”Min fru tog beslutet till mig”
Kim Andersson i stor intervju inför VM-comebacken
Publicerad 2019-01-11
HALMSTAD. Kim Andersson är tillbaka i landslaget.
För tredje gången.
Men i en ny roll.
– Fysiskt har jag nog aldrig varit bättre än nu, säger han i en stor intervju inför fredagens VM-premiär.
Kim Andersson var reserv i truppen när Bengan Boys spelade sin sista final – guldet i hemma-EM 2002.
Året därpå var han ordinarie när storhetstiden tog slut med en 13:e plats i VM.
När Sverige gick till final i EM i fjol hade han 1,5 år tidigare slutat i landslaget för tredje gången.
Däremellan spelade Sveriges bäste handbollsspelare under 2000-talet hela elva mästerskap men fick bara uppleva en final: OS i London 2012.
När han på fredagen går in i sitt tolfte mästerskap, då Sverige spelar VM-premiär mot Egypten, som 36-åring gör han det i en nästan helt ny roll.
Det är inte längre ”nummer 5 Andersson” som ska bära laget utan ”nummer 55 Andersson” som ska avlasta Albin Lagergren.
– För mig handlar det om att vara en bra stöttespelare till Albin Lagergren. Det är det jag intalar mig att jag är nu. Hur mycket speltid det blir får visa sig.
Du känner dig som tvåa på positionen? Det är inte bara något du säger?
– I de senaste mästerskapen har Albin varit vår kanske bäste spelare. Jag är inte naiv och jag kommer aldrig att spela på gamla meriter. Jag gör det tränaren säger. Klart jag känner själv att jag är bakom Albin, med all rätt. Men jag ber inte om ursäkt heller för att jag är här.
”Jag kan vara rätt plump”
Kim Andersson har förmodligen varit en idol för en del av de yngsta i landslaget. Han har en otroligt hög status i handbolls-Sverige och han lämnar knappast någon opåverkad när han kliver in i ett rum.
Många har höjt ett varningens finger för att landslagets omtalade gruppdynamik under Kristján Andréssons regim kan påverkas av att en spelare och person som Kim tar plats i laget.
– Jag förstår hur du menar och jag vet hur jag är. Jag vill vinna till varje pris och kan vara rätt plump, inte för att jag vill vara otrevlig utan för att det ska gå så bra som möjligt. Jag var noga med det när jag pratade med förbundskaptenerna, om de såg det som en risk. Men det gjorde de inte och det var rätt gött att höra.
– Jag ska inte svara på hur jag fungerar i gruppdynamiken, det ska de andra göra. Men det är en väldigt homogen grupp. Alla funkar tillsammans. Jag har inte problem med någon och jag hoppas att ingen har problem med mig.
Assisterande förbudskaptenen Martin Boquist har spelat med Andersson i både landslaget och Kiel.
– Han är ju viljestark och emotionell. Det syns tydligt på honom vilken sinnesstämning han är i och för mig har det aldrig orsakat några bekymmer. Vi är noga med att man får vara sig själv i det här laget, säger Boquist.
– Det vi pratat om är att Kim historiskt har tagit på sig väldigt mycket av lagets negativa resultat. Vi har varit noga med att poängtera att så behöver man inte känna nu. Vi försökte sälja in den här idén (med comebacken) med att han har en annan roll nu. Vi har en otroligt bra högernia i Albin och Kim är också otroligt bra. Funkar det inte för den ene i en match så gör det säkert det för den andre. De är en helt ny roll för Kim plus att det är lite lök på laxen för honom att vara med här. Vi ska njuta av att spela handboll.
Andersson håller med om att han känt en stor press i landslaget förut.
– Då var förväntningarna oerhört höga, det var mycket snack om att man till exempel inte hade skjutit tillräckligt. Det här laget har redan många ledargestalter. Jag pratade absolut med Boquist och Kristján om det: att våga njuta av det här och inte bara känna en press. För det har varit en press. Jag har alltid velat det bästa och har varit min största kritiker själv. Folk förstår kanske inte alltid det. Man grämer sig och mår dåligt när det går dåligt. Man har sömnlösa nätter när det inte fungerar.
– Nu är det fördelat på många fler huvuden och jag har kommit in sist i truppen
Kan du hålla denna distansen till din egen prestation nu?
– Jag hoppas det. Men bränner det till och man är på plan så vill jag inte spela i sidled utan vara den som för laget framåt. Men man lägger kanske inte hela lagets bördor på sina axlar, säger han.
– Men jag ska inte gnälla för jag har velat vara en betydelsefull spelare i vilket lag jag än spelat i. Men det är annorlunda nu. Det är många duktiga spelare här.
Frun tog beslutet
Varför tackade du ja till en comeback?
– Det hade gått bra under säsongen och när jag fick frågan hade jag inte tänkt tanken ens. Det gav lite extra krydd på det. När chansen dök upp lät det väldigt spännande. Frågan kom i rätt tid så att säga.
Andersson har tre barn, den yngste är bara två år, och frun Sandra jobbar numera heltid.
Vad sa Sandra efter att de hade ringt och frågat?
