Skräcken: Så nära är Nils van der Poel att ramla

PEKING. Nils van der Poel är en större favorit på 10 000 meter än 5000 meter.

Det handlar inte bara om konditionen, utan det handlar också om att sätta tekniken.

– Att ramla är en risk man inte ska underskatta, vi står ändå på millimetertunna skenor med maxpuls, säger den 25-årige svenske skridskostjärnan.

Uppdatering: Guld och världsrekord till van der Poel

Det är mycket uppmärksamhet kring den uppoffrande konditions- och styrketräningen.

Skridsko handlar ändå också mycket om den rätta tekniken för att åka så effektivt som möjligt.

Nils van der Poel har uttryckt det så att ”man vill i alla fall inte ramla på ett OS”.

– Det är inte alldeles lätt att balanserna på en skena som är några millimeter bred, när man har 19.9 i laktat (läs: mjölksyran sprutar) på sista varvet. Det är rätt svårt. Får man felskär då är det svårt att parera det. Vi tränar också ganska mycket för att inte göra det, men vill man ligga nära sitt max så blir marginalerna mindre, säger Nils van der Poel.

”Kritiska varv på slutet”

Vi har sett stora skridskoåkare förstöra sina chanser förr genom att trilla och kana längs isen, det är just i slutet av loppen som det blir som mest problematiskt.

– Generellt i träningsperioder så är man mer nertränad än vad man är i en tävlingssituation, vilket gör att på tävlingen har du bättre grundförutsättningar att inte göra de här klantiga misstagen för att du vilat dig inför tävlingen och är i form. Det gör att det bara kommer att vara några kritiska varv på slutet, där du är verkligt trött och har svårt att kompensera felskär. Medan när jag tränat fem dagar sträck och har ganska mycket trötta muskler och kroppen inte är så fräsch, då kan ett litet felskär få en större konsekvens för att jag inte klarar att parera det tidigt, säger Nils van der Poel.

”Hjärnan stimuleras”

Sedan kommer en längre karaktäristisk eftertänksam utläggning om vad det är som motiverande med den här sporten.

– Det är väl det som gör skridsko till en stimulerande högintensiv konditionsidrott, om man kanske skulle jämföra det mot tempocykel. Jag upplever att jag hela tiden måste vara koncentrerad på hur jag sätter skridskon i isen, var jag har min tyngdpunkt och när jag ska sätta trycket. Jag cyklar en del cykelintervaller och då behöver inte jag bry mig så mycket om hur jag sitter på sadeln, eller vilket handgrepp som jag har på styret. Det är mer så här att pedalen ska upp och sedan ner igen, det är liksom inte mer komplicerat än så. Skridsko har betydligt mycket mer motorik i sig, vilket gör att hjärnan stimuleras mer av att åka skridsko än när man cyklar. Utförandet är mycket mer avgörande än den fysiska förmågan är, om man skulle jämföra med cykel, säger Nils van der Poel.

”En stor björn säger vi”

Inför de två sensationella VM-gulden förra året hade han åkt 18 timmar skridsko, nu har han jobbat mycket mer med tekniken.

– Jag tror att jag ligger lite över det, men ändå inte särskilt mycket när det gäller aktiv åkning. Jag försökte faktiskt alldeles nyss skriva ner hur man åker skridsko tekniskt bra. Det är inte helt lätt att förklara det. Om du ska göra en skulptur av ett träblock, en stor björn säger vi. Då börjar du med att du drar fram din motorsåg och sågar ut stora grova konturer av en björn, allt eftersom gör du mer och mer finlir. Till slut står du med en liten hasp och sandpapper och sedan finare sandpapper, till slut har du något som ser ut som en björn. Så är det att lära sig åka skridsko också. Du börjar med rörelsen med gympadojor på dig och bara gå, eller åka lite inlines eller shorttrack eller spela hockey. Du kommer bli bättre på att åka skridsko, men till slut så behöver du verktyg för att bli bättre. De är så fina att det enda som funkar är att åka skridsko i tävlingsfart. Det är bara då du har exakt rätt vinkel i kurvan för att g-kraften eller centrifugalkraften blir tillräckligt stor. Det är bara då du kan öva på exakt hur mycket du kan kasta fram ditt pendelben, för att det ska hamna rätt när du får din tyngdöverföring, säger Nils van der Poel.

”Ingen annan gör det”

Det är här han blir unik i skridskovärlden och det är här en av hans hemligheter till framgångarna finns.

helskärm

– Så fort jag är på isen tränar jag tekniskt på att åka skridsko i tävlingsfart, på ett sätt som ingen annan skridskoåkare gör. För det är ingen annan som åker så mycket tävlingsfart som jag gör. De anser att det är lämpligare att jobba mer med de här grövre verktygen ur ett tekniskt perspektiv, att man gör det med gympadojor eller inlines. Medan jag har insett att det är på så hög nivå att vi inte håller på och skapar grova konturer, utan att vi finslipar de allra minsta detaljerna. Det kan vi bara göra i tävlingsfart, säger Nils van der Poel.

”Kastar skiten och hoppas”

Det som utmärker Nils van der Poel är kurvtekniken, som kommer från alla varv i Trollhättan där det är mycket kurvor.

Rakorna kan variera mycket i kvalitet, där han har en snärtig rörelse som måste vara rätt för att inte missa skäret.

Det gör att stilen hos svensken ser väldigt avvaktade ut, till det händer något.

Många har en lugnare och mer kontrollerad rörelse, där de alltid träffar men inte får samma snärt i skäret.

De ser mer monotona ut och är också lite långsammare på rakorna. 

När de andra ser stilla och fina ut, så flänger Nils var der Poel mer. 

– Jag kastar skiten och hoppas det träffar, säger Nils van der Poel.

De stora riskerna för att missa andra OS-guldet i Peking är att ramla, två tjuvstarter, åka på fel sida en markering (plopparna) i kurvan, glömma växling av bana, krocka vid växling eller att skridskon går sönder.