Titta – det var inte bättre förr
Publicerad 2013-03-03
Holm: Bandysporten hade drunknat utan konstfruset och hallarna – nu ska finalparet till Friends Arena utses
Edsbyn mot Hammarby, Sandviken mot Villa-Lidköping.
Det kallas semifinaler, men är större än så.
För första gången i bandyns historia skulle spelare byta bort ett SM-guld mot en finalplats.
England är fotbollens hemland, men det stannar inte vid det. I mitten av 1800-talet, några år innan Sir Alex tog över Manchester United, utövade britterna sina vinterlekar på isbelagda sjöar och vattendrag. En av aktiviteterna, där pilträdsgrenar användes som klubbor, förädlades till sport av en man som hette Charles Tebbutt.
Han föddes i Bluntisham 1860 och skrev de första reglerna, som publicerades i 1891 års upplaga av The Badminton Library of Sports and Pastimes. I den tegelstenstjocka sportguiden framgår bland annat att bollen, som i begynnelsen tillverkades av tyg, kallades ”cat”.
Tebbutt nöjde sig inte med att popularisera sporten i England utan reste utomlands för att missionera. 1894 kom han till Stockholm och överlämnade utrustning till Viktor Balck, den svenska idrottens fader. Med Charles Tebbutt kom, just det, bandyn till Sverige.
Den första matchen spelades 1901, då Hockeyklubben i Stockholm slog Upsala Gymnasisters Hockeyklubb på Nybrovikens is.
Tur som klarade livhanken
Några år senare, 1907, avgjordes den första SM-finalen på Gavleån, i en vik vid Boulognerskogen. IFK Uppsala slog IFK Gävle med 4–1, och isen höll.
Mildvintrar är inget nytt påfund, så det var inte alltid den gjorde det. Säsongen 1959/1960 blev inte mindre än 20 matcher inställda. Portföljgenerationen talar fortfarande om mötet mellan Forsbacka och Köping, som kunde ha slutat i en tragedi. Tidigt i andra halvlek, då Forsbacka fick hörna och Köpings spelare samlades vid det egna målet, brast isen och halva laget for i Storsjöns iskalla vatten. Högerbacken Karl-Gunnar Ståhle fastnade i målnätet, drogs mot botten och hade tur som klarade livhanken. Samma dag, den 3 januari 1960, gick ytterligare tre spelare genom isen när Slottsbron och Heron möttes på en sjö i Värmskog.
Inte bara spelare, utan även bandyn som sport riskerade att drunkna på den tiden. Det var det som hände i Charles Tebbutts England. På grund av mildvintrarna som följde första världskriget blev det omöjligt att spela bandy.
Om det inte varit för de konstfrusna banorna och inomhushallarna hade bandyn varit död i Sverige också. Det är den inte. Den lever i allra högsta grad.
På dagen 106 år efter den första SM-finalen, den 17 mars 2013, spelas titelmatchen i Friends Arena, den nya nationalarenan. Där och då kommer ingen att ifrågasätta flytten från Studenternas IP, som var finalarena 1991–2012. Där och då kommer det kännas som att utvecklingen är fullbordad.
Lågavlönade idrottsmän som valde sport med hjärtat ska trampa samma mark som Zlatan Ibrahimovic och Lionel Messi, och de ska göra det inför den största bandypublik som någonsin har samlats i Sverige.
Publikrekord väntar
För en vecka sedan var över 20 000 biljetter sålda, och enligt förbundets marknadschef Per Selin har försäljningen rullat vidare i bra takt. Allt talar för att publikrekordet på 28 848 personer, från SM-finalen 1959, kommer att slås.
Den som inte spelar bandy själv förstår inte hur stort det här är, så jag slog en signal till Edsbyns Magnus ”Kuben” Olsson. 41-åringen debuterade i allsvenskan, som högsta serien hette då, 1987. Han var inställd på att avsluta karriären i våras, men arenabytet fick honom att tänka om.
– Ja, det är där jag har hittat kraft och energi. Om finalen spelats på Studenternas hade jag redan gjort bokslut, säger han.
I dag fortsätter slutspelet. Edsbyn mot Hammarby, Sandviken mot Villa-Lidköping. Det kallas semifinaler, men är större än så.
För första gången i bandyns historia skulle spelare byta bort ett SM-guld mot en finalplats.