Reserverna höll vad kapten Zlatan lovat
Vi kom till Råsunda med siktet inställt på Ronaldo och Zlatan.
Men Sebastian Larsson och Samuel Holmén fyllde synfältet.
En ljuvlig syn.
Svensk fotbolls framtid har många ansikten. I går kväll fick jag se några av dem och för första gången på länge kände jag en smula hopp.
Ett av dessa ansikten var Samuel Holméns när han efteråt stod i den mixade zonen. Han utstrålade självförtroende rakt igenom och försäkrade att Chippen och övriga intressenter kommer att få slåss för att få tillbaka sin plats.
”Jag kände redan mot Ungern att det gick bra. Men nu var det ju svårare motstånd”.
De höll vad Zlatan lovat
Det var ju det. Svårare motstånd och svårare utgångsläge. Före matchen hade jag sagt att om reserv-Sverige tog en poäng mot Portugal skulle det kännas bra. Efteråt sitter jag nu istället och skriver med en känsla av besvikelse. För det som kändes så svårt på förhand blev istället en match somSverige var närmare att vinna än Portugal.
Reservplanen höll. Reservlaget stod upp. Sverige höll vad Zlatan lovat på förhand: man gick ut som ett lag och man spelade som ett lag. Hade Johan Elmander bara satt något av alla sina lägen (och i alla fall ett borde han ha satt) hade man också vunnit som ett lag.
”Det lyser igenom att jag är matchotränad”, sa Elmander.
När det gällde tajmingen och precisionen: ja. När det gällde konditionen: nej. Som han sprang. Som de alla sprang. Som de alla slet. Sverige spelade precis så som man måste spela. Smart, disciplinerat, självuppoffrande. Spelarna täckte upp för varandra, sålde sig dyrt och offrade sig helhjärtat.
Självförtroende inför returen
Samuel Holmén plockade med förtjusande respektlöshet bort Bosingwa. Han utmanade, ville och vågade. På andra kanten gjorde Sebastian Larsson likadant och ännu lite mer därtill. Han var så nära felfri man kan bli. Jag frågade honom vad han tar med sig till returen mot Portugal och han svarade ”självförtroende”. Det gör han rätt i. Det gör hela det svenska laget rätt i.
Portugals stjärnor bleknade en efter en mot den svenska, närmast perfekta defensiven. Det märktes också att det var ett stukat lag som kom till Råsunda, att man hade respekt, inte ville och vågade ösa på fullt framåt utan också delvis lät Sverige spela runt och ha mycket boll.
”Den svenska modellen”
Cristiano Ronaldo var den vi alla på förväg fokuserat på, den som fyllt oss med förväntan och fruktan. De portugisiska journalisterna hade nog inte samma koll på Micke Nilsson ...
Nu vet de, och alla i Portugal, bättre. Nu vet de att även en liten Nilsson kan stjälpa en stor Ronaldo. De vet att Olof Majstorovic fyllde ut tomrummet efter Mellberg till bristningsgränsen. De vet att Petter Hansson gav Ronaldo svar på tal. De vet att Daniel Andersson och Kim Källström också kan hålla ihop ett mittfält defensivt och att Behrang Safaris klump i magen smälte bort rätt snabbt.
”Jag var nervös först men sen försvann det helt”, sa Safari efteråt.
Rakryggad och sugen på mer efter en på det stora hela godkänd debut.
Vi vet alla också det vi i och för sig redan visste: att 4-4-2 är den svenska modellen. Den rätta modellen för det svenska kollektivet, för det blågula hjärta som i ett litet land som vårt alltid kommer att vara grundpulsen, det som driver oss, grundbulten, det stjärnorna, som Zlatan, vilar på.
Zlatan som, med kaptensbindeln på armen, brann och lågade som kanske aldrig förr, under den inledande kvarten.
Ställa sig över sina känslor
Förbundet måste dock sluta fega och få honom att inse att en lagkapten för svenska herrlandslaget i fotboll ställer sig över sina privata känslor och pratar professionellt med alla. Löser man bara den biten ser jag Zlatan som en kapten för framtiden.
Den framtid som efter i går känns lite ljusare med flera spelare som allt starkare ger mersmak.
Våren kan bli grym och obarmhärtig, redan efter mötena med Portugal och Danmark kan vi i princip vara ute ur VM-leken. Men den kan också bli vacker. Det måste vi åtminstone få tro och drömma om när nu Råsunda stänger sina portar för vintervilan.