Wennerholm om Finnkampen: Lägg ner skiten
BRYSSEL. Jag sitter och följer den gamla klassiska Finnkampen på distans och blir nästan deprimerad över det jag ser.
Hade Astra lanserat årets Finnkamp som sömnpiller hade det varit en kursraket.
Vart tog kampen vägen? Publiken? Spänningen?
Nej, lägg ner skiten.
Jag vet att jag sticker ut hakan nu, väcker ramaskrin och avsky både i Sverige och Finland. Det är värre än att svära i kyrkan att ge sig på denna institution.
Finnkampen är ju ett unikum i friidrottsvärlden och det var tajt den här gången också när svenska damerna vann och herrarna föll.
Men vem bryr sig numera?
Det har gjorts försök att planka upplägget i andra länder, men de har snabbt begravts i brist på intresse.
Nu är det dags att begrava Finnkampen.
Var som en VM-final i ishockey
I alla fall i sin nuvarande form. Jag kan tänka mig ett framtida galaformat, där allt avgörs på en enda kväll, men två hela dagar med mer än medioker friidrott är en dag för mycket. Det blir bara ett enda stort lidande.
Då tillhörde jag dem som brukade hylla Finnkampen.
Älska tävlingsformatet.
Det var förväntan varje gång jag vandrade mot en Finnkamp på ett fullsatt Olympiastadion i Helsingfors, eller ett lika fullpackat Stockholms stadion.
På 1980-talet var det som att stå inför en VM-final mellan Sverige och Finland i ishockey.
Känslor, fullsatta läktare, kamp till och med en bit över mållinjen.
Det kändes nästan livsviktigt för båda länderna att avsluta friidrottssäsongen med en seger för att sova gott över vintern.
Det var armbågar på 800 och 1500 meter, det var gula kort från självklart jäviga domare och det var läktare som kokade.
Det var en Finnkamp värd namnet och där bara kampen gav skäl för att veta att det skulle bli värt att vara där.
Tillställning för närmast sörjande
Vad var det i Tammerfors denna helg?
Det känns som jag tar i om jag kallar det mellanmjölk.
En tävling för de närmast sörjande, för de som aldrig blir något på den internationella scenen.
Uselt väder och lika usla resultat.
Jag hade inte räknat med något annat.
En landskamp där den så kallade ”bredden” är så viktig för det svenska förbundet, men där en landskamp som den mot Finland visar hur usel den egentligen är. Och ännu värre för Finland.
Det är division II-klass i många grenar för att tala fotbolls- eller hockeyspråk. På 30 år har mitt eget intresse gått från fullt fokus till ett nästan totalt ointresse. Numera är jag mest imponerad av att Jacob Hård, Anders Gärderud, Kajsa Bergqvist och de andra på Svt lyckas hålla humöret uppe under en hel sändning.
De är de enda som håller gammal finnkampsklass numera.
Och samtidigt som de gamla nordiska finnkampsjättarna fortsätter att stångas, har lillebror Norge gått om och förbi.
Ett land som satsar mer på spets än bredd och hade fått storstryk i en landskamp mot Sverige eller Finland.
Något är rejält fel med klassikern
Men vem bryr sig om den bredden och manliga höjdhoppare som tar sig knappt över två meter.
Inte jag i alla fall.
Och hur upphetsande är det att en svensk världsstjärna som Daniel Ståhl kommer in och krossar allt och alla redan i första kastet i diskustävlingen (68,00). Direkt influgen från Diamond League-finalen från Bryssel. Även om jag inte vill ta ifrån Ståhl någonting, så visade det bara hur överlägsen han är i de här sammanhangen.
Det känns som bara de aktiva själva älskar Finnkampen numera och då är det något allvarligt fel.
Egentligen vill jag väl starta en debatt om bredd kontra spets och där Finnkampen känns som ett bra exempel. Var ska resurserna läggas?
Både i Sverige och framförallt för Finland.
Finländsk friidrott finns knappast längre och de gjorde ett katastrofalt EM i Berlin. Bästa placeringen var en sjätteplats.
Att få ordning på de problemen känns viktigare än att vinna en Finnkamp som ingen ens kommer att minnas i morgon.