De är precis där de vill vara – i centrum
Publicerad 2014-04-02
Wegerup: PSG–Chelsea. Mycket bättre blir det inte.
Två män.
Två viljor.
Två vinnarskallar.
En CL-trofé att strida om.
Zlatan Ibrahimovic och José Mourinho.
Motståndare i kväll, men för alltid förenade i ömsesidig djup respekt.
Ordet fullsatt fick en ny innebörd på presskonferenserna på Parc des Princes i Paris i går. Varenda plats var upptagen och folk tryckte sig svettiga längs med väggarna; reportrar, fotografer och kameramän i en salig röra.
Alla ville höra Zlatan Ibrahimovic och José Mourinho, inför den första kvartsfinalen i Champions League.
Och alla ville veta vad de två hade att säga – om varandra.
Få frågor, från pressuppbådet av framför allt franska, brittiska, svenska och italienska journalister, handlade om det fotbollstekniska.
Desto fler rörde det känslomässiga inför stormötet. Mellan PSG och Chelsea. Och mellan demontränaren och den just nu ohejdbare anfallaren.
”Med vissa personer klickar det direkt, det finns en feeling, ett band. Med Mourinho var det så”, sa Zlatan.
Jag frågade Mourinho om han höll med och svaret kom utan tvekan:
”Jag delar Ibrahimovics känslor. Vi var aldrig oense, för mig var han aldrig en besvärlig spelare”.
Allvar bakom leendet
Jag kan så lätt sträcka ut handen och vidröra minnena av Zlatans och Mourinhos tid ihop i Inter. Blunda och känna doften från pinjeträden kring Appiano Gentile, Inters anläggning. Se de där två röra sig i cirklar kring varandra på träningsplanen. Stolta och okuvliga. Fångna i en slags ömsesidig fascination.
Jag tänkte ofta på när jag såg dem hur mycket de liknade varandra.
Mourinho äldre, mer bildad, lugnare, slugare. Zlatan yngre, mer oslipad, hetsigare, mindre rutinerad.
Och ändå så lika. Båda med den där vinnarinstinkten och önskan om att bli bäst i världen på det de gör.
Kompromisslösheten. Offerviljan. Det oförsonliga draget. Ibland också otrevliga.
Och samtidigt, när de vill slå på den: utstrålningen, charmen, karisman. Zlatan och Mourinho förändrar, på gott eller ont (beroende på humör) temperaturen i ett rum bara genom att gå in genom dörren.
I går var båda avslappande, talföra. Framför allt var båda där de ville vara: i centrum, i fokus.
Jag frågade Zlatan om vad erfarenheten av Champions League-framgångar betyder nu i slutfasen och han svarade:
”Vi har folk som vunnit Champions League i laget. Fast inte jag. Än”.
Ibra log. Alla skrattade. Men bakom leendet fanns allvaret. Och som för att lätta på trycket lade Ibra med rutinerad hand över favoritskapet på Chelsea.
”De är superfavoriter”.
Mourinho höll inte med.
”Jag respekterar Ibras rätt att tycka så. Men för mig är PSG favoriter”.
Stor skillnad mot i fjol
Vem som har rätt, det får vi en första aning om i kväll. Jag har följt PSG de senaste två säsongerna och har aldrig sett laget starkare, Zlatan mer glödande, Verratti precisare, Thiago Silva säkrare, tränare Blanc lugnare än nu. Skillnaden mot i fjol är stor.
Om den är stor nog för att rå på Chelsea, som blir det första verkliga styrkeprovet den här säsongen, det ska vara osagt. Olympiakos, Anderlecht, Benfica och Leverkusen i all ära. Chelsea är ett lag och en klubb på en helt annan nivå.
Och Mourinho är listigare än en hel lya med rävar.
Han har dessutom fördelen att känna flera av PSG:s viktigaste spelare utan och innan, däribland den allra viktigaste: Zlatan Ibrahimovic.
Mourinho log sitt underfundiga leende och sa:
”Vi är vänner. Men vi vill båda vinna”.
Sen gick han ut och lät oss se Chelsea värma upp en kvart. Lite loj träning i den försommarvarma kväll som var som en enda öppen famn, med löften om mer.
Mycket mer. Redan i kväll 20.45.
PSG–Chelsea. Mycket bättre blir det inte.