Ny svensk skidskytteskräll – vann herrstafetten
Uppdaterad 2018-02-15 | Publicerad 2018-01-07
Dimman låg så tjock att åkarna knappt såg tavlan.
Då skrällde Sverige – och tog sin första världscupseger i stafett sedan 2009.
– Det är helt sjukt, jag har inte fattat det ännu, säger Jesper Nelin.
Senast Sverige stod överst på en prispall efter en herrstafett i skidskyttevärldscupen var på för-OS i Vancouver 2009. Då var Fredrik Lindström debutant i laget på förstasträckan. Knappt nio år senare var den rollen vigd och Martin Ponsiluoma.
22-åringen gick ut på sin livs första landslagsstafett i dimmiga Oberhof – och föll. Men han reste sig och tog in Sverige in till en sjätteplats.
Jesper Nelin tog vid och dimman tilltog. När han gick in på första liggande skjutningen förvandlades allt till en enda lång väntan på luckor i tjockan.
”Det gick fan hem”
– Jag såg ingenting. Det var som att kolla rakt in i väggen, bara grått. Jag hade ingen aning var jag skulle sikta, jag var tvungen att titta upp för att se om jag ens siktade åt rätt håll, skrattar han.
– Sen kom det någon vindpust, man kunde urskilja någon kontur som var gråare än det andra gråa och då var det bara att skjuta – och det gick fan hem.
Nelin fortsatte med fullt på sin stående skjutning och tog Sverige upp på andraplats. En placering som Sebastian Samuelsson förvaltade – trots en straffrunda.
Fredrik Lindström insåg drömläget precis när han gick ut för växling.
– Det var så tjock dimma att trots att jag värmde upp i närheten gick det inte att följa tävlingen, så det vara bara ”wow, jag får gå ut som tvåa efter Italien”. Jag tänkte att de här kan kanske gå..., säger Lindström.
Och nog gick det. Två stabila skytten senare kunde Fredrik Lindström defilera till sin andra världscupseger i stafett.
”Får öppna en champagneflaska”
– Ja vad ska man säga, det känns verkligen som vi tog chansen i dag. Vi sköt jäkligt bra. Det känns galet stort!, säger han.
Visserligen saknade Frankrike och Norge några stora namn i sina respektive lag, men framgångne ger ändå självförtroende inför OS.
– På ett vis; har det hänt en gång kan det hända igen. Vi kanske inte ska flytta fram förväntningarna så himla långt, men att vara en outsider till en bronspeng känns realistiskt, säger Fredrik Lindström som först tänkt fira segern:
– Vi är fortfarande kvar på stadion och kramas och jublar med alla ledare, men vi får öppna en champagneflaska sen.