. Då måste Zlatan Ibrahimovic visa att han i går bara hade en dålig kväll på jobbet. Medan Henrik Larsson gärna får fortsätta att visa att gammal är äldst.