Wennerholm: Kan ha varit Kallurs sista lopp
RIO DE JANEIRO. Det skulle årets stora festdag för de svenska friidrottsdamerna.
Det blev tårarnas tisdag.
Sanna Kallur i mål på 13.04 och utslagen redan i försöksheatet.
Och Angelica Bengtsson och Michaela Meijer borta i stavkvalet.
OS-festen var över innan den ens börjat.
Susanna Kallurs OS varade bara i drygt tretton sekunder och det gjorde ont i hjärtat att se henne sjunka genom startfältet efter den fina starten.
Men det skulle aldrig falla mig in att såga Sanna.
Hennes resa hit har den varit det viktigaste. Bara att vara tillbaka efter åtta års skadehelvete är en bragd. Jag förstår att medtävlarna hyllade henne.
Men nu har hon uppfyllt den delen av drömmen. Det höll, men det höll inte hela vägen.
Orkar hon göra en ny resa mot VM i London nästa år?
Jag tvivlar.
Jag tror det här var Sannas sista lopp i ett stort utomhusmästerskap.
Det lät så på henne själv i den mixade zonen efteråt, där hon stod och kämpade mot tårarna och känslorna bara vällde fram. Som de bara kan göra hos 35-åringen från Falun.
Säsongen fortsätter, men då talar vi SM och Finnkampen och tävlingar på nationell nivå.
Sanna är fortfarande överlägsen etta i Sverige och lär ta ett par avslutande segrar - ett på papperet givet SM-guld och chansen till en finnkampsseger även om den inte känns lika given.
Men internationellt tror jag att hon gjort sitt.
Och att hon inser det själv.
Smärtsam påminnelse
Hennes försökslopp här på Olympiastadion Rio blev en påminnelse om att det gått åtta år sedan hon tävlade på den här nivån senast och att hon har alldeles för lite häckträning i benen för att kunna hävda sig internationellt. Hon orkar inte ett helt lopp.
Tiden har sprungit ifrån henne, även om jag trodde hon skulle ta sig till en semifinal här i Rio och till och med hade chansen till en OS-final.
Hennes årsbästa på 12.91 från finska Kuortane hade lätt räckt för att ta sig vidare, men nu var hon inte ens i närheten av den tiden.
Trots ett strålande väder, erkänt snabba banor och en perfekt start så räckte det bara till 13.04, hennes näst sämsta tid denna sommar. Hon har bara sprungit sämre vid GP-galan i Karlstad, då han var djupt nedtränad och klockan stannade på 13.06.
Det är det som känns mest obegripligt. Hur hon och tränaren Torbjörn Eriksson kunde missa formtoppen, när allt såg så bra ut.
Nu tror jag det är över på de stora scenerna, om nu inte Sanna gör ett sista försök inomhus och på specialdistansen 60 meter häck.
Men jag tror inte misslyckandet i Rio skapar tillräckligt med motivation för att satsa mot ännu ett stort utomhusmästerskap och VM i London nästa år.
Jag kände mig helt tom efter Sannas lopp.
Aningen chockad, men mest förvånad över att det gick så totalt motsatt till vad jag trott innan.
Nästan som när jag såg Sverige förlora mot Vitryssland i Salt Lake City 2002.
Jag hoppas ändå hon fortsätter säsongen ut, att hon är med på SM i Sollentuna den 27 augusti och springer i Finnkampen.
En värdig och välförtjänt avskedsturné.
Nej, denna supertisdag förvandlades till ”tårarnas tisdag” för svensk friidrott, när både Michaela Meijer och Angelica Bengtsson rev ut sig i damernas stavkval, bara minuterna efter att Sanna gått i mål.
Angelica var nära, nära att ta 4.60 i sitt andra försök.
Nu missade hon en OS-final i mamma Elizetes hemland, där hon drömt om att hoppa inför familj och vänner.
För nära räcker inte.
Inte på ett OS.