Sverige kan ha något stort på gång

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

TIANJIN. I fjol, i Kina, nådde Sverige botten.

I år, i Kina, kan man nå toppen igen.

Jag tror att cirkeln är sluten.

Sverige kan ha något stort på gång. 

Snabbtåget mellan Tianjin och Peking rusar fram i natten, en digital tavla visar att farten är 350 kilometer i timmen och temperaturen utanför 29 grader. En gammal kollega sms:ade annars tidigare på dagen att OS känns kallt, åtminstone för svensk del, med alla skador och besvikelser.

Visst ligger det något i det. Men, om ni ursäktar den något slitna liknelsen, så känns Sveriges fotbollsdamer hetare än på länge. Är det i någon gren vi har medaljchans detta OS så är det i fotbollen.

Jag tar en risk, jag sticker ut hakan, jag vet. Men jag hävdar här och nu att de svenska damerna inte lovat så här mycket sen VM 2003. Vi är inte på samma nivå som Tyskland, Brasilien och USA, de starkaste guldkandidaterna, men jag gillar ändå när Thomas Dennerby säger:

”Medalj är vårt mål och guld vår vision”.

Det lät inte bara som ett inövat valspråk utan som om han menade det. Lika övertygande var Victoria Svensson vid hans sida. Det som övertygade ännu mer än vad de sa var deras utstrålning; skratten, det avslappnade kroppspråket och äkta minspelet.

Inte på länge har  jag sett de svenska spelarna och ledarna så lugna och säkra, rentav glada. 

Alla vet precis vad som gäller

Därmed inte sagt att de inte tar uppgiften på allvar eller brister i koncentration, inte alls. När det väl blev träning på den mäktiga OS-stadion, i eljusets och eldflugornas sken, syntes fokuseringen i varje övning, varje ansikte.

Alla vet precis hur mycket det gäller på onsdag kväll, mot värdnationen Kina. Alla vet också att Sverige har den trista traditionen att inleda mästerskapen med plattmatcher. Jag frågade Dennerby hur man ska undvika det och han svarade:

”Jag vet att det varit så och spelarna vet det. Men vi pratar inte om det förflutna”.

Det gör man helt rätt i. Allt för länge har Sverige pratat om det förflutna. Silvret i VM 2003, det som betytt så mycket för svensk damfotboll, blev till sist på sitt sätt en mental hämsko, ett försvar när det gick dåligt, men också något som började kännas omöjligt att överträffa.

Ödmjukare – och självsäkrare

Jag följde Sverige i OS i Aten 2004, där man gjorde en rakt igenom blek insats. I EM i England året därpå var det ännu sämre och i VM i Kina i fjol nåddes botten. Efter den första tiden av förnekelse kom sen den självrannsakan som var helt nödvändig för att man skulle kunna gå vidare.

Spelarna fick komma med synpunkter, allt analyserades in i minsta detalj, man drog slutsatser och gjorde förändringar. I dag är Sverige ett ödmjukare och därför också självsäkrare lag.

Man har de rutinerade storspelarna som Victoria Svensson, Frida Östberg och Therese Sjögran, samtidigt som spelare som Caroline Seger och Lotta Schelin fortfarande är framtidsnamn, men ändå hunnit skaffa sig rutin och pondus.

I Dennerbys bakficka finns också de nya hungriga, annorlunda spelartyperna som Jessica Landström och Johanna Almgren. 

Den sistnämnda ersätter Hanna Ljungberg som i går, stillsamt sorgsen, tvingades berätta för oss att hon åker hem och att detta ofullbordade OS blev hennes sista. Hon lär, hoppas jag, fortsätta i landslaget åtminstone över EM nästa år. Men till OS 2012 är det för långt.

Vi var många som led med Ljungberg

i går, men jag tror inte att Sverige kommer som lag kommer att lida särskilt mycket av hennes frånvaro, inte som hennes form var nu efter alla skador.

Hade hon varit frisk hade jag däremot fällt tårar ner i mitt tangentbord.

I Ljungbergs frånvaro måste nu inte minst Schelin visa att hon är en färdig världsspelare och inte bara en i vardande. Många misslyckades i VM, nu är tid att ersätta de minnena med nya bättre.

Det kan vi begära och det måste vi begära, om Sverige vill fortsätta att vara med i världstoppen  – och om man vill nå målet med olympisk medalj. Då krävs att man vinner gruppen och för det måste man bryta mönstret och vinna första matchen.

Mot Kina. I Kina. Inför 60 000 åskådare. Mycket hetare blir det inte.