– Frågan blev en överraskning för mig och definitivt för min familj. Men jag tror Sandra kände en stolthet. Hon sa: ”du är nog en form av unikum som 36 år gammal fortfarande kan känna den passionen och älska det du gör så mycket”.
Landslagsledningen fick vänta ett bra tag på Anderssons svar.
– Jag drog på svaret länge. Sandra tog nästan beslutet till mig till slut när hon frågade vad jag verkligen helst ville göra. Sen var det inte mycket att diskutera.
Du behövde hjälp att fatta beslutet?
– Sånt här är svårt. De gånger jag tackat nej har det inte handlat om att jag inte vill utan att det inte har varit den bästa lösningen för mig där och då. Jag har ett stort ansvar gentemot min familj. Man sticker inte bara iväg i fyra veckor. Det är ett evigt pusslande. För mig har det inte alltid funkat.
Fanns det med i beslutet att landslaget var i EM-final senast och att det ser bra ut inför VM med lottning och allt?
– Det var inte avgörande men det är klart att det spelade in till viss del.
Känner du att du riskerar något? Att du har något att förlora?
– Nej. Folk kanske kan tycka att jag är sämre än de trodde. Men det skiter jag i, jag kan inte bry mig mindre. Folk får hata och säga vad de vill. Jag har ett liv att leva och stör man sig på det får man göra det. För mig handlar det om vad jag vill.
Men efter genrepet mot Ryssland i Halmstad kunde Kim inte låta bli att notera att någon gnällde på honom i publiken mitt under matchen.
– Det var nån gubbe i publiken som började skrika att jag borde sluta när jag kastade bort en boll, säger han med ett leende.
Aldrig varit bättre fysiskt
Andersson är inte den ende Kim som nu gör comeback i landslaget. Kim Ekdahl Du Rietz är tillbaka efter att nobbat Blågult i fem år.
Senast de spelade i ett mästerskap ihop var OS 2012 när man tog sig hela vägen till final.
– Vi har snackat lite om det. Det är jävligt häftigt. Man ser vilken jävla lirare han är. Det är inte konstigt att han spelar i PSG.
Men medan Ekdahl Du Rietz, som lade av helt med handbollen våren 2017 för att komma tillbaka i slutet på förra säsongen, har klargjort att han siktar på hemma-EM 2020 och OS ett halvår senare tar Andersson, som i höstas förlängde med Ystads IF till 2021, ett mästerskap i taget. Comebacken gäller just nu bara över VM.
– Det låter kanske klyschigt men jag är inte i den position att jag kan säga att jag ska vara med si eller så länge. Att sitta här och spå in i framtiden känner jag inte är aktuellt.
– Men får jag frågan igen får jag såklart ta ställning till det då och om man känner att man är konkurrenskraftig. Jag är inte med för att det är kul bara utan jag är med för att bidra och göra ett starkt lag ännu starkare.
Det är tydligt att Kim vill se hur bra han står sig i ett mästerskap efter 3,5 år i Ystads IF och 2,5 år utan spel i landslaget.
– Lusten är där och den hoppas jag är där om ett år också – och om två år.
Hur bra är du i dag jämfört med när du var som bäst?
– Fysiskt har jag nog aldrig varit bättre än nu. Jag är starkare än jag varit på länge i alla fall. Folk säger att jag spelar min bästa säsong sedan jag kom hem
Håller du med?
– Jag har väl spelat lite mer för mig själv och gått mer på mål. De första åren spelade jag väl lite mer för laget. Det gick jäkligt bra i höst, fram till december, både med målen och assisten.
Vilken Kim får vi se i VM – den som går på mål gissar jag?
– Jag tar den chans jag får.
Som bäst 2012
Som sista punkt i intervjun vill Sportbladet gå genom mästerskap för mästerskap som Andersson spelat. Tanken är att han ska minnas tillbaka med en mening eller två och sätta ett plusbetyg på sin egen insats.
Det visar sig vara svårt.
– Handen på hjärtat har jag ingen aning. Jag kommer fan inte ihåg hälften av vad jag spelat.
Vi testar med EM 2004.
– Hallen var röd och vi hade en middag med det alpina landslaget, minns jag. Jag slog en passning till Wislander bakom ryggen på ett frikast. Det gick inte så bra i EM. Det är inte så många mästerkap det har gått bra i.
Om du skulle sätta betyg på din insats i EM 2004?
– Har jag någonsin varit så bra som folk förväntat sig? Nej, jag tror inte det.
Känner du så?!
– I EM 2004 var det mycket snack om att jag var för passiv i första förlusten mot Ryssland. Det har varit den stående åsikten: att jag skjuter för lite.
Han tittar på Sportbladets nedskrivna lista över mästerskapen han har spelat och utbrister:
– OS 2012 var mitt bästa år. Inte bara för att vi blev tvåa i OS utan sett till hela säsongen.
Säsongen 2011/12 utsågs han till hela Bundesligas bäste spelare.
Då var du som bäst?
– Ja, det får jag nog säga. Året efter också i AG Köpenhamn. Sedan gick axeln sönder tyvärr, säger Andersson.
20.30 direkt i TV 3: Egypten-Sverige